Hej vackra själ!

Är det flummigt när jag skriver så? Själ? Tyckte det själv för inte så länge sedan. Så mycket som hänt mig och i min utveckling, gör att jag faktiskt känner så idag. Om mig. Om andra. All instängdhet jag haft är på väg ut. Jag har så mycket kärlek i mig. Jag har så mycket jag vill ge och dela med mig av. Jag har slutat skämmas. För många saker. Och just den här i mångas ögon lite flummiga.

Jag är väldigt jordnära. Och ni som inte känner mig, kan säkert få den uppfattningen, att jag är flummig. Själar. Osv. Och ja jag mediterar varje dag. Det är ett måste. För att lugna min tankehjärna som gärna vill stressa på och köra på. Det hjälper mig att få ner smärta också.

Lite håller jag tillbaka än. I min kärlek. Är så van att bli påpekad om hur jag är. Någonstans i mig känner jag mig som en apa i bur. Vill bara sjunga ( hellre än bra haha) dansa, komma loss. Skämta. Skratta. Springa. Klättra och hoppa fallskärm. Så är än så länge inte kroppen med. Och jisses vad jag vill träna. Som varit mitt stora intresse sedan liten.

Smärtan jag har fått påökning av igen, gör också att jag inte ger allt till min fina kille. Rädslor förstås. Vet inte än för vad. För jag litar så på honom. Något. Håller mig tillbaka lite. Kanske svek från förr. Eller min egen rädsla att jag inte i slutändan kommer bli så bra som jag egentligen, tror eller sätter min egen vetskap på. Att jag inte vill svika honom. Han har inte en aning om, hur mycket jag har att ge. Som inte är möjligt just nu. Ändå. Ger jag väldigt mycket. För det finns inte annat.

Så nu ska jag släppa taget. Våga hoppa. Vad det nu är. För honom gör jag allt. Och då måste jag hoppa. Från vad det nu är. Haha. Lite skoj. Och mycket skrämmande. Och nyfiken. Jag är ju sån. Väldigt nyfiken. På vad som väntar runt hörnet.

Jag uppdaterar säkert hur det går. Om du vill? Förstås.

Ha det fint!! // kram Annika

Vi bägge älskar att vara ute. Hur mysigt som helst. Här var vi idag. Hammarö sydspets.

Min älskade Pixie. Hon har ont i lederna. Hjärtat mitt.

Hej fina!

Idag har lugnet landat i hela mig. En känsla i själen som är svår att dela med sig av, om man inte upplevt det.

Jag har ju varit med om en del. Och jag är som en puppa som blir till fjäril. Många steg på vägen att förvandlas. Något jag lärt mig de eller kanske sista året, är att när jag får kollaps, gråter, det är jobbigt och gör ont. Det är att något bra händer inuti mig. Så länge jag inte går igång och gör mig själv, eller andra illa. Det har jag gjort förr. Stött bort, på grund av att jag känt mig så värdelös vid de stunderna.

Det här året, har jag tränat på att bara vara kvar i mitt mående och inte vara dum mot mig. Inte slå mig själv. Inte kasta nåt sönder. Det har hänt ja. Förr. Inte tänka värdelösa tankar. Om mig. För två kvällar sedan hände nåt i mig. Som gjorde det svårt att inte göra så. Jag klarade nästan allt detta. Dock kom min känsla om att vara värdelös, dålig, upp. Och nu tycker jag det var bra. För jag blev medveten.

Ni måste tycka jag är tokig. Som tycker det dåliga är bra. Fast jag har tyckt det också förr, att jag inte vill må dåligt, dämpat det. Med ilska. Mot mig. Och den som var i vägen och inte såg mig. Förstod mig. For ju illa såklart. Nu vet jag varför jag gjort så. Och först då, kan jag ändra på något. Det du inte ser eller vet eller erkänner. Det är ju svårt att ändra ifall du vill.

I och med den känslan. Så gnager det lite i mig. Hur ska det komma ut ur kroppen? Den känslan som fanns där? Eftersom jag vill bli fri från allt gammalt jag hört och intalat mig själv. Så kommer det ju komma. Vore ju skönt om jag får bort det på ett lugnare sätt. Jag vet! Att jag har något i mig som gör väldigt ont. Som stoppar mig. Som får mig att dra mig tillbaka i mitt skal ganska lätt. Fast bara lite eftersom jag åtminstone märker det. Jag vet inte vad det är.

Kanske. Kanske är en bit saknaden och smärtan av min pappa som endast 49 år, tog sitt liv. En del av det är det ju. Så jag får väl se. Har ju hela livet på mig. Hela tiden har vi ju nya intryck. Ständigt. Varje dag med våra sinnen.

Återigen. Igår. Då sov jag halva dagen. Orkade ligga ned trots smärtan. Jag upplever en ny smärta i nacke och rygg. Det är något som sliter på kropp och själ. Smärta. Sedan mediciner. Och oro. Besvikelsen har varit enorm. Att behöva äta medicin. Fast då har jag ju en väninna som lever med smärta. Som så klokt sa en gång, att ta tabletter en period. Det gör ju inget. De hjälper inte så mycket men håller mig uppe.

Så idag. Jag sov så gott inatt. Hade min son och hans fina flickvän här igår. Han gjorde hamburgare. Inga vanliga. Utan från scratch att han malde entrecote, hade plockat kantareller och gjort tryffelmajonäs! Vilken pärla!! Det var så gott. Och det var så underbart att bara få umgås. Det har inte hänt ordentligt på så länge, p g a skilsmässan. Ja denna mysiga kväll. Den kommer ligga som bomull i hjärtat.

Att orka. Vara så glad. Inte borta i skallen av smärta och sorg. Utan så full av liv!!! Jag är så stolt över bägge mina barn. Min son 21. Min dotter 25. Och barnbarn. Och deras respektive som jag älskar som mina. Att få vara en del i deras liv. Det är inget jag tar för givet! Har jag lyckats med något stort i livet. Så är det mina barn!! Så fina människor. Och det vet jag inte är bara jag som tycker. Jag älskar er!!

Nu ska jag fortsätta njuta av lugnet i mig. Stillheten. Ingen stress. Ingen oro. Den stund jag mår så. Det är värdefullt. Ha det så fint. Tänk snälla tankar om dig. Om du tänker saker om dig, som du aldrig skulle säga till en vän. Tänk om direkt.

Kram // Annika

Crazyselfie i bilen när han hämtar mig hos min kärlek. Lycka!!

Mitt älskade alltid glada barnbarn!

Min vackra dotter!

Hej vackra själar!

Det händer så himla mycket i mitt liv. Och inuti mig. Jag känner mig som en nyfödd kalv på grönbete...eller hur man säger. Haha. På vingliga ben, upptäcker jag världen. I varje inlägg i bloggen får jag insikter. Glada och smärtsamma.

Efter gårdagens inlägg fick jag en kollaps. En kollaps av ledsenhet, trött och sliten mentalt som jag inte visste att jag var, av insikter. Av kärlek. Av att vara älskad. Insikten där. Att verkligen vara älskad,,,jag förstår att det har jag varit förut. Det är bara så. Att allt är annorlunda nu. Allt!!

Jag menar att jag är annorlunda först och främst. Att jag vet att jag har ett värde. Vem jag är. Vad jag vill och kan. Och att ha levt så isolerat i så många år, typ 6 år! så himla isolerad på alla sätt. Att nu börja leva. Känna mig levande. Att träffa någon som låter mig få må dåligt. Må bra. Som gör sin grej. Som säger till, på ett bra sätt till mig. Ärligt. Inget pjåsk. Ja det går inte att omvandla i ord. Han är min. Han är fantastisk!!

Jag har gått igenom så mycket. Jag har berättat för andra om saker. Med lätthet. Sakligt. För det är ju inte nu. Det var ju då. Jag tror smärtan har varit kvar. Och nu släpper jag taget. Om alla som gjort mig illa. Sagt fel saker. Utnyttjat min snällhet som om jag vore dum, fast jag har vetat, har jag ändå varit snäll. Låtsas som inget. Vänner som klappat mig på huvudet som lilla du,, vem tror du att du är. Blivit utsatt för grova övergrepp. I vuxen ålder. Av någon jag valde att lita på. Nära personer som tutat i mig att jag alltid varit arg,,, hur lång är listan? Ja det är ju så livet är.

För andra kanske det inte är något. Jag är ju ?den där känsliga? som det fastnat i. Som försökt ändra på mig utefter hur människor har sagt. Att jag är känslig, är något jag är stolt över idag. Frågan är ju vem jag är? Jag vet och känner det nu. Och jag kan känna sorg att mina barn förlorat sin mamma i så många år. Nu får de möta en ny människa. Det kan kanske vara konstigt. Å andra sidan är det ju en glad och bättre mamma.

Nu när jag har det här med smärta lite mer, som hindrar lite. Viktigt att hitta balans mellan turerna. Det fick mig också att bli så ledsen. Ledsen över all kamp. Att jag då inte kan vara den jag vet att jag är. En dag. Då släpper jag taget helt. Helt och hållet och kanske jag håller i så hårt i något, att det är därför jag har så ont igen.

Nu har jag städat mitt inre igen. Och trots allt. Känner jag styrka. Jag har det bästa stöd jag kan ha. Och även om jag inte skulle ha det. Är jag på andra sidan eländet. Där jag dippar och låter saker erkännas på djupet, hur människor svikit mig. Istället för att bara förstå dem. Och borsta av mig och gå vidare. Lättare om hjärtat. Ser verkligen fram emot kursen i november. För det här är bara förberedelser. Tjohoo så spännande !!!

Ha det så fint du kan och tänk snälla tankar om dig. Kram // Annika

Min älskade Pixie som också har ont.

Det är här och nu! Vänta inte!

Hej fina!

Har känt att jag inte varit stark nog tidigare. Ett viktigt änne. Hur gamla vi än blir. Självskadebeteende. Det har jag haft. Av frustration, osäkerhet och framförallt själens smärta.

Det är några år sedan jag gjorde det sist. Jag gjorde det redan som barn. Då för att få uppmärksamhet. Vilket blev helt galet fel reaktion. I vuxen ålder kom det i samband med PTSD. Som betyder posttraumatisk stressyndrom. Det har jag också haft. Som jag, innan jag fick det klart för mig,trodde bara var typ de som är drabbade av krig får.

Jag har en tung ryggsäck lämnad bakom mig. Det finns olika sätt att gå tillväga med ett sådant beteende. Allt från ätstörningar till att skada sig själv. Jag har bytt det ena mot det andra. Och inte förrän jag började skada mig med vasst föremål, förstod jag att jag behövde hjälp. Jag hade terapi sedan förr. Bu behövde jag specialist.

Googlade och tyckte nog att jag stämde in. Skrev egenremiss till CTS, i Karlstad. Kom in på utredning snabbt och till min förvåning, hamnade jag högt på skalan. Blev lite chockad.

Jag är väldigt känslig. Tar kanske åt mig lättare än vissa på tonfall och ord. Det går in och biter sig fast. Även tystnad gör väldigt ont. När man använder det mot mig. Som ett straff eller gör som du vill/tro vad du vill. Och jag måste tolka liksom. Gissa vad tystnad innebär.

Vet inte varför min känsla kom att berätta. Jag har öppnat pandoras ask kanske. Med rätt hjälp och förståelse varför jag gjort så mot mig, har jag orkat sluta. Jag har ett värre bakslag med smärtan som är skrämmande. Skrämmande för jag inte vet än, hur länge det varar. För alltid säger reptilhjärnan såklart. Sunda förnuftet försöker få en annan syl i vädret. Jag vet inte helt enkelt. Mer kan jag inte göra. I detta väcks minnen.

Minnen av att inte bli förstådd. Att bli trodd på. Inte få den kärlek eller närhet när det är som svårast. För att jag i svåra stunder bara orkat vara självisk. Av rädsla. Av att inte orka bry mig. Av skräck. Att vara tvungen att kanske alltid leva så. De minnena väcks lite. Fast känslan är tryggare nu. Och jag är starkare.

Att få må nästan helt bra i tre månader och få så här ont. Det är tufft. Jag är tuff. Idag valde jag kärleken. Och lade smärtan i ryggsäcken. Den får bara inte bestämma mer över mitt liv. Till viss del ska jag lyssna såklart. Inte låta den ta över.

Ha det fint. Och om du mår dåligt. Hitta hjälp. Ensam är inte stark. Kram // Annika

Ge aldrig upp!!

Hej alla fina själar!

Har i dagarna två, haft ett rejält smärtgenombrott. Något jag klarat mig ifrån i ca 3 månader. Botoxen börjar släppa. Fast nu tror jag inte det är hela anledningen ändå. Det är min sneda kropp. Åh vad jag vill åka till Stockholm till @naprapatjonas. En kille med bredare tänk om kropp och rörelse. Och själ. De här dagarna har jag hanterat mig själv på ett bättre sätt än förr. Och jag förundras, över hur jag tidigare ens överlevt. Denna smärta var hemsk, och ändå var det bara en bråkdel av hur jag haft. Lite ont i magen får jag, när jag tänker tillbaka. Lite sorg finns kvar.

Såklart kom ju igår, p g a en blandning av mediciner som omformaterar hjärnan typ, och erfarenhet, en rädsla att inte duga. Att bli lämnad. Att jag är inget att ha. Nu har jag träffat den här underbara Christer, som säger att jag ska sluta ens tänka så. Att han stöttar mig. Och jag måste ju tro på honom. Jag vill det. Så erfarenheten får lära mig det. Att jag är värd ändå. Att jag är älskad. Av den finaste man kan ha.

Varför känner jag nu så? Oj. Det är väl långt tillbaka. Ända till barndomen. Det är en annan historia. Så det är väl mycket gammalt bemötande. Och även i mitt sista förhållande, där det ibland funkade jättebra och andra gånger blev det mindre bra. Något jag inte vill skriva om. Fast som har satt djupa spår i mig. Att det är bäst att jag är frisk och glad. Sådant jag själv har trott. Samtidigt var det saker som hände som också gjorde att jag ofta kände skuld p g a att jag inte kunde. Orkade. Och med orka så menar jag inte ork av icke befintlig lust. Utan ork p g a hög smärta. Såklart det skapar rädsla. Och att jag kopplar vår relation som den blev, till skuld över att om jag bara varit frisk så,,, jag vet ju garanterat idag att det inte var enda problemet. Ändå ligger det kvar. Något jag jobbar med och ska få bort.

Annat som jag förundras över. Är att jag??! Att just jag!! Fått träffa den här kärleken? Att han!! Känner så för mig?? Mig!! Det mina fina, kommer att ta tid att förstå. Tro mig, jag tror honom, för han visar det så mycket. Med ord och handling!! Finns inget tvivel. Och jag vet att jag är en bra och snäll, väldigt snäll och även rolig person. Det vet jag. Och han tar fram det än mer! Fast ändå. Hahaha måste jag ju tänka. Att jag? Är det min tur? Är jag värd? Osv. Fast inte negativt. Utan med ödmjukhet och förundran. Att det fanns där. Framför mig. När tiden och jag var redo. Världens finaste kille. På alla sätt. Att vi har så mycket vi vill och vill uppleva att vi knappt inte vet vilken ände vi ska börja i. Som om vi inte har hela livet på oss. Det har vi ju. Den tid vi har tillsammans. Är våran.

Jag är också så tacksam och glad och varm i hjärtat, för alla ni som på olika vis hör av er. Om bloggen. Om er glädje för mig. Inget ont ord eller missunnsamhet har jag upplevt. Finns det bakom ryggen eller framför näsan. Så märker jag det inte. Det är inte jag som har problem. Det är i så fall den. Så varm kram till er. Som läser. Som bryr er. Allt jag vill. Är att dela med mig. Av livet! Som kan vara så hårt. Att vi behöver visa att vi är alla vanliga människor. Med känslor. I alla hörn.

Ha det bäst! Jag ska fortsätta kurera mig. // kram Annika

Min kämpe!!

Hej fina!

Har fått frågan från er som inte vet vem jag är. Angående operationer och smärta.

Jag blev skadad första gången i februari 2001. Jag älskade att åka snowboard och föll ganska illa. Flög upp i luften typ en meter och landade fel. Det var då huvudvärk vid ansträngning började. Sökte dumt nog inte hjälp, fast jag borde. Kände mig stark och förstod inte bättre.

Under den här resan fick jag ingen röntgen. Ingen hjälp. Bodde då hemma i Uddeholm/ Hagfors. Fick voltaren. Min första starka medicin. Varje ansträngning gav mig migrän. Och det blev värre med åren. Fick sluta träna helt. Hade ju vårdnaden om två små barn också.

2006 bodde jag och barnen på Hammarö med min då blivande man. Barnens pappa bodde i Örebro. Så var det en fredag. Dagen innan min sons tioårsdag. Skulle köra till Örebro i värsta fredagsrusningen. När vi är på E18/E4 in mot centrum Örebro, är det bilkö så vi sniglar fram. När jag ser i backspegeln bilen. Som kommer såååå fort. Sen smäller det. Det tar halva baksidan på bilen och som tur är på min sida. Inte min sons sida. Hellre jag än barnen.

Nu blev min huvudvärk sju resor värre. Hade anfall ibland så jag tänkte att jag hade hjärnblödning. Jag hade sökt akut tidigare fast inte blivit trodd. Inte ens fått röntgen vid de tillfällena. Helt otroligt. Vi åkte på semester med flyg den vintern över nyår. På hemresan. Ojoj. Så sjuk jag var. Jag tänkte att nu dör jag. Här på flyget. Inför mina barn. Och bet ihop. Så de inte skulle bli rädda. Sprang ur flyget när det stannande, för att kräkas.

Nu orkade jag inte mer. Jag hade fått olika mediciner som epilepsimedicin som kan hjälpa mot nervsmärta. Just då hade jag opiumplåster. Som inte hjälpte. Till det åt jag ofta voltaren, alvedon och migränmedicin.

Började googla och kom över ett förbund som hjälpte nackskadade att träffa en neurokirurg som op i Tyskland. Jag var desperat. Hoppade på tåget liksom. Jag var lättövertalad. Så efter att ha träffat läkaren, som faktiskt sa att mitt huvud satt löst, att jag kunde dö om någon knuffade mig. Såklart jag trodde på det. Lånade på huset och åkte till Tyskland. Där är ett av mina största misstag i livet. Som jag inte lyssnar inåt!!! Jag skrek nej inombords. Fast hade ingen mer ork. Jag hade så ont att jag tänkte att om smärtan går ned några procent bara,,, det skulle vara lycka.

Så jag var stelopererad. Sju titanskruvar. Och två plattor. Det var hemskt. Sedan gjorde han ett skitjobb också. Jag kände mig bättre från huvudvärken länge. Just den huvudvärken. Det var så. Och det var skönt. Fast sedan var det ju så mycket annat som blev fel istället.

Det var nog 2009 det small som ett pistolskott. Det gick sönder. Jag kan inte veta om det var då och så. Jag blev i alla fall sämre. Allt stannade av i kroppen. 2011 fick jag hjälp av en fantastisk sjukgymnast som förstod mig. Som i sin tur remitterade mig till en ortoped. Som också trodde på mig. Här började min resa tillbaka. 2011 och nu är det 2017. Och jag är verkligen inte framme än.

Det blev mellan augusti 2012- januari 2017 sammanlagt 7 operationer. Vilket fem av dem var i vaket tillstånd. Tre av dem utan bedövning. Och nu har jag på det sista smärtan lagt medicinsk botox.

Under hela den här resan har jag själv undersökt, spånat och letat olika sätt att bli bra. Utanför landstinget. Där fanns ingen hjälp att få. Det är inget tänk utanför ramen. Och dessutom fick jag stämpeln att jag har varit privat och op mig. Då får jag skylla mig själv. Typ.

Så nu. När jag äntligen mår bättre. Inte smärtfri men så underbart mycket bättre. Och har hela livet inom mig. I det ska jag stå stark. I min vetskap. Ingen! Känner min kropp bättre än jag. Vad som utlöser smärta. Vilken typ av smärta som utlöser nervsmärta osv. Jag lyssnar och tar in. Sedan får jag lov att göra det som är bäst för mig. Jag vill ju testa mina gränser. Det går inte alltid väl. Fast det går oftast över. Nu är botoxen ute ur kroppen nästan. Och det känns. Har lite mer smärta. Så det blir en omgång till.

Det som kan tynga mig, som jag jobbar med. Är pengar. Allt detta jag själv måste betala. Idag behöver jag Robins Fascia massage. Fast jag vågar inte tömma mitt konto. Och det som är, är att om jag går dit, behöver jag inte ta smärtstillande. Nu försöker jag att inte ta det ändå. Fast hitta en balans. Hjärnan behöver också lära sig.

Jag har också en kille i Stockholm som jag tror kan hjälpa mig få ordning på mitt sneda jag. Jag behöver få rätt muskulaturen i höger skuldra. Det hoppar och lägger sig fel. Det gör att jag får nervsmärta i nacke upp MIT huvud. Och det blir fel när jag ligger ned och ska sova. Jag märker det igen nu. Nu när botox är borta och att jag sovit i en annan säng. Ännu behövs så lite, för att det ska krångla. Så jag ska räkna på det här med Stockholm. Fast ärligt. Det är nu jag ska våga tro att pengar kommer till mig! Den biten. Är den svåra. Haha.

Det blev långt. Och jag har inte gett er en tredjedel ens av min resa. Så mycket mer. Jag har gått vidare. Och hoppas att min smärta just idag. Ska lägga sig utan botox. Det vore grejer det!!! Det är mitt mål. Att hitta balans. Och att våga säga nej. Till det som gör det värre.

Ha det fint och var rädd om dig. Tro på dig själv!! // kram Annika

Hej fina själar där ute!

Jag blir starkare i mitt inre för varje dag. Det betyder inte att det alltid är Tjohoo och enkelt. Däremot blir det lättare att snabbare hitta till bättre tankar i mindre bra stunder.

Något jag typ tränar på, är att inte ha dåligt samvete. För den jag är. Det jag känner. Den situation eller situationer jag hamnar i. Att det är mitt liv och jag har alltid stått upp för mig själv. Det har jag. Samtidigt har jag hållt mig tillbaka för att jag haft dåligt samvete. Mot någon annan. Kanske jag sårar någon? Någon som stått mig nära?

Som nu. Utåt verkar det nog som det gått så snabbt med kärlek. Från att ha haft sorg. Samtidigt så delar jag inte med mig av allt. Det vill jag inte. Det ni får läsa är bara ytskrapet. Min tankar och känslor som kanske kan ge något.

Jag har älskat mina tidigare också. Fast det kan ju verka som jag är i det blå. Och uttrycker annat. Min känsla och min erfarenhet säger mig att varje relation har fått mig att växa. Att våga hitta till mig. Det har inget att göra med, om min kärlek till dem då. Den kärlek jag har känt för min exman, var ju den jag hade i förhållande till var jag var då. I mitt liv. I min känsla och utveckling. Vi gav båda det vi kunde och visste då. Klart jag kände storhet med dem också. Barnens pappa med. Vi är för övrigt bra vänner ännu!

Det jag känner för och i mig nu. Är att jag sätter värde på mig. Och sakta hittar den jag tappat bort för nåt annat. Att få träffa sådan här kärlek nu, tycker jag inte är konstigt alls. Det är där jag befinner mig. Att få äran att få ha den kärleken i mitt liv däremot, det är inget jag tar för givet. Det som händer med mig nu, inuti, den frihet jag känner i mig själv. Att våga vara jag. Gör mig till den glada och snälla människa jag vet att jag är. Må jag aldrig förlora mig till den jag blev, som stänger in känslorna av rädsla att inte vara älskad. Igen. Skulle det ske, är jag förhoppningsvis medveten om det. Hur jag gör.

Det här med att utvecklas som människa. Som den själ jag är. Jag önskar så jag kunde visa. Ge er. Och det går inte. Du måste faktiskt uppleva det. Och visst hjälper min nya kärlek mig, så att det går lättare. Just nu är det ju annat i mig jag syftar på. Det är samma känsla som att vara nykär. Det här att upptäcka livet. På nytt!!!

För det är det jag gör. Upptäcker. Njuter. Ser fram emot. Som jag aldrig vågat förut. Att vara här och nu. Att göra som jag känner och släppa taget om dåligt samvete mot andra som förmodligen inte bryr sig. Det ligger bara inom mig. Det dåliga samvetet. Varför är det så? Det borde väl vara något vi lärt oss i livet väl? Att inte få njuta. Eller tycka. Att vara ?självisk?. Önskar vi kunde lära varandra met av att våga ta för sig. På ett ödmjukt sätt. Inte straffa.

Jag skrev fina ord på min killes fbsida. Och det blev jobbigt en sväng, jag var inte beredd på att någon skulle bry sig. Det blev visst en massa gilla. Nu vet jag vad vi har. Vad vi känner. För varandra. Annars hade jag aldrig gjort så. Det jag skrev där. Det är precis så. Och jag vill skrika ut till hela världen. Det var då. Som jag upptäckte en tanke som kom. Vad andra ska tänka. Att jag nedvärderar mina tidigare. Osv. Så det var ju bra att jag upptäckte den tanken. Vad det var som var jobbigt en kort stund. Fast det är ju inte så. Utan nu är nu. Och det jag känner och har nu. Det är helt nytt för mig. Punkt.

Så livet har sina utmaningar för mig. Jag är så nyfiken på, vad det är jag ska göra med detta. Detta alltet jag går igenom och känner i mig.

Ta vara på dagen. Ha det så bra just du kan. Kram // Annika

Livet är inte svart eller vitt.