Hej fina!

Just nu idag, efter att ha fått sova gott, och varit till min braiga massör, mår jag toppen. Jag har som du läst, haft det jobbigt. Min ångest har inte varit där så mycket för en gångs skull. Det som jag alltid haft. Kanske mitt nya tankesätt hjälpt mig att inte ha mycket ångest bara för att jag mår dåligt ? Det verkar så. Och att jag ger mig tid att se mig själv, mina brister, saker jag förlåter mig för. Hittar en bättre balans med mig själv.

Tankarna väcks ju än mer. Då Tim, som det står om överallt, valde att avsluta sitt liv. Jag har varit där. På riktigt. Och jag vet att många blir arga på oss som mår så dåligt att det blir vår enda utväg. Många tycker också att det är själviskt. Och allt för många, drar sig undan om man säger att man mår så dåligt. Det blir obehagligt. De vet inte hur de ska vara. Så jag hoppas med hela mitt hjärta, att hans avslut väcker upp, mer om hur man ska tänka och vara, när någon nära säger att man har de känslorna.

Jag tror ingen av oss vill egentligen. För mig var det att jag tyckte det var bäst att jag försvann. Jag kände mig bara i vägen i livet. Och jag visste ingen annan väg. Orkade inte. Idag, som häromdagen när jag verkligen kände att livet är så svårt, ångesten så stark, att jag vill verkligen dö. Så vill jag också så gärna leva. Så mycket jag vill leva som jag känner nu, gör på något vis, att jag får kämpa än mer.

Jag gör det inte. Jag vet det. Jag tvingar mig se mina barns förtvivlan om jag skulle svika dem på det sättet. Jag har även lovat min dotter. Att aldrig. Och det har räddat mig många ggr. Så längtan finns där. Att få komma hem. För det är så jag känner. Få frid. Fast nu är det inte min tid.

Jag är ju så lycklig däremellan. Det är det som de som aldrig känt av detta, som inte kan förstå. Med all rätt. Min önskan är, att det skulle få vara lättare att bli bemött bra, när jag eller någon annan mår på det sättet. Vi är många. Har inte alla ångest någon gång? En del mer. En del mindre.

Min pappa avslutade sitt liv 49 år ung. Jag var i början på tonåren. Och jag känner enorm saknad, att inte fått lära känna min far. Min mamma sa, att jag var väldigt lik honom. Ibland till utseende så hon ryckte till. Ofta i mitt sätt. Så all kärlek och förståelse till dig pappa. Jag älskar dig. Tack för att du och mamma gav mig livet.

Ett liv som jag själv är ansvarig för. Som jag faktiskt valt att leva. Och sedan en kort tid. Bestämt mig för, att inte göra och reagera som jag brukar. Att bryta mönster. Att stå upp för mig när jag inte vet själv. Det är ju inte konstigt att jag har ångest. Är vilsen. Och lycklig samtidigt.

Nu ska min fina älskade pojkvän ta mig till kusten hela helgen. Så fantastiskt härligt det ska bli. Att få njuta av varandra. Av naturen och havet. Av livet. För det gör jag. Njuter av livet. Och till fina Tim Berglind, det gör så fruktansvärt ont i mig. Jag önskar att jag kunde få finnas där för de som mår som oss. Ha det så fint i din himmel.

Lev livet kära du. Ta hjälp när du behöver. Skäms inte för att du har känslor. Ta hand om dig. Lyssna och bry dig om de som anförtror sig. Min dåvarande pojkvän var min räddning. Han visste. Han sökte upp hjälp bakom min rygg, vilket troligtvis helt klart. Blev min räddning. Tack Lasse!!

Ha en fin valborg. Och ta hand om dig. Kram// Annika

Hej fina!

Att vara stark. Att våga vara mindre stark. Att tappa greppet. Att förlora sig själv en stund. Allt detta är ju mindre kul. Ändå är det en del av livet. Går inte alla igenom de faserna mer eller mindre?

Jag har stunder, som slår omkull mig totalt. Det är den där onödiga delen, där hjärnan kommer in och bråkar med mig. Att inte vara älskad för bara jag. För vem kan göra det? Visst är det knäppt? Ändå vet jag att jag inte är ensam om de tankarna. Att man måste vara duktig. Göra saker hela tiden.

Jag håller på att acceptera att jag har det så här just nu. Just nu har jag inget eget jobb. Och att våga gå vidare på alla sätt. Just idag. Kände jag mig så värdelös. Jag skulle aldrig känna så om någon annan i min sits. Ändå har jag mina stunder. Då jag känner så om mig.

Att inte duga för bara jag. Jag vill ju vara stark och tänka, att de jag inte duger åt, behöver jag inte. Fast vad jag vet, har jag ingen sådan person runt mig. Så det är ju gammalt skräp. Jantelagen så det skriker. Jag känner mig väldigt tråkig faktiskt. Jag utvecklas hela tiden. Fast det syns ju inte utåt. Att vara tacksam för allt jag har, är inga problem. Att stanna upp och förstå. Att jag är ok. Utan jobb. Den biten. Den gör så ont.

Den gör ont. För jag saknar. Saknar mycket. Och nu vill jag inte sakna något från förut hur jag var, mer. Jag mår ju väldigt mycket bättre idag och vet att jag är en bättre version av mig, nu, trots mitt handikapp. Det är ju onödiga tankar. De är där. Och gör mig medveten. Så nu ska de bort. Nu ska jag våga lita på mig. Duger jag inte. Så duger jag inte. Först får jag hitta det till mig själv. Att duga åt mig.

Jag gör ett fantastiskt jobb med mig. Så är det. Jag är en bra mamma och mormor. Där gör det ont. För där vill och kan jag mer. Det är något jag vill lösa. Och hoppas det kommer med tiden. Jag tror väl att jag är en helt ok flickvän. Jag har inte varit särbo förut, så där har jag också något att lära.

Så. Nu ska jag lära mig. Att duga. Åt mig. Kanske resten följer med i mins känslor. Det är som det är. Jag vet att jag gör så gott jag kan. Ibland för mycket faktiskt.

Duger du? Såklart du gör. Åh vad jag önskar att alla ni därute, att just du,, orkar säga att du är fantastisk. För det är du.

Kram // Annika

Hej fina!

You are so sexy?,,, nej!! Varför säger han så!! Han är kirurg!! Nej nej,, ditt huvud sitter löst. Du kan dö om någon knuffar dig i sidan,,,

Jag är i Enköping. Möter den neurokirurg som då op i Tyskland. Han gjorde en rörlig röntgen. Jag ville bara ha diagnos. Kommer hem och blir pressad på att åka. Min vilja var bara att få något mindre ont i huvudet. För den skulle ju försvinna?!

Ajajaj,, smärtan!! Jag vill dö. Vad har hänt? Någon har lagt mig fastbunden på en brinnande stock. Det är min första känsla. Det var menat att jag, p g a den stora op vi gjorde, skulle sova minst 2 timmar efter. Jag vaknar när de rullar ut mig på uppvak. Då har han öppnat från mitt bakhuvud ner till skulderbladen. Två plattor lodrät längs med nacken. Och sju skruv. Varav två st på 12 mm som går genom leden på första och andra kotan. Kan inte öppna mun. Kan inte förmedla mig. Narkosen kommer springande och låter mig sova.

Vaknar tillbaka. Känner mig fastkedjad,,, behöver kissa. Är på intensiven på ett privat sjukhus i Badenbaden, där de inte har någon som helst erfaren av dessa op. Det är till för äldre. Med benbrott osv. Så sköterskorna kan ingen engelska. Vet inte hur de kan hjälpa mig upp att kissa.

Precis när de äntligen kommer in för att hjälpa mig. Rusar de iväg akut. Just då. Dog en annan svensk kvinna av sviterna efter samma op som gjordes två dagar innan.

Efter två dagar tar jag mig upp. Huvudvärken och mycket annan smärta är borta. Mycket annat gör ont såklart. Fast jag hoppas ju det ska försvinna. Öppna munnen är nästan omöjligt. Jag är ju stelop just där. Har svårt att svälja. Det är ju ingen rörlighet, det är ingen kurva i svalget. Musklerna fattar inget.

Dr ger en massa förebyggande penicillin. Får för sig dag två, att byta ut det intravenösa med piller. Stooora penicillin. Jag som aldrig haft svårt att svälja. Den fastnar. Den sitter fast. Inte få panik nu!!! Får äta gelé, försöka dricka klunkar av vatten, fast det går ju inte. Det slutar med intensiven. Där klinikchefen nekar hjälp, så min Dr smyger in mig. Och ger kortison, intravenöst. För att svullnaden förhoppningsvis ska gå ner. Och tabletten lossna i halsen. Den sitter kvar ett dygn. Ett hemskt dygn. Jag orkar kräkas upp den.

Igår kväll när jag la mig, kom hela scenariot ikapp mig. Det som jag trodde jag var klar med. Det som jag accepterat. Det var som det var. Inget att älta. Grejen är, vårt minne i celler och kropp och sinne. Funkar tyvärr inte så. Traumat var mer. Än modiga starka lilla jag tyckte. Det var och har varit min överlevnadsinstinkt.

Jag har haft två konstiga dagar. Vill inte gå in på det nu. Något har varit hemskt jobbigt. Och jag har känt en skräck. Jag var så skräckslagen i två dagar nu. Utåt försökte jag bara vara. Inåt var ett stort hål. Av skräck. Och hjärnan går in och letar. Och ja. Jag har en viss skräck ibland för framtiden. Det här. Var gammalt. Och det ska ut ur systemet.

Jag kunde ha dött. Och jag har sett min op han gjorde på film. Den är inte så kul att se. Allt det här. Har format mig. Jag skulle med min erfarenhet inte ta samma val idag. Då gjorde jag det. Jag tillät ännu en man jag trodde mig lita på, genom hjärnan, inte känslan, att göra mig illa. Det är så jag börjar berättelsen högst upp. Jag vet ju,,,, ändå,,,, som min terapeut sa efter alla övergrepp, när jag var rädd för att inte lita på min magkänsla mer. Hon sa, du vet precis, hur du inte!!! ska känna.

Vilken tuff lärdom. Den är min. Och jag har gått vidare. Nu kan jag släppa än mer och förhoppningsvis ha mindre fysisk smärta i min kropp också. Det gör oerhört ont att berätta. Att erkänna. Jag satte på mig pannbenet. Ren vilja. Överlevnad. Hur många ggr i livet orkar jag det mer? Jag känner mig oerhört ensam.

Ha nu en fantastisk dag. Ha förståelse för människor du har kring dig. Det syns inte utanpå. Hur de mår inuti. Kram // Annika

Hej fina!

Tar en promenad och det kommer över mig som en chock. Igen. Sorgen är märklig. Å andra sidan har det gått 3,5 månad bara sedan mamma gick över.

Minnen som rasslar över mig. Jag minns mina minnen i bilder. Gör du? Vi är 8 syskon och vi var sex flickor som växte upp. Jag är yngst. Vi delade sovrum vi fyra minsta. Jag kan se rummet. Min säng. Och mamma. Som tar sig tid att läsa sagor. Jag har nog tre böcker i sängen. Att hon tog sig tid och ork. Hon slet ont min mamma. Ändå bakades det bullar och kakor. Så jättegod mat. Hemmet var öppet för alla våra vänner. Och det är något de säger än idag. Mammas vänlighet. Och goa bullar

Eftersom jag vet det jag vet. Min tro på det jag har. Har min mamma det i sin energi bara kärlek. Det vet jag. Fast jag saknar rösten. Skrattet vi hade så tårarna kom. Det hände jämt. Kärleken. Just nu fulgråter jag så jag ser knappt vad jag skriver.

Älskade mamma. En bit av mig är borta. Och kommer inte tillbaka. Min strävan i att bli friskare, ligger mycket i, att jag var lik mamma förr. Älskar att bjuda på mat och bakverk. Fika eller äta tillsammans. Det gamla sättet att umgås på. Nu skulle jag klara både bakning och mat mer än förut. Det är mer resurser till det jag inte får ihop. Och yta.

Så en hyllning till dig min älskade mamma. Och ett tack för att du var min mamma. Att jag fick gå i din lära. Så stark och kärleksfull. Du var absolut inte perfekt. Fast det bästa tog bort det dåliga. Jag älskar dig. I mitt hjärta för evigt.

Annika

Hej fina!

Vart ska jag börja? Läser ofta och mycket, just det här. Vara här och nu. Gå på känslan. På kursen jag var på, som jag går i lära hos. Att våga stanna upp. Som jag vet att jag tränar på det. På många sätt. Och jag letar hur. Och tränar på att inte tänka för mycket på det heller. Och så kommer svaren. Resultaten. Och som jag önskar, att jag kunde nu, idag, igår, trycka på hold it!! knappen liksom!!

Om jag kunde, skulle jag dela med mig mer personligt. Fast orden passar inte. Hur ska jag kunna förklara i bokstäver och ord det jag får svar inuti mig? Verkligen får saker besannade så det slår omkull mig. Med häpnad och vördnad. I en storhet så jag tappar andan. Ingen vet. Inte ens mina bästa väninnor. Inte ens min väninna som går i samma spår. Det har inte smält in än helt.

Jag har ju skrivit att jag vet. Ibland vet jag inte ens vad jag vet. Ofta, vågar jag inte tro, för jag vet inte om det är min egen tolkning. Nu har det hänt virvlande saker en kortare tid, fast även det som var förra året, som jag får svar på. Jag har inte tänkt. Jag har vetat. Nu. Vet. Jag.

Jag vet något annat också. Inuti. En trygghet. Ett lugn. Och som jag vill ha mer av det. I min trygghet. Jag känner att jag fattar grejen. Inte ifrågasätta mig själv mer. Bara låta det vara. Flyta med. Och följa min intuition. Ni som är nära mig, kan ju nu bli skrämda. Vadå vet? Ja. Det bör ju ha nåt med mig att göra. Fast jag har en känslighet om annat med. Det får flyga förbi. Det som inte angår mitt och mig och mitt liv. Sedan har jag ingen rättighet att lägga mig i eller bry mig i andras liv. Inte intresserad heller.

Nu när jag fått ännu djupare insikt. Nu vet jag lite vad jag kan tro på om mig själv. Vet mer om mig och vem jag är och vill. Vet att den här ? grejen? tar mig dit jag ska. Utan stress. Utan tankar som studsar runt. Nu vill jag våga leva. Just så som det känns. Vilket i sig är en lärdom att komma ihåg. Men oj vad skönt det skulle vara. Om jag alltid!!! Hittade till det här i mig.

Så idag njuter jag. Tårar av många känslor har kommit. Det som kommit upp i vetskap som sorg. Av ödmjukhet mest. Och en kärlek. Runt mig. I mig. Ja det låter väl klyschigt i vårat jantesverige. Fast det bryr jag mig inte i. Och det önskar jag dig. Jag önskar dig att en dag. Få känna just exakt det jag vet just nu. Och det min fina. Det är Lifvet. På riktigt.

Ha nu en så fantastisk dag som du väljer att ha. Kram// Annika

Hej fina!

Du som läste mitt förra inlägg, vet att jag vågade mig på ett träningspass som var mer än ett rehabpass. Det har gått sådär. Ändå har det gått bättre än förut. Så framsteg är det, trots smärta. Jag har faktiskt träningsvärk också. Inte bara smärta. Det är jättebra. Det är mycket i min kropp som behöver balanseras. Hela kroppen hör ju ihop liksom. Det märks väldigt tydligt med min problematik. Allt påverkar varandra.

Så innerst inne, hade jag gärna tagit Robin eller Åsa som gör 3Dfunktionsträning, till hjälp. Det kommer väl om det ska det med.

Annars den här veckan har jag landat lite i en enorm trötthet. Sovit mycket. Jag vet inte varför det blir så här. Min fina dr Åke sa tidigt, att när man blir bättre efter långvarig smärta, är det inte ovanligt med både trötthet och depression. Jag känner inte depression direkt. Fast jag känner mig vilsen. Riktigt vilsen. I tankar och känslor överallt. Och att det är relativt tyst i skallen. Bara en sån sak, haha,,

Ibland kommer det över mig, fast jag inte ska bry mig just nu, att jag vill så fruktansvärt gärna ut och jobba. Ha ett liv på det sättet. Medans andra längtar att få gå hemma. Att prata och umgås med arbetskamrater. Fika. Känna att jag gör något för någon annan. Vara produktiv. Det är ju inte så att jag är mindre kunnig liksom. Det är inte därför jag är hemma. Och jag är inte redo att fajtas med försäkringskassan än. Börjar jag peta där vet jag inte alls hur det går. Jag vet ju att jag fysiskt inte är där än.

Visst är det knäppt? Att behöva känna så. Tänk om man kunde få plugga eller bara prova på, utan att vara stressad att, nu får du klara dig själv. Det hjälper mig inte. Stress. Så jag fixar min styrka lite till. Innan jag ber om hjälp.

Jag skulle gärna vara hos något företag gratis, fixa och dona lite, för att känna på. För att komma ut. Har frågat på ett ställe, och de behöver ju ha försäkring osv. Plus att just de hade ingen direkt sådan syssla att ge ut. Så jag har en annan idé, när jag laddat mig lite mer. Nu blir det semestertider snart också. Då stängs mycket ner.

Jag önskar dig en fin fredag med myckey glädje. Kram // Annika

Underbara barnbarn ??

Hej fina!

Har precis gjort ett träningspass. Ett lite mer ordentligt än jag vågat mig på tidigare. Jag blev skakis. Och det är en skön känsla. En känsla som jag saknat oerhört mycket genom åren. Jag var träningsfreak en gång i tiden. Snarare hel mitt liv tills jag gick i väggen -99. Efter olyckan 2001 har jag inte klarar träning alls. Så egentligen lade jag av redan -99 och gjorde ett antal försök efter det. Som inte gick bra alls. Det är läääänge det!

I vilket fall känner jag att min kropp reagerar på ett annat sätt. Jag får rejält ont av allt och inget. Fast det är ändå på ett annat sätt. Och det släpper bättre. Jag har bestämt mig för att bli bra. Och jag strävar 24/7 efter det. Inte fanatiskt. Utan med glädje. Och nyfikenhet. Hur kan jag hitta olika sätt som hjälper mig.

Igår hade jag en både fin och omtumlande dag. Det var på kvällen. Jag är inte ?som andra?. Det sa mamma alltid till mig. Hon visste. Kanske inte visste vad hon visste. Jag har haft henne med mig nu sedan söndags kväll. Inatt drömde jag om henne. Vi umgicks. Och jag var så glad. När jag vaknade i morse, insåg jag att hon pratar med mig. Jag får stanna upp så jag hör vad hon vill hjälpa mig med.

Just igår kväll. Den känslan. När jag inser och ser tydligt många saker. Det kan vara sådant som hänt mig eller som händer mig nu. Och det jag vaknat upp för, är vetskapen också, när den ena situationen efter den andra sker, där jag blir petad på. Där jag tränar att inte reagera eller ta personligt. Så kommer det till slut. Det är saker som väcks och ska ut. Så egentligen där det gör lite ont, i det som sker i nuet, så får jag hjälp att vakna upp. Det är olika möten i livet kan jag säga. Inte en person.

Att vakna upp i olika steg, gör mig förvirrad. Vad känner jag nu. Vem är jag. Egentligen. Vad vill jag och vart är jag på väg. Vart jag tror att jag är på väg, är sällan sant. Haha. Börjar vänja mig vid tanken.

Sedan har jag ju min oerhörda känslighet. Som jag får svar på i dessa möten. Där jag funderar på något, säg ett beteende. Om du var ärlig nu. Och var det mig du ljög för eller dig själv? Oftast sig själv för att skydda sig mot en sanning du kanske inte är redo för själv. Eller ett annat bemötande. Kanske du vill att det ska vara sant istället för det andra. Nu tänker jag inte medvetet detta. Jag däremot plockar upp energin omedelbart. Och just då bryr jag mig inte. Det är inte mitt eller min sak. Jag skulle ju bli galen om jag gjorde det.

Det jag vet är att jag får de svar jag behöver. Om det angår mig, vet jag helt säkert, att jag får svar. På något vis. Allt kommer ikapp. Igår kväll var en sådan kväll. En ytterlighet, som fick mig att krokna. En till sanning.

Så. Nu är jag vaken. Helt och fullt en stund. Jag vet saker om mig som jag inte kan dela med någon. Jag kan absolut inte skriva här om det. När jag är redo eller när ni är. Jag vet inte vilket. Det är inte något jag gjort. Det är den jag är. Och jag mer och mer, hittar min sanning och acceptans. Jag hittar som tur är vägar som passar mig. Att vara mig. Sakta och säkert. Vägen är krokig. Livet liksom.

Njut av våren, och ha en fin dag fantastiska du! Kram// Annika

Hej fina!

Hur har du det? Känner du av förändringar i livet just nu? Jag är mitt i tromben. Det känns som jag sitter i vakuumhålet som blir, samtidigt som det stormar och är kaos utanför. Mitt i centret. Befinner jag mig.

Löser du problem? Eller hittar du lösningar? Jag väljer hellre att hitta lösningar. Att tänka bra, gör att det löser sig. Att våga vara mig. Det ska ju vara så bra att vara positiv. Det tycker jag också. Samtidigt orkar vi ju bara vara där vi är. Och då tänker jag som så. Att tänka bra. Så löser det sig. Inte tänka problem. Då skapar jag en negativ tanke, att jag måste fixa nåt. För mig är det, att vara positiv.

Innan jag hittade in på den banan, tyckte jag att det var så svårt att bara vara positiv. Tänk positivt. Var positiv. Vad innebär det egentligen kan ju jag tänka då. Att få vara det bästa jag, som jag kan. Det hjälper mig att tänka bra tankar. Istället för att tvinga mig att vara på ett sätt som blir påtvingat. Så ordet positiv. Det kan ju bli lite anklagande samtidigt.

Jag lyssnar mycket på bl a Anita Moorjani. Kvinnan som dog i 30 timmar, p g a att kroppens organ lade av. Hon hade cancer. Sedan vaknar hon upp, och blir fri från cancer. Det är verkligen ingen påhittad historia. Och då jag lever med smärta, blir jag nyfiken på, hur jag kan hitta vägar i mitt sätt att vara och tänka med mig, som gör att jag kan läka. För tänk, jag har varit så säker på att jag kan det. Bli hel igen.

Hon pratar om just det. Att vara sig själv. Vad nu det innebär. Alla får hitta sin väg såklart. Och jag känner inte att jag kan skriva ut hur någon ska göra eller vara för att hitta sig själv. Vad jag vet, av min erfarenhet, får jag vara nyfiken. Hitta alla sidor i mig. Även de jag varit och är, mindre glad i. Och då inte slå på mig själv. Ändra tankemönster. Att inte bli lika påverkad av andra hela tiden. Vad de gör eller säger. Eller vad de tycker. Om mig. Om sig.

Det är ju tillåtet att ha känslor. Man är inte negativ för att man är ledsen. Sårad. I sorg. Arg. Osv. Det jag kan känna är, att om jag väljer att stanna kvar i en arg eller ledsen känsla allt för länge, så bryter det ner mig. Min kraft. Min energi. Om jag tillåter andra trycka ner mig, ha starka åsikter, och jag är trött. Då tar det ner mig fortare. Om andra reagerar på vem jag är och gör och uttrycker sig lite hårt, då behöver jag gå undan en stund. Och hämta mig själv. Samla ihop min energi.

Det är inget jag lärt mig på kort tid. Jag får träna på det hela tiden. Det är först nu, de tre senaste veckorna, jag varit såpass vaken, att jag ser det hos mig. Att jag känner tydligt att jag behöver dra mig undan. Jag känner också en tydlighet i mig. Vem jag är. Vad jag står för. Fast jag säger inget. Utåt verkar jag nog som vanligt.

Jag är ju den som låter mig hunsas lite. På gott och ont. Vad de som inte känner mig riktigt, inte vet. Är att när det är nog. Då är det nog. Det kan betyda olika saker beroende på min relation till just den personen. Vad jag försöker säga är, att jag kan nog verka svag. Det är det sista jag är. Och jag kan äntligen våga säga det. Här. Och nu. Att jag är stark. Modig. Jag ger inte upp. Fast jag gör det lite i tanken då och då. Ändå ger jag inte upp. Jag ger nog upp något jag behöver släppa då.

Så jag lever. I ett kaos just nu. Ett lugnt kaos. Det får storma på utsidan. Själv stannar jag i centret en stund. En väldigt skön och konstig känsla. Konstig för det är ovant. Och vet inte hur jag ska hitta rätt ord utåt. Det kommer det med. Jag växer in i det.

Kom ihåg att allt är som det ska. Just nu. Och här. Sluta spring och jaga. Stanna upp. Lyssna. Inåt.

Kram // Annika

Älskade barnbarn. Som lär mig än mer. Mina barn har lärt mig först. Och nu du min älskade Neo. Älskar dig!