Hej underbara du!

Härvarande. Är du det? Det har jag varit mindre bra på i mitt liv. Innan olyckorna och smärtan som varit olidlig, har jag varit där framme vad jag ska göra eller har att göra. Vad jag gjort. Mina barn var de bästa på att få mig vara här. Och nu.

När jag inte kunde leva. Bara existera. För det var så. Då kände jag så starkt hur jag ofta varit i tanken på andra ställen och missade livet. Om någon sa det, tyckte jag absolut inte att det var så. Jag ser det väldigt tydligt runt mig idag. Hur andra. Är som jag var då. De flesta. Mer eller mindre. Även jag naturligtvis. Jag är mer medveten om det nu så jag kan bryta tanken.

Jag levde som många i mitt sedan. När jag.... och visste samtidigt att vi inte kan ta livet för givet. Och ändå gör vi så? Varför väntar vi? Vad stoppar oss är ju det intressanta. För ärligt talat, borde vi bara leva mer!!! Njuta mer. Av känslor. Vara mer i dem. Även i de som känns obehagliga. Att våga se vad som gör det obehagligt som gör att vi rusar vidare.

Jag vet vad ångest gör. Och tänk, det är ju inte verkligt. Ångest. Det är en känsla och inte en verklighet. En känsla som minnen och hjärnan skapar. Hur många vet det? Vem berättar ? Och vem vågar säga, jag har ångest? Och hur använder vi uttrycket ? Ofta i nåt lätt skämtsamt när det egentligen kanske är starten på annat.

Som ung var jag rädd. Oskyddad. Vågade inte berätta om min ångest. Ångest att lämna mamma för skolan. Jag gjorde som alla andra. Det fanns ju inget annat. Och så har jag gjort hela livet. Det har blivit en styrka hos mig. Att det jag är rädd för, det utmanar jag. Jobb, idrott, ringa ett samtal. Osv.

Nu stannar jag upp lite mer. Och frågar om jag vill. Är jag redo? Eller är det yttre påverkan. Jag har också hört sedan barnsben att jag inte är som andra. Vilken ära, idag. Då som barn och som ung, det var ju mindre kul att höra. Det är ju ingen som är som andra. Vi är ju alla individer. Och jag kan känna efter dessa år, att ganska tråkigt är det med dessa normer. I Sverige och normal?! Jag är nog inte svensk, har jag sagt ofta.

Jag vill göra som jag vill med mitt liv. Inte vad andra förväntar. Och så länge jag inte skadar någon annan, får de tycka vad de vill. Eller ni. Jag har verkligen hållt hela min själ i fängelse. Och börjar nästan gråta av sorg. Jag kan förstå att när jag som vuxen, lärde mig och älskade snowboard. Att få flyga fram liksom. Och att andra vuxna, tyckte att det var för ungdomar?? Vad skulle jag??? Nä, jag gjorde min grej då. Och mins barn och jag hade superkul. Varför är det så? Att vi inte ska göra det vi mår bra av. För att då ska vi skämmas. Vem bestämde det??? Egentligen??

Ibland tänker jag, att oj, nu blev det mycket på mitt insta... fast å andra sidan. Jag går hemma och jag tycker det är skoj. Det blir en social bit för mig, som är hemma hela dagarna.

Nu har jag beställt en bok. Från en tjej vars barn tog sitt liv. Och den kommer väcka mycket. Kanske jag går i ide. Eller inte. Jag har själv en gång, planerat ett självmord, fullt ut. Och vissa omständigheter gjorde, att det ögonblicket, den dagen som var planerad, gick förbi. Som tur är.

Idag var jag vaken tidigt. Vaknade med huvudet fullt. Och ändå lugn.
Ha en underbar dag. Kram // Annika

Min coach Carolina, som lär mig så mycket. I november. Då ska jag träffa henne, och andra sökande själar. Vi som letar efter vår grej. Vem är vi. Längtar!!