Hejsan!

Hoppas du har det fint. Och att hur som att du orkar välja hur du vill må. Att bli påmind om det hjälper mig ofta. Hur vill jag må. När jag är låg och blir påmind, så kan jag, fast det är lite jobbigare, välja tanke på nåt annat. Och kanske orka bara vara i det som då är.

Är borta i helgen nu. Och kommer på att det gått ett år sedan jag gjorde den större operationen på mitt nacke/axelparti!! Känns som längre sedan. Jag minns också lyckan då jag hade mina aningar att nu så. Nu kan jag snart börja röra mig mer och orka ha ett bättre liv. En kort period efter, i mitt lyckorus och samtidigt i en period där jag höll på att avgifta mig från mediciner, som innebar känslomässig bergochdalbana, kom min nu f d man hem, och ville skiljas.

Jag minns hur hela min värld slogs i spillror. Mattan rycktes undan. Jag tappade fotfästet och försvann in i en stor sorg. Sorgen var stor av flera anledningar. En av de största var, att jag då trodde, att när jag blir bra. Då kommer vi att få det bra.

När jag blev ensam. När jag äntligen fick min lgh och blev ensam med mig. Då började insikter och känslor komma ikapp. De gör det fortfarande. Jag vet idag, att jag sa så i många år till mig själv. Att när det blir så. När det blir si. Nu vet jag. Att det inte kunde bli bra. Vi hade tappat bort oss på vägen. Vi slet för ont. Jag vet med facit i hand, att den kärleken, den tog nog slut för ett bra tag sedan.

Det finns väl olika typer av kärlek. Jag har så svårt att finna ord på det jag har och upplever nu. Det finns ingen tvekan. Jag minns så väl hur jag kände. Att nu ska jag inte släppa in någon så igen. Inte lita på. Inte bli sambo. Osv.

Att jag nu sitter här. Och känner så starkt för en annan människa. Min Christer. Jag känner en stolthet att han tycker så mycket om mig. Och det han ger mig. Allt han ger mig. I ord och handling. Finns det sådana män, tänker jag,,, vet ju genom andra och att jag önskat. Och nu har lilla jag. Äran att få bli så älskad. Och jag älskar verkligen. Det gjorde jag tidigt. Och den som inte varit med om det. Kan inte tro mig. Att det är möjligt. Det växer i mig varje dag. Och jag frågar mig ibland, om jag är blåögd. Osv. Går igenom registret som jag är van sedan förr. Då hinner jag knappt tänka tanken klart, förrän jag ändå har svaret inom mig. Kärlek. Jag önskar alla kan få känna så här. Det finns inte ord. Det bara är. En känsla. En medvetenhet. Så stark att vi kan ta på det.

Så läser du. Och har eller har haft samma tankar som jag hade. Jag letade inte. Det bara föll ner i huvudet som ett äpple. Haha eller nåt. Så finns han där. När du vågar tycka om dig. Dig själv. För den du är. Våga!!!

Ha de fint!! // kram Annika

Hej på dig!

Dränerad. Ja så känns det idag. Som jag sprungit maraton ett tag. Och nu får vila. Känner mig låg, fast egentligen inte. Det har varit så omstörtande bra i några månader som känns som år. Det känns som år sedan jag skildes. Så mycket som hänt 2017 åt alla håll, i mitt liv, så är det ok att stanna.

Nu när jag sitter här och skriver. Och minnen om hur jag mått sköljer över mig. Att jag tagit mig så långt. Skrev ju kort om det igår. Det gör ont att se mig själv utifrån, vad jag har gått igenom. Och ingen som vet hur det egentligen varit. Eller hur det har känts.

Så mycket konstiga tankar det skapat om att leva eller dö. Att orka ha en relation igen vilket jag inte trodde jag skulle våga. Att jag idag har dålig självkänsla en stund, fast jag är otroligt stolt över mig själv i vanliga fall.

Att våga gå in i en relation. Ja det trodde jag ju inte. Då visste jag inget om hur det kunde kännas. Att inte våga detta är ju att förneka sig själv. Det som är tufft för mig att vända rätt tanken i, är rädslan att han inte ska gilla mig när jag har mina sämre dagar. Nu vet jag att han säger att han finns där och jag tror på honom med hela mitt hjärta. Jag gör det. Det är den känslan. Sen är det huvudet och gamla erfarenheter jag behöver komma ut ur. Det är det vi alla kämpar med.

Erfarenheter. På gott och ont. Att våga fast det varit på ont. Jag har två ggr i livet VALT att lita på män. Det gick ju inte så bra. Jag menar verkligen lita på, fast jag känner att något inte stämmer.
Som jag känner nu, är det inget val jag gjort. Jag har inte valt att lita på honom. Det behövs inte. Nu vet jag skillnaden. Jag känner något som inte funnits förut i tillit. En helt fantastiskt underbar känsla.  Så erfarenhet på gott och ont. Förstår du?

Så idag går jag in i min känsla. Låter mig få vara. Med vetskap att jag samtidigt växer. Inuti.

Ta hand om dig och tänk snälla tankar om dig// Kram Annika

Hej på dig!

Idag är en annorlunda dag. Inatt har jag drömt så mycket. Sådana jobbiga saker fast jag minns dem inte riktigt. Lite ångest på morgonen och känslan jag lärt mig känna igen. Förändring.

Det jag lärt mig mer, är att inte lägga för mycket energi på att jag känner så här. Jag har slutat leta vad det är. För nu vet jag att svaret kommer i tystnad.

Igår kväll kom känslan över att vilja åka bort igen. Miljöombyte. Bara vara. Landa. I alla känslor och tankar. Allt har gått väldigt fort och det är så omvälvande. Bra och omstörtande kanske är bättre. Kom ihåg min känsla när jag bara drog till Mallorca nyss. Den kom än en gång. En härlig känsla. Av frihet. Lycka. Förändring. Inom mig. Den ska jag aldrig förlora igen.

Det pirrar i hela mig när jag bara tänker på det. Att det är en så stor del av den jag är. Är ju inte så väldigt mycket för stjärntecken, ändå så stämmer det så bra på mig som skytt. Äventyrlig. Impulsiv. Inte stanna upp för länge. Inte bli kvävd. Och jag lever. I mig är jag mer levande än jag kan minnas.

Det syns nog inte så mycket utåt. Hade jag haft lite mer pengar hade jag inte varit hemma så mycket. Så det är väl bra att jag just nu inte drar iväg för mycket.

Jag har en bucketlist. I mitt huvud. Ska sätta ner det på papper. En grej trots min höjdrädsla, är att hoppa fallskärm. Tandemhopp. Det ska jag göra ganska snart har jag tänkt. Idén fick jag när jag mådde som sämst 2013! Ett mål. Som en symbol för mitt mål lika mycket som att sätta ett mål att faktiskt kunna göra det. Att bli så frisk. Och det anser jag att jag är.

Har du olika mål? Som du vill nå? Klara av? För att känna att du lever? Jag satte mål för att ha något att sträva mot. När jag var i den sitsen att inte kunna göra något. Inget alls mer än överleva. Då längtade jag så. Efter det enkla vanliga. Och även saker som jag då och nu tycker är konstigt. Som att vara höjdrädd. Varför liksom? Det är ju spännande. Och det är ju jag. Hur blev jag sådan egentligen? Rädd för saker?

Eller det var väl livet. Som kom ikapp. Och att jag förlorade mig själv genom att leva genom andra. Och när jag fick barn kom ju många rädslor vet jag. Att inte förlora dem osv. Så knasigt. För vi levde barnen och jag. Lärde min son åka slalom på ett par tre åk i backen. När han var tre år! Min dotter kunde ju redan. Som vi levde!!! Och det ska jag göra igen! Med mina stora barn. Och barnbarn. Och förhoppningsvis med Christer.

Så lev medans ni kan. Vi vet inte vad som väntar runt kröken. Och när det sämsta händer. Hoppas jag att du orkar se ljuset så småningom. Det finns där. Ovan molnen skiner alltid solen. Jag ville dö, så mycket ville jag leva. När jag inte kunde. Och jag lyckades vända det. Och det gjorde jag själv. Forskade och letade. Efter all information och bloggar och andra inspiratörer. Och alla som på något vis hjälpt mig på min resa. Nu kommer tårar av tacksamhet. Till er alla. Jonas, Åsa, Robin, Annika och Anders, Maria och så många fler. Att jag får nog skriva ner!!

Tack från djupet av mitt hjärta ni som vet att ni hjälpt mig på resan. Vad hade jag gjort utan er?! Älskar er för livet, för det!!

Ta hand om er därute! Kram // Annika

Hej där ute!

Hoppas du haft en så bra helg just du kan. Själv har jag mycket att smälta.

Förra helgen blev jag rejält förkyld och har faktiskt varit ganska dålig i veckan. Ändå varit så frisk. Att jag orkar vara uppe och leva mer än förut trots den förkylningen. Det är så overkligt att jag känner mig som i en dröm.

Jag har ett ödmjukt lyckorus i mig. Jag vet inte hur jag ska kunna dela med mig av mig. Det är mycket jag vill använda min livslust till. För det är just det som det är. Att sedan träffa en kille som har en massa lust till livet är ju grädden på moset.

Jag har ju önskat. Och velat. Och vetat. Att jag ska leva igen. Och nu är det större än jag visste. Livet. Det som händer. I kroppen. Hur den läker. Vad jag klarar. Och livet i sig självt. Som jag väl inte riktigt har levt ut sedan jag var ung. Jag tänker på just inre hämningar. Det är något som är borta. Jag vet inte vad. Kanske det också är den magiska åldern 50 som har med utveckling att göra.

Behöver stanna upp nu i veckan och reflektera lite. Stanna upp och gå in. I mig och min själ. Jag vet inte hur jag ska hinna med allt. Så känns det av allt liv i kroppen. Hos er kanske det är en vanlig känsla. Jag själv har ju varit i mitt egna fängelse. Länge.

När det kommer till kärleken så är det verkligen något jag aldrig trodde mig själv om få uppleva. Det finns verkligen olika stadier i livet. Och vart vi är med kärlek. Och vad är kärlek? Visst vet jag att vi möter människor med vad vi behöver och kan möta just då. Alla resor har sin tid. Skillnaden för min egen resa just nu, är väl att jag för första gången i livet tycker om mig. Att jag vet att jag är bra. Jag har alltid vetat det samtidigt har det funnits den där osäkerheten att inte duga och att hålla tillbaka mig själv.

Jag vill aldrig mer förlora mig. Som person. Och utvecklas, det vill jag och har redan gjort. Att träffa någon som lyfter mig. Mina egenskaper. Stöttar när jag inte kan. Eller orkar p g a bakslag. Att ändå duga. Nu är det tidigt än i relationen. Och jag bryr mig inte, för det vi är med om det är vårt. Och om det så skulle vara en månad eller hundra år. Har jag mött någon. Som ger mer än jag drömt om. Av sig.

Den här helgen har jag skrattat och det har varit så tokigt roligt. Oss två. Han! Och jag. Och livet. Det är en plåga att vara ifrån varandra. Han lever i mig. I min själ. Och det är inte jobbigt. Och jag behöver inte fundera. Jag känner. Och det är ömsesidigt.

När vi ser tillbaka. Hur vi funnits nära varandra hela livet. Utan att veta om. Det är lite läskigt och stort och underbart att se hur saker vävs ihop. Sakta men säkert. I takt med vad vi är mogna till. Vart vi är. Och när vi behöver. När det är dags.

Tack älskade Christer för att du är du. Det du ger mig är oslagbart. Och var vi än hamnar. Så har du redan gett mig mer än jag kan smälta. Och kommer allltid ha det med mig. På så kort tid. Och det känns som vi alltid har varit tillsammans. Du växer i mina ögon och mitt hjärta. För varje dag.

Ha nu en fantastisk måndag. Kom ihåg att den blir så bra du orkar vända tanken till. Kram // Annika

Min egna goa firefighter??

Bara sådär?! Min första i livet tror jag väl???

Hej fina!

Idag är det djupa insikter. Som gör ont så att jag gråter mig ut och in. Frigörande på ett sätt. Oerhört sorgset.

Igår fick jag bakslag ordentligt på min smärta som går upp i nerven occipitalis i bakhuvud på ena sidan. Först var det lugnt. Fast när smärtan ökade kom ju oron. Vad händer och varför. Ska jag bara få denna korta fina och underbara period i mitt liv? Kort och helt fantastiskt underbar. Som jag levt i närvaro och lycka. Inifrån.

Idag har jag fortfarande smärta. Vet inte än till vilken grad. Allt sker av en anledning. Allt är som det ska. Nu gäller det att bryta f d gamla tankesätt när smärtan slår till. Att komma ihåg mitt nya sätt att tänka som tog mig fram. Prövningar i livet kommer vi inte ifrån.

Gjorde min yinyoga i det jag vågar för att få faschian att släppa taget. Grejen är att jag vet inte om jag har ett diskbråck kanske. Jag får ge efter för medicin i några dagar. Vila eller promenad? Osv. Finns inget facit på mig.

Insikter som helt plötsligt häromdagen föll ner i hela mitt system, när jag satt på bussen hem från min Christer, var så oerhört starka. Det högg till i magen. Och jag orkade inte släppa ut. Visste inte hur. Nu. För en stund kom det. Så jag vränger mig ut och in i själslig smärta.
Insikten hur jag levt länge. I smärta. I både själ och fysiskt. Hur fel jag gjort mot mig. Haft perioder i min relation där min frustration varit så oöverstiglig att jag skadat mig själv. Ordentligt. Jag har också velat avsluta mitt liv. Av fysisk och psykisk smärta. Att inte veta hur jag ska nå fram. Att vända ut och in. Och ändå fick vi inte till det. Vi slet ont båda.

Nu fast jag nyss mött Christer, känns det som vi alltid varit tillsammans. Och jag känner mig älskad. Jag känner det. Utan tvekan. Och det jag känner. Och vill ge. Av hela mig. Det går inte att beskriva. Det är bara så rätt och så stort och jag vet att jag har inget att förlora. I det här jag nu får. Väcks det som jag saknade. Och trodde vi kunde kämpa till oss i mitt förra.
Jag ångrar inget. Jag sörjer att jag gjort mig själv så illa. Allt slit och hur det har känts därinne i mitt hjärta för mig. Att om jag bara,,,, han tänkte kanske samma. Jag vet inte. Jag vet nu att jag aldrig vill förlora mig. Jag tänker aldrig mer känna mig som en dålig människa för att jag lever med smärta i perioder.

Fina Christer med ett så stort hjärta. Som kan säga det han känner. Får mig att känna mig vacker och rolig. Väcker mig till liv i mitt innersta. Den jag aldrig, p g a mitt liv och barndom inte vågat. Ni vet när man som får spydiga gliringar för man gör nåt bra eller är rolig. Inte för att någon menar illa. Jag har väl lätt att ta åt mig. I tonåren när en f d pojkvän sa att jag blivit tjock. Jag har aldrig varit det. Då tränade jag som en galning och ätstörningar följde mig hela livet.

Fina underbara Christer. Jag älskar dig. Vad är du för en typ. Egentligen. Finns du på riktigt,,,

Smärtan. Den ska bara gå bort igen. Jag får jobba på det. Och att ha någon som säger så fina saker fast vi nyss träffats och jag inte vet om jag får leva så här? Han kan ju passa på att dra nu. Men icke. Har lust att säga, att vad har jag gjort för att förtjäna detta. Det är min gamla tanke. Idag säger jag, nu är jag redo. Det är min tur. Och jag vet. Att jag är en fantastisk människa. Och kan man lyfta varandra och finnas där i både roliga och svåra stunder. Då kommer man nära. Och kanske långt? Hur som. Är det vi. Nu. Och det är nu vi lever. Morgondagen vet vi inget om.

Kram// Annika

Den här stunden. Den blicken. Gör mig så varm i magen att jag dör lite varje gång du ser på mig.

Hej där ute i etern!

Det är tidig morgon. Jag är genomförkyld. Det har jag inte varit sedan jag var till Teneriffa i februari 2013. Och för första gången är det också spännande. Hur kan det ens vara det tänker nu? Är hon galen på riktigt? Haha. Ja faktiskt börjar jag undra vad jag är för typ. Egentligen.

Jag växer. Varje dag. Att kunna vara förkyld och inte få den smärta jag varit van vid. Det är klart jag växer av varje erfarenhet. Jag väljer det. Jag väljer mina tankar. Såklart kommer jag på mig med mina tankar som drar iväg som förr. Det är ju livet. Fast jag är mer medveten. Eller så blir jag påmind. Och så håller jag på att lära mig vad är känslor och vad framkallar jag för känslor genom att låta tanken sticka iväg ? Där har jag kommit långt. Och ändå mycket kvar.

Jag har ju träffat en man. Och det var verkligen på ett helt oväntat sätt. Som vi möttes på. Det är alldeles nyligen, fast känslan är som vi alltid känt varandra. Jag har svårt att greppa allt jag känner. Samtidigt så bara låter jag mig gå med det. Det finns inte annat. Jag har läst om sådant här. Och allt är enkelt. I min rädsla vid skilsmässan fanns det så mycket som jag var rädd för. I att starta med någon ny. Att jag tänkte att, nej, bättre att aldrig mer gå in i nåt. Så var det. Tog ju resan ensam till Mallorca för att hitta mig. Och det var så. Lämnade min ryggsäck. Med stor lättnad.

Så ramlar han ner. Han med stort H. Och ja. Det är tidigt. För er andra. Och jag själv kanske skulle ha tänkt så. Förr. Och vet ni? Jag bryr mig inte. För det jag känner. Och det han på alla vis visar mig och känner. Jag vore en idiot om jag skulle lyssna på annat än mig. Än oss. Jag hade en önskelista. Efter skilsmässan, så har jag som sagt affirmerat, visualiserat och önskat. För att ta mig vidare. Att hitta mig själv.

Min väninna gav mig tips. Skriv alla egenskaper du önskar. När du tycker att du tagit i. Ta i lite till. Gör drömmen stor! Och det jag gjorde jag. Och försökte verkligen föreställa mig. Att det fanns en kille/man där ute. Skrev ner. Önskade med känslan. La ut min önskan till universum. Släppte taget.

Jag har nu mött honom. Han med stort H. Och en sak har jag lärt mig. Eller många! I mina andra förhållanden. Att det varar så länge det varar. Och just nu. Känns allt så rätt. Och han är fantastisk. Han får mig att växa. Han får mig att känna mig ännu starkare. Finare. Och vem bryr sig om framtiden? Den blir vad vi gör den till. Jag hittar inte orden till allt. Och det behövs inte. Det bästa ordet är nog enkelt. Jag känner så stark kärlek till honom att orden faktiskt är fjuttiga.

Det är en stor omställning. Från sorg till kärlek. Och tro mig. Det här trodde jag inte kunde hända mig? Just jag? Fast så har jag ju jobbat hårt med att älska mig själv och livet. Och inte dras ned i negativitet. Och då drar jag väl till mig det jag ska ha. Och behöver. Och just nu. Rider jag på den vågen efter alla år i kamp.
Och igår kom den kampen igenom även fast jag älskar den här fantastiska mannen. Sorgen över min kamp. På många olika sätt. Att jag tagit bort mig. Den jag är. Blev nästan. Bara nästan. Arg. På mig. Att jag gjorde så, så länge. Och varit så arg på mig tidigare. För att jag trodde inte jag var bra nog. Jag ber er. Säg inte så till er själva!! Det är förödande för dig själv. Det är ett tufft jobb att hitta tillbaka. Och det mina fina. Jag vill aldrig mer göra så mot mig. Förändra det jag är mindre bra på. Ja. Förändra mig. Ifall att jag kanske duger då,,, jag inser. Att det har jag gjort. I alla tidigare förhållanden.

Så till dig min älskade C, med dig är jag allt. Utan dig ingen. Samtidigt. Och jag vet. Att med dig. Vågar jag vara mig. Och jag vill aldrig sluta. Tack för att du kom in i mitt liv. Tack för att jag får låna dig.

Tack livet!! Jag älskar dig!! // Annika

Hej finisar!

Reflekterar över sista veckornas många känslor. Jag anmälde mig i somras till en kurs i personlig utveckling, som är dels e-kurs samt en helgkurs. Det är väl ingen typisk kurs utan den handlar om att hitta sig själv och vad jag vill göra. Att våga göra det som känns rätt i själen och inte bara lyssna på egot. Det är en konst i sig. Att våga. Och att lära känna skillnad på egot och vad du egentligen vill.

Hur ofta gör du det du vill? Trivs du på jobbet? Klagar du mycket på ditt liv eller livet? Gör du medvetna val eller kör du på?

När jag anmälde mig, sa min väninna som gått för samma lärare, att det kommer hända grejer! Direkt. Och så gjorde det! Det har kommit ut mer gamla minnen jag inte behöver fast de påverkar mig i mina beslut fortfarande. Jag har vågat släppa taget och har tillit till mig och livet. När den biten föll på plats. Då helt plötsligt händer saker i mitt liv som är så stort att det är svårt att greppa. Det finaste är, att jag vet att jag är värd det, och att det som händer mig på mitt personliga plan, har legat och väntat och pyrt. Jag har bara inte sett det.

Det kom när jag tog mig ur tanken om hur jag ville och trodde det skulle vara. Där är vi nog alla många ggr i livet. Vi fastnar. Och blir kvar. I något som inte är bra för någon. När jag insåg med hela min själ, att det var rätt. Har saker kommit till mig. Inte har jag sökt heller utan det har typ trillat ner. Jag förstår om ni kopplar till killen jag träffat. Det är också en sådan overklig och märklig händelse. Fast det är större än så. Och det önskar jag, att jag kunde ge er.

Hur stort allt är. Vi går här. Gör samma saker. Jobbar osv. Så blockerar vi det som pockar på. Och försöker ta sig dit. En sak t ex. I hur många år, har både jag och mitt ex då t ex använt ordet skiljas? Det finns ju där av en anledning. Nu menar jag inte att man inte ska kämpa. Det jag försöker få fram är att bli mer medvetna när tankar eller ord kommer upp. Det kan vara så litet som att skriva en status eller svara på instagram. Att bara göra. De ggr vi inte gjorde. Var på väg och sen,, nej jag vågar inte. Eller vad ska den tro. Det mina vänner. Kan förändra en livssituation till rena upp och ner vända världen.

Det är så för mig. Som ett exempel. Så oskyldigt som blivit något jag ser som en länk i kedja som legat och väntat. Så många år tillbaka att jag var liten. Och jag ser alla år som den tid jag behövde. För att göra det jag gjorde när tiden var mogen. När vi gör det. Då ser vi detta tydligt. När vi vågar.

Vad vågar du idag? Vågar du gå på första känslan? Eller låter du tanken att skämmas stoppa dig? Eller vad någon annan ska tycka?

Jag utmanar dig att våga idag! Våga något nytt. Litet eller stort. Se om det är första steget till något du inte vet än!! Testa!!! Du förlorar inget fast du kanske vinner en massa!!

Ha de bäst!! // kram Annika

Bortom molnet skiner ju alltid solen.

Så otroligt att den här texten är så sann.

Hej finisar!!

Något jag har med mig i mitt liv, det är att jag är troende. Idag kan jag be till Gud, utan att skämmas. När jag var liten bad jag till gud så ofta att jag inte kan räkna. Som tonåring lyssnade jag på andra, att man är en konstig prick om man tror på Gud. Jag tycker helt enkelt att den energi jag så att säga ber till, lika gärna kan kallas Gud, universum osv. Jag är inte troende på det religiösa sätt att gå till kyrkan. Tycker om kyrkan och respekterar det med. För mig är Gud och min tro min upplevelse.

Just nu är jag inne i ett flöde som aldrig förr. En virvelvind. Och jag har inget annat val än att njuta och följa med. Jag får den ena bekräftelsen efter den andra. Det svåra är att sätta ord på, och beskriva saker i ord. Det faller platt. När jag får till mig saker, när jag vet saker, är det en specifik energi, en känsla. Är du hos mig då, så kan du uppleva den lite. Det blir en starkare känsla helt enkelt.

Jag jobbade som medium en period, innan jag skadade och opererade nacken. Sådant jag då endast förmedlade till mina kunder, sådant får jag till mig själv nu Jag har även upplevelsen själv. Det får mig att bli oerhört sugen på att starta igen. Så med den tro och tillit jag har, så blir det så om det är min väg att gå.

Aldrig!!! Har jag haft sådan tillit till livet!! Aldrig någonsin, inte ens litet. Och jag skräms av det stora livet är, energier och vad som kan bli, när vi vågar tro på oss själva och tycka att vi är fantastiska.

För det är du!! Du är fantastisk. Med allt det bra och dåliga du har. Är det vetkligen dåligt? Eller är det din tanke om det du mår eller känner är dåligt? Finns det något bra i det dåliga just nu? Hur gör du på fredagar? Skapar äntligen fredag känslan?! Hur gör du på måndag? Usch bara måndag känslan? Ser du själv ? Vad kan du göra som är verkligen enkelt? Jo ändra tanken. Känn efter hur du själv vill må!!! Det blir som vi tänker. Inte alltid på direkten. Ibland direkt. När det inte händer direkt. Hur gör du då? Positiv eller negativ?

Finns så mycket att göra i tanken. Och jag vill så gärna hjälpa andra att förstå hur långt och hur bra du kan må med att ändra tanken mitt i all misär. Eller även om du bara har det bra! Jag vill bara skrika ut mina upplevelser. Jag frågar mig själv så många ggr om dagen just nu, är det här på riktigt ? Händer det här mig? För det är stort. Det är mitt. Min lycka. Min verklighet. Och jag förstår att jag kan göra typ vad som helst, jobbet måste jag göra. Och vad orkar jag? Vad vill jag innerst inne? Att inte tänka så mycket på hur jag tar mig dit. Utan ett steg i taget, som min förebild lär mig.

I vinter ska jag gå på kurs och komma ännu närmare. Och idag ska jag njuta extra. För det är ju fredag! Och jag ska på dejt hela helgen. Nytt spännande och skrämmande. Alls känslor på en och samma gång.

Var rädd om er och vad ni tänker där ute!! Ha det bäst!!

Kram // Annika

En dag i livet jag aldrig glömmer av olika anledningar. Så stort ??