Hej fina!

Idag är en dag som jag tar till mig. På djupet. Reflekterar. Förvånas. Och känner lättnad. Lättnad att, trots det jobbiga jag känner inom mig, är något som i princip är borta. En påminnelse kan vara bra. För att se hur långt jag kommit på vägen. Att jobba med mina tankar har gett stora resultat.

Igår tog jag ett beslut från själen. Jag kastar mig rakt ut och vet inte på något vis, hur det kommer lösa sig ekonomiskt för mig. I vanliga fall skulle jag ha legat sömnlös. Funderat. Försökt ha koll. Ångrat mig. Jag somnade med ett stort lugn som jag inte haft på många år. Och i glädje. Och det får jag nu komma ihåg. Och ha tillit till. Att det är precis som det ska.

I dag då. Då vaknar jag. Irriterad. Gör mina morgonrutiner. Och bryter ihop. Totalt. Är ful. Jag är värdelös. Självisk. Vem tror jag. Att jag är. Och andra saker som kom upp, saker jag inte orkat sluta sörja tydligen. Om vem jag inte kunde och kan vara, just då och just nu. Den biten blev kortare åtminstone. För jag känner att mycket bra händer fysiskt.

Så vad är det för tankar och känslor? Gamla inställningar till att jag måste duga för det jag gör. Hur jag ser ut. Vem jag är, inte för bara jag, utan för det jag gör. Att inte kosta på mig. Och vad jag kan minnas, finns det ingen som sagt detta till mig. Utan det är samhället. Som vi växer upp. Samt att jag faktiskt vill, göra något. Vill jobba. Vara social. Ha nätverk. Vara medlem i livet. Så den ensamhet jag kan känna ibland. Den gör väldigt ont.

Nu är jag som tur är, så enormt tacksam. För att jag mår så bra idag. Oftast och även oftare. Jag har en underbar familj. Jag har en pojkvän jag älskar, med två fina tjejer, som ligger mig varmt om hjärtat. Jag kan röra mig. Jag kan träna lite. Jag har väldigt sällan den enorma trötthet jag led av tidigare. Så livet. Är Lifvet. Egentligen. Att skriva ner det, ger mig glädje igen. I själen. Och sorgen. Ligger lite mer utanpå.

Jag är också så oerhört glad och tacksam, för den gemenskap jag hittat, med likasinnade kvinnor. Med stora hjärtan. Som vill utvecklas. Som har förminskat sig själva på grund av känsligheten vi haft sedan vi föddes. Som gjort att vi har trott att det är något fel på oss. Jag kan äntligen sträcka på mig. Och idag är jag glad och stolt över min känslighet. Och jag hoppas. Att den ska ge mig. Det jag vill göra för andra. Hjälpa mig hitta vad det är. Om det är mitt mediumskap. Eller åka till Afrika. Jag är helt öppen just nu. I tillit. ( och det är ju lite otäckt såklart) haha.

Var rädd om din känslighet. Låt inte dina tankar ta över det du egentligen känner. Våga!! Kasta dig ut. Vad vill du. Egentligen?

Kram// Annika

Hej fina!

Att bli sedd. För den du vet eller känner att du är. Det är en hög önskan för mig. Vi alla, ser ju andra oftast utifrån vem och hur vi mår själva. Vad vi har för erfarenheter. Har vi inte blivit medvetna om att vi bär på gammalt bagage. Då ta vi det med i ryggsäcken. Som bara blir tyngre.

Är du inte intresserad att utvecklas. Då kommer du dra till dig samma typ av människor. Situationer. Jag älskar verkligen att inte göra som jag alltid har gjort. Det funkar. Och jag gör ju inte något annorlunda som inte känns bra. Jag vågar bara bryta mitt gamla mönster. Min största bov har varit ?reaktion?. Att direkt reagera i försvar.

Så kom jag in som tur är, i det här lärandet. Där jag får vara jag. Utveckla mig själv. Ha bra verktyg. Stöttning av andra som vill hitta till ett närmare jag. Och jag har alltid vetat, att jag är snäll och kärleksfull. Den som väljer att ha mig i sitt liv, och som respekterar och vågar vara öppen tillbaka. Den får allt av mig. Det finns några få.

Att våga säga när något inte känns bra, fast inte hela tiden. Att orka stanna upp och känna efter om det är jag som har reagerat på något gammalt, eller är det här något jag bör ta upp. För att få svar. Den balansen är inte alltid så lätt.

Ibland. Då vill jag bara gömma mig här. I min lilla fina lgh. Inte utsätta mig för livet. Sedan när jag hämtat upp mig, tankat själen. Då är jag redo igen. Just nu befinner jag mig i en hämta kraft period. Det finns lite mycket jag går igenom, dels händer det mycket i livet, dels hamnar jag ju då, i situationer som kan vara utmanande. Livet liksom.

Från att bara vara hemma. Att mest ta sig igenom dagen för att överleva och hitta något sätt att bli frisk. När all tid går åt till det. Från att vara med i livet. Jag blir så trött i kropp och själ, och lycklig. Lycklig att orka leva. Det behöver inte vara så stort. Bara det att umgås med andra några timmar. Det är underbart. Tröttheten jag får efter. Den är verkligen värd allt.

Sedan har jag verkligen fått uppleva hur mycket smärtan ökar vid inre spänning. Jag har förstått. Du vet. Sådär man förstår. Men inte vet. Nu vet jag. Jag var så väldigt bra. Så kom livet och knackade på. Hur klarar du det här Annika,,, jag klarade mig bra. Förutom. Smärtan. Å andra sidan. Är jag varken rädd eller ledsen för att jag fick smärta. För jag vet. Att jag ska ta hand om mig. Lite bättre. Och lyssna inåt. Än mer. Det går över. Det gäller bara att inte stanna i negativa känslor och tankar.

Så nu inför midsommar. Tankar jag. Och har tagit några beslut. Som jag står för. Och jag vill verkligen inte svika mig själv igen. Varje sak jag går igenom som ger mig något jobbigt. Ger mig tusenfalt tillbaka i min egen styrka. Någon har suttit och knackat mig på axeln. Och jag har inte lyssnat. Så då blir det ju så här. Så lyssna. Mer. På mig. Vad känner jag. Egentligen. Vad gör jag för val.

Hoppas du orkar lyssna. På dig. Ha en fin midsommar. Kram// Annika

Mina älskade barn ( ungdomar )

Underbara barnbarnet Neo. Den kärleken. Rakt in i själen.

Hej fina!

Det har varit en period nu där jag bara vilat i mina känslor. Då stannar jag upp. Låter mig få vara. Jag anmälde mig till carolinas medlemsskap ett år, med e-kurser, meditationer, coachning och mycket annat! Hela min själ sa jaa!! Nu har jag den hjälp jag behöver för att hitta mig ännu mer.

Så jag pratar inte så mycket om det. Det är inget behov. Jag delar absolut med mig, om någon undrar såklart. Och är nyfiken. På riktigt. Jag känner verkligen att jag står för den jag är idag.

Det var många år jag inte visste och orkade. Med Carolinas hjälp har jag fått exakt de verktyg jag behöver, så får vi se vad som händer. Bara sedan förra hösten,har det hänt så mycket i mig, att när jag tänker tillbaka, sprudlar det som nyförälskelse i mig.

På detta sätt, ska jag bl a lära mig få bort min smärta. När det målet är nått, kommer jag gladeligen dela med mig ännu mer. Jag vet inte vart det bär av i livet. Jag har bestämt mig för stora drömmar. Satt upp dem. Och från den aspekten, tränar jag på att vara här. I ett härligt tillstånd. Där alla mina känslor får plats.

Dessa känslor ska inte få styra mitt liv mer. Jag ska bejaka dem. Lyssna på dem. Oftast är ju känslan som inte känns bra, bara egot. En tolkning på något djupare. Just att hjärnan går in. Egot. Inte själen. Så just nu. Tränar jag på att göra just så. Utan ansträngning.

Jag har vetat länge. Sedan ska det ju landa. Och jag har släppt så mycket smärta. Som jag burit på. Över livet som jag valt. Som skapat mig. Utan den. Vore jag inte där jag är. Jag vet att har en stark vilja. Är modig. Och aldrig ger upp. Jag älskar livet. Jag tycker stundtals livet är så svårt.

Det är svårt med orättvisor. Speciellt mot dem jag älskar så. Där har de sin egen resa. Och kanske min resa kan hjälpa dem. Vissa gånger. Om de tillåter.

Mitt liv. Börjar. Här. Och nu.

Vad väljer du för känsla idag? Vi kan. Välja. Om än det behöver nötas. Speciellt i stora svårigheter och sorg. Då är det en större kamp. Önskar. Det inte var så. Så du där ute. Som kämpar. Släpp taget. Om det som gör ont. Tillåt dig. En dag. Blir det något bättre. Kram till dig!!