Hej fina!

Det blir visst inte så mycket skriva. Glad om du läser ändå. Egentligen är en dröm jag har, att skriva. Mycket. Och ofta. Jag vet inte vad. För mig är skrivandet något som ger min insikter. Och släppa taget.

Jag har en period nu där jag har lite för mycket oro. Om min hälsa. Haft mer ont än förut. Vaknar med huvudvärk och smärta. Och oron gör det ju inte bättre. Så jag jobbar på att hitta in i det där lugnet.

Sedan är det det här med förväntningar. På livet. På andra. På mig. Och igår slog det mig. Min rädsla av andras förväntningar på mig. Att den finns där. Att jag inte ska räcka till. Genom att bli medveten om det här, så kan jag stressa ner. Väldigt mycket.

Något mer jag jobbar med, som jag vet finns hos oss alla. Lycka! Vad vi söker. Att vi letar lycka någon annanstans. Nästa jobb. Nästa partner. Nästa något. Jag ska bara,,, det här med pengar. Med boende.

Det är ett år sedan nu, när jag fick min lägenhet. Den är egentligen för dyr för min ekonomi. Samtidigt är det inget slump. Det har ju hjälpt mig. Med just lycka. Vad gör mig lycklig? Såklart vill jag ha mer pengar över än vad jag har idag. Jag vill ju hoppa fallskärm. Och göra många andra saker. Vara fri. I vad jag vill göra. Trodde det skulle bli väldigt jobbigt angående friheten, att inte ha bil. Vissa gånger, ja. Fast jag har ju lärt mig. Att verkligen inte sörja och gegga ner mig. I det som inte är. Jag klarar mig. Jag kan inte gå ut och shoppa för att döva en känsla. Inte gå på behandling så fort det gör ont och jag blir rädd. Osv.

Såklart vill jag fortfarande ha en lägenhet med lägre hyra. Och när den tiden är, så kommer den. Jag söker. Och har ingen panik. Jag vill ha tillit till att det ordnar sig. För några år sedan. Var jag helt säker på. Att om jag inte var aktiv och orolig och la ner en massa energi på det jag sökte eller behöver. Så skulle det inte ske. Så nu gör jag tvärtom. Och den friheten. Jag blir påverkad av andras åsikter. Ska du inte göra si. Eller så.

Då stannar jag upp. Och vägrar dras med. Jag känner inte heller att jag måste försvara mig. Så det här. Att inte göra som jag alltid gjort. Att bättra på mitt tankesätt. Att bli medveten och göra medvetna val till något jag faktiskt är värd. Inte ha dåligt samvete eller skäms. Ska jag? Nä. Det har gått fort att ändra på det. Jag får göra det resten av mitt liv. Ändå går det bättre på så kort tid. Just för att jag känner att allt blir lättare.

Vad kan du ändra på hos dig själv? Som gör att du mår bättre? Du är värd att må bättre. Och det vi föder hjärnan med. Det växer. Varför inte mata hjärnan med kul och härliga saker och idéer och känslor?! Prova. Och se im det händer andra saker inom och utom dig.

Kram // Annika

Hej fina!

Idag är det ett år sedan som jag flyttade till min lägenhet, ensam. Och när jag påminns om det, och hur mycket bra som jag hunnit med detta år. Så känns det som det gått flera år.

Så mycket har hänt med mig. Min utveckling till mitt jag, att verkligen få leva, kärlek. Skratt och upplevelser. Mina barn. Mitt barnbarn. Hur är det ens möjligt?

Igår på min promenad, slog det mig, att en viss typ av smärta är borta på ett specifikt ställe. Lite osäker på om det beror på botoxen, å andra sidan spelar det inte någon roll. Min övertygelse är, att det orkar läka bättre, när inte tankarna är på hela tiden. Att jag orkar och att jag vågar. Röra mig.

Det fick mig också att inse, att med tidens gång, är det många smärtområden som försvunnit eller bleknat, sedan dr Åke opererade mig första gången. Jag kommer alltid att ha min stelop med ben från min höft, på de två kotorna närmast skallen. Tyvärr är det ett viktigt område för resten av kroppen. Och för huvudvärk. När det blir för stelt, vilket det lätt blir när jag inte kan röra den delen alls, utan tar ut min rörlighet längre ned i nacken, så stelnar och spänner det på många andra ställen. Då blir det tryck mot nerver som gör ont, som i sin tur, gör att muskler står och spänner i vila.

Jag är väldigt påläst om vad som kan vara vad och varför. Det kan tyckas utåt vara knasigt. För mig är det mitt sätt att hitta vad som funkar för att bli så bra som möjligt. Och jag har antagligen bara ett område som krånglar högt upp, som jag så oerhört gärna skulle vilja få åtgärdat. Det är det område som är kvar, som känns som det utvecklar det värsta på mig. I smärta i huvud och ända ner mot höften.

Nu går jag vidare ändå. Och mer och mer accepterar jag. Den biten kämpar jag med lite mer. Just för att jag behöver hitta min egen acceptans. Att duga och vara älskad trots mitt handikapp. Det syns inte alls utåt om man inte ser mina ärr, synliga är de fem stycken. Och att jag är stel vid vridmoment. Liten stress ligger där kvar. Som är så onödig. Jag vill så gärna varje dag, ha bort den.

Det är så fort jag får ont på ett speciellt sätt. Så kommer knuten. I magen. Jag vill inte ta starka mediciner. Jag är rädd för många saker. Hjärnan vet. Att det är inget att vara rädd för. Jag har ju min erfarenhet. Att det går över. Fast jag har ju också erfarenhet av att inte räcka till. Att inte vara nog bra. Och den biten funkar också jättebra tankemässigt. Känslan i magen, den har jag ibland ändå. Det har ju med kontroll att göra.

Och ibland. Kommer en stark sorg. Inte så ofta. Det är kampen. Att må det bästa jag kan. Det är slitsamt. Det är mycket rädsla bakom varje dag. Hur går det här? Hur blir det i morgon? Samtidigt är ju det enda som kan få mig att släppa rädsla, erfarenhet. Eller att lägga ner livet. Ibland blir allt övermäktigt. Då är det nära att jag bara säger nej, stopp. Nu orkar jag inte mer. Inte på grund av smärta. Utan för min kamp.

Har en fantastisk pojkvän. Som får mig att våga. Det händer något hela tiden. Och jag är egentligen precis sådan själv. Fast det kan han inte veta. För han kände inte mig innan detta hände mig. Det är ju bra. Då får han lära känna mig. Och jag gillar mig själv så mycket mer idag. Tänk att få må så här bra och samtidigt sätta kroppen fri!!

Det är ett mål!! Att sätta kroppen fri. Från rädsla och oro. Då släpper resten. Så att jag ska lära mig att njuta av livet först, är en bra start. Och ta bort mina värderingar om vad andra ska tycka om det. Om vilken rätt jag har, att vara lycklig. Fri. Och njuta av livet. Trots allt. För jag tror ju inte, att någon inte unnar mig det.

Jag önskar dig en dag i frihet. I dig. Ta ett djupt andetag. Och känn din frihet. Din själ. Vem är du. Egentligen.

Kram// Annika

Hej fina!

Det här med tankar. Att våga och vara medveten så jag tar mig ur tankar, som ändå inte gör någon nytta. Att ändra. Det är mycket träning. För varje gång något större händer märker jag extra tydligt effekten på mig. Mitt lugn. Ingen oro. Att jag känner mig konstig lite, för att jag inte känner som jag gjort. Hihi.

Igår t e x. Väntade jag på ett viktigt samtal från en överläkare på Centralsjukhuset här i Karlstad. Gällande om jag blir godkänd för medicinsk botox eller inte. Fick en kvällstid. Det stod att tiden var ca och att man får räkna med en halvtimme före och efter. Jag väntade. Och nästan faktiskt , letade efter min spänning. Jag var mest nyfiken?

Sedan när det gått en timma och han inte ringt. Och även under tiden. Kom tankar. Smygandes. Nej. Nu ringer han inte. Och så fort jag tänkte så. Kände jag att det var onödigt. Jag kände ingen irritation eller oro. Ingen stress. Så några gånger till, fick jag vända bort tanken. Och säga till mig själv, att då löser vi det sen i så fall. Thats it. Så underbart att inte gå igång. Och vilken konstig känsla, att tanken var där utan den vanliga känslan. Ren rutin liksom!!

Underbart att ha den erfarenheten. För jag kan säga att min erfarenhet av andra läkare, inte alltid varit så positiv. Lite korta ( mycket) i tonen. Lite av att jag får skylla mig själv, som satt mig i min sits. Idag med bättre tankar och när jag är friskare, kan jag tänka att de inte har vetat och vågat hjälpa mig. Fel förstås ändå. Fast bättre förståelse. Än att vara besviken.

Så min läkare, var hur trevlig som helst. Vi hade ett bra samtal. Han t o m bad om ursäkt att jag hade fått lägga ut så mycket pengar själv. Missförstånd mellan min husläkare, som är fantastisk, och neurologen. Remissen blev inte nog tydlig att jag lider av kronisk migrän. Det blev lite mer om mina nackproblem.

Inget ont utan något gott. Jag har haft så bra hjälp att jag inte orkar bry mig i de sparpengarna. Det gjorde väl dessutom att jag kanske slapp testa förebyggande mediciner, vilket inte har funkat förr. Som gjorde mig oklar, dålig och i panik. Och bidrog till mitt beslut att operera mig i Tyskland.

Så det blev ett ja!!! Jag är så lycklig och tacksam. Vi gör en testperiod. Så får vi se sedan vad som händer. Ett steg i taget.

Så att orka få med känslan när jag ändrar tanken. Det blir ett helt annat flöde. I mig. I mitt liv. I min egen känsla. Så jag vågar än mer. Jag vet mer mitt eget värde. Så det är spännande. Att se vart det tar mig. Så nu vilar jag i den här känslan idag. Och väntar in mitt nästa steg.

Hej fina!

Att inte ha kontroll. Att släppa taget. Det är så underbart. Det ger mig så mycket. Inte tala om all stress. Ett skifte sker i mig. Det hände när jag var tre år. Jag vet att det låter mysko. De var mitt första. Sedan har det varit många fler tydliga. Där jag kan se klart. Vändningen. Känslan. Bilder. Det var då. Det vände.

Jag har det igen. Att våga än en gång. Bryta mönster. Våga vara den jag är. Inte gå in i gamla mönster i olika situationer. Jag vet att jag ibland uttrycker mig så det missuppfattas. Jag ser i bilder. Jag har en känsla som jag då förklarar i bilder. Och vips. Så tas det för något som är mindre kul att någon tror om mig. Det gör ont. För jag vet ju. Jag vet min värdering i livet. Om andra. Vad mina känslor är.

Jag lämnade känslan. Oron. Om vad någon annan tror om mig. Med vetskapen att det spelar ingen roll vad jag säger. Huvudsaken är att jag vet. Visst är det ofta så? Vi möter människor från vårt eget ställe. Hur vi mår själva. Vad vi behöver höra. Oftast blir det bra. Fast det inte är en sanning för mig, får jag, om jag vill och orkar. Träna på min styrka. Att stå upp för mig. Den här gången utan ord. Och jag märker att jag gjort det förut. Utan ord. Det är inte alltid de behövs.

Det är lätt att både säga och tänka, att jag inte bryr mig vad andra tycker eller tänker om mig. Med sanning sagt, så beror det ju på vem och vad som sägs. Eller hur? Så jag känner en lättnad, att orka inte bry mig i det. Det kommer många gånger till i livet. Att det inte ligger hos mig. För just den grejen är såpass viktig för mig. Att jag vet. Har alltid vetat. Att jag inte är sådan.

Helt plötsligt blev det inte mitt problem. Vad någon/ några andra tycker. Och det vill jag leva i mer. Jag har haft mottot. Jag vet att jag inte bryr mig i andra saker. Det är mer mig som person. Åsikter kanske. Hur och vem jag är. Det har gjort ont många gånger i livet. Just det där. Att nästan bli anklagad. För något som inte är jag. Jag har mått dåligt många gånger för det. Varför vet jag inte. Det borde ju kvitta? För att jag vet.

Skillnad är om jag sårar någon. Gör någon illa. Fast det är inte sådana saker jag pratar om. Så jag skulle vilja ge det vidare. Hur reagerar du? Kan du ta det på ett bättre sätt? Vad triggar dig och varför är det viktigt?Om du själv vet. Vem du är.

Betyder det att jag är närmare mig? Min själ? Min inre styrka? Att duga som jag skrev om för inte så länge sedan? Helt plötsligt går det ordet bort. Att duga. Vi är alla lika fantastiska människor. Vi är olika. Vi gör olika val. Vi har olika åsikter. Vi sårar. Vi kramas. Vi säger ?fel? saker. Vi kan vara dumma och snälla. Vi är allt detta. Ändå. Är vi lika mycket värda. Alla kommer vi från samma ställe.

Fyra punkter jag värdesätter högt i mitt liv,
Ärlighet
Snällhet
Respektera varandra
Hjälpa

Det min vän, tar dig långt. I min tacksamhet just nu i livet. Där jag ser alla möten med andra människor. Som var och en. Ger mitt liv en menig. Det kan vara någon okänd. De är de jag har runt mig. Det är även de, som inte lever fysiskt längre.

Ge dig själv snällhet idag. Det är du värd.

Kram// Annika

Hej fina!

Ojoj. Här svänger det! Jag har så himla mycket jag skulle vilja dela med er. Vissa saker är inte redo att skrivas om. Annat är för privat. Jag har visserligen bloggen som en dagbok, fast utan att lämna ut mig för mycket.

Att samtidigt må det bästa jag känt på många många år, enbart i mig själv, inte på grund av barn eller annan kärlek. Vara starkare och säkrare än någonsin. Till att bli absolut livrädd. Och ändå inte? Ja du hör ju. Utveckling kallas det. Och vet du. Jag klarade mig själv. Som alltid. Jag har väl alltid fått klara mig själv. Och det gjorde jag nu med.

Det som gjorde mig rädd, var att smärta jag inte haft sedan innan dr Åke opererade mig, kommit tillbaka. Ca 2,5 år sedan. Nu vet jag inte än om det är så eller inte. Igår. Och i förrgår. Då var det så illa. Så illa att jag vet, att om jag inte haft ett helt nytt oväntat stöd av kärlek och mina barn, verkligen gett upp. Igen. Det gick inte. Att ge upp med all den kärlek jag fick. Jag fick höra saker jag absolut inte visste om mig. Hur jag påverkat och påverkar människor. Och då har jag inte ens vetat om att jag gett så mycket, eftersom det är naturligt hos mig. Även än en gång, fått höra, att det jag skriver här, både det jobbiga och det bättre, ger styrka. Till andra?! Vill också säga att ingen visste om min fysiska smärta. Inte så. Migrän. Ja. Inte resten.

Vad gör det för skillnad, då. Jo all i världen. Att leva så här. Att träna på att sluta tänka på smärta som konstant är där. I huvud. I nacke. Du kan ju inte lägga det åt sidan en stund. Det syns inte utåt. Jag vägrar var ett offer. Jag har så mycket skit i bagaget, mest för att jag är så godtrogen. Låtit mig bli utnyttjad. Vilket idag inte är något jag tänker på. Inte direkt. Det kan däremot göra sig påmint, i alla situationer i livet. I relationer med andra. Och nu. Nu tränar jag på att inte reagera. Jag hade inte varit den jag är nu, om jag inte gått igenom allt detta.

Om jag själv inte gjort något dumt eller sårat. Då vill jag veta. Om den då inte tar eget ansvar och berättar något jag inte är medveten om. Då kan jag inte undra vad jag gjort. För det kanske inte är mitt. Jag har bestämt mig för att göra mig fri från dåligt samvete. Inte gjort i en handvändning. Något som jag behöver jobba på. Att sätta gränser har jag varit bra på. Fast inte till mig själv.

Jag har min känslighet. Och jag vet. Det är därför jag ofta får ont i magen. För jag vet. Kanske mer än den som jag möter själv vet. Jag går inte in i det med de som inte står mig nära. Så var inte orolig. Skulle aldrig gå över gränsen. Sedan skulle det vara alldeles för jobbigt. De som står mig nära. Jag vet inte detaljer. Däremot vet jag känslor. Plockar upp direkt. Och just där. Tränar jag sista tiden på. Att inte ta åt mig. Leva mitt liv. I mig. I min styrka.

Att våga låta bli. Låta bli att tankar om känslor kommer. Och leva I mina känslor. Det jag vill. Det jag känner. I min glädje. För den jag vet att jag är. Först då. Kan jag vara mig själv. Helt och fullt. Och nu är jag medlem i Carolinas kurs ett helt år. Vilket jag vet kommer stärka mig. Och gode gud, låt mig inte ha fått tillbaka det gamla. Den gamla smärtan. Min osteopat hjälpte mig igår. Och nu vill jag tro på, att det om kändes, försvinner.

Vågar du vara i dig? Att ta ansvar för hur just du reagerar på andra och se i dig vad som utlöste det?!

Ha en fantastisk dag. Det ska jag. Oavsett!!
Kram// Annika

När vi möttes på bron, och han springer in i min famn. Kärlek. På riktigt.

Hej fina!

Jahapp. Då är jag där igen. Tänk om jag på något vis kunde dela med mig av känslan. Även allt bra som händer just nu. Nu är jag mitt i tromben. Allt runt mig snurrar fort fort! I mitten i hålrummet. Där står jag. Varm. Tacksam. Lycklig. Förundrad. Skakad. Lite naken. Chockad. Att just jag, äntligen kan känna som jag gör just nu. Att på något vis, äntligen få lön för mitt jobb, att bli mitt bättre jag. Att älska mig som den jag är. Orkar acceptera. Att våga ta steget att ta emot.

I vår privata grupp från kursen Shine your light, har jag slagits omkull av vänlighet!! Något som är självklart hos mig själv. Något som är mindre lätt, att ta emot. Så mycket pepp och kärlek att jag först blir stum. Idag har tårarna runnit över flera gånger. Av en djup tacksamhet, bl a över att äntligen få vara med likasinnade. Fast vi just nu ?ses? på nätet. Vi har samma längtan. Samma mål fast olika mål på vart det bär. Jag får nu öva mitt ego, hårt, haha, att ta emot.

Vår kursledare, Carolina, hade i veckan ett gratis webinar. Efter det, kände jag omedelbart att min energi höjdes och förändrades. Sedan mamma gick bort i januari, och min älskade livskamrat, min lilla vovve ,i oktober. Så har jag verkligen kämpat med tankar och känslor och situationer. Att inte hamna i depression. Och nu när det vände, märker jag att jag har haft och förmodligen har, en depression. Det blev för mycket med allt. Och sedan kom annat skräp ikapp som jag behöver få ur systemet. Så nu. Nu äntligen. Ska jag njuta mer. Utan att kämpa så för det. Och komma ihåg känslan.

Det var en sak som kom starkt, efter min meditation på morgonen efter webinaret. Min fråga i förtvivlan var, vad ska jag göra med mitt liv?! Ofta kommer svaret när jag slutar fokusera. Nu var det i duschen. Hur vore det om jag började njuta av livet, äntligen ??! Jag blev full i skratt av kraften orden kom med. Och sorgligt samtidigt. Att jag har slitit så ont alltid. Av alla olika orsaker. Om jag njuter. Då kommer livet till mig. Då blockerar jag mig inte.

Så det blir något att påminna mig om. Och just detta. Att våga. Våga ha ont. Att våga röra mig. Att smärta inte är farligt. Att jag har rätt att njuta. Behöver inte stå till svars för någon. Vart har jag fått det ifrån? Så. Nu får det vara slut på den tanken. Jag har rätten att njuta. Av enbart mig. Och inte bara när jag ger. Vilket är de bästa jag vet. Att göra andra glada.

Njuter du av livet? Vågar du mer? Jag utmanar dig!

Att njuta av mitt barnbarn och tid med honom. Det är lyxigt värre!

Hej fina!

Jag följer en kvinna som jag nämnt tidigare, Anita Moorjani. Hon som dog i 30 timmar, på riktigt och sen vaknade upp. Anita hade cancer i fyra år, sedan lade organen ned, så hon dog. När hon sedan vaknade upp, kunde hon återberätta allt vad hennes dr sagt, tio meter längre bort i korridoren. Hon kunde se sin bror sitta på flyget från Hongkong. Och allt annat.

Jag är så stärkt och lugn av hennes berättelse. När det gått 2 eller 4 veckor, var hon helt frisk. Hennes upplevelse är ju inget hon tror. Det är ju sant. Hennes rädsla för allt i livet, bl a, gjorde henne sjuk. När hon vaknade, visste hon en massa saker. Och hon valde att inte dö i ett läge, ett mellanrum, utan hon valde att komma tillbaka och dela sin historia.

Hon lägger ut små tänkvärda texter på instagram. Och på fb delar hon med sig live också. En sak som gick rakt in idag, var att hon skrev att smärta aldrig kommer utan en gåva. Något bra. Så känner jag. Väldigt smärtsamt ibland att gå igenom både fysisk och psykisk smärta. Att våga ha smärta. Att stanna upp.

Yogagirl, en tjej som blivit känd för sin härliga inställning till yoga och annat i livet. Hon fann yoga och meditation när hon var tonåring, hon hade det jobbigt, och det förändrade livet. Hon har anlitat den naprapat i Stockholm som jag skulle vilja gå till. Han har så mycket spännande tänk runt hur kroppen funkar och att våga röra sig. I 8 dagar och många timmar varje dag, lärde han ut. Hon berättar senare i sin pod, hur han tänker runt smärta. Vad han lärt sig då han haft stora problem med en axel och hittat ut ur det. Han har också varit opererad. Den poden fick mig verkligen att tänka till. Och att våga.

Så jag är tacksam. Att det finns internet. Och att dessa människor går ut offentligt med sina erfarenheter. Nu för tiden ska man nästan skäms för att man är på insta eller fb. Det känner inte jag. För mig har det hela vägen dit jag kommit idag, varit nästan den enda hjälp jag haft att ta mig vidare. Med olika kontakter. Och just att hitta andra samt det jag får till mig vid rätt tidpunkt i livet.

Jag har ju tyvärr inte fått gehör sådär väldigt bra inom sjukvården. Så jag är verkligen tacksam. Ett enormt tack till Jonas Parandian, på insta, naprapatjonas. Rachel Braathen, yogagirl. Anita Moorjani som skrev boken, Döden gav mig livet.
För ännu ett nytt uppvaknande i mitt jobb att bli så stark och frisk som just jag kan bli.

Ha en fantastisk dag! Le mot någon du möter. Bara för att. Kram// Annika

[Bild]