Hej fina!

Här händer det grejer!! Det går upp och det går ner och det går runt en liten stund,,, haha. Vart börjar jag ens? Idag. Just nu. Har jag den känsla i kropp och sinne, som jag önskar mig, mer av. Det är det jag strävar efter, när jag jobbar med mina tankar och mitt varande. Att ha dessa lyckokänslor, även när livet är lite mer att hantera.

Jag har stannat upp sista veckan. Känt efter. Tänkt lite för mycket såklart. Och idag eller antagligen redan igår, kändes det befriande. Kommit till insikt i mycket. Och när jag landar ännu mer i mig, då växer min kärlek till C ännu mer.

Jag älskar så mycket. Vi har snart ett år tillsammans. Och mina rädslor för vissa saker, blir mindre och mindre. Jag är starkare än på länge. Och samtidigt blir min kärlek till C starkare. Det finns så mycket, som jag önskar i en relation. Sådant som bara är där. Inget jag ber om. Kostar inga pengar. Det är de där små sakerna som för mig är stora. Måtte det aldrig försvinna. Och då jag inte är van att bli behandlad så, blir jag varm i hela kroppen, varje gång. Lika överraskad varje gång, att någon ger mig, det jag själv ger när jag älskar någon.

Sedan tänker jag inte framåt så mycket längre. Förut kände jag att jag var mer i framtid och hur allt ska bli då. Än att stanna upp i just den här dagen. Och vara tacksam för allt det fina jag har just nu. Så jag bara klarar det, mer och mer. En livsstil. Jag som är kontrollfreak, vill gärna ta tag i saker som inte ens finns än o s v. Klarar att vara mer i nuet. Känslan är lugnare. Det syns säkert inte utåt. Det är det som är i mig. Som förändrats.

Jag har åkt mycket upp och ner med min smärta nu en period. I söndags var det som hela kroppen gav upp och stannade till i all smärta. Då tog jag till medicin. Inte mycket. Jag kände att jag inte orkade plåga mig mer. Och sedan vände det. När muskler och sinne fick slappna av. Så att kunna ta mig dit, utan medicin. Det kommer att bli så. Behöver ju inte slita ihjäl mig bara. Tills jag kommit dit.

Jag har gjort verklighet i, att när jag jag tänker och känner mig låg. Då när jag upptäcker det, frågar jag mig. Vill jag vara glad eller låg? Det vänder redan då. Sedan hur högt jag tar mig, beror på omständigheterna såklart. Fast det funkar. Ibland hela vägen. Ibland en bit.

Hur vågar du bli medveten om dina tankar? Vågar du vara tacksam för det du har som är bra, eller är du offer för det du önskar och inte har än?

Kram fina// Annika

Saknar dig Pixie

Hej fina!

Jag har ju den senaste tiden känt av en massa förändringar i livet. En hel del av dem är jobbiga saker, där jag fått träna mycket i att hålla mig uppe. Fast jag vet av erfarenhet att bara tiden få gå, har jag svaren. Rädslan blir mindre.

För en vecka sedan bara vände det angående rädslan. När rädslan släpper har jag mindre ont. Jag kan se klarare. Det jag har gjort för mig själv är att stanna upp mer. När jag föll från pallen, fick jag en tankeställare. Det var ju tur ändå att det gick så bra ändå, fast ont har jag.

Så inatt. Drömmen. Jag är tydligt i bilen i drömmen. Jag ser hur jag kör, och kör av vägen. En filmsnutt. Jag vet inget efter. Så idag, när jag pratade med en person, kom jag helt plötsligt ihåg den. Och fick en känsla som jag får, när drömmar lever kvar som något verkligt. Det var bara att våga känna efter. Så jag vet nog vad det betyder och kan berätta senare. Om känslan.

Jag tränar på att vara i nuet så mycket som går. Jag är ju bara människa och livet infinner sig hela tiden. Och jag ser mer och mer, hur jag inte!! är i nuet så mycket som jag önskar. Det jag lär mig på, är att jag trots allt är så nära mig själv, att jag ser en massa tydliga signaler. Och jag lyssnar på dem. Ju mer jag lyssnat, desto mer klarhet och snabba svar har jag fått. Och det känns ju oerhört kul, det får mig att vilja ännu mer. Viljan att våga känna vad jag känner och inte låta hjärnan/egot ta så stor plats.

Ni vet känslan? När du är i ett tillstånd och du hade precis tänkt ringa den som ringde? Ett enkelt sätt att träna upp sig och bli medveten om, att det funkar, är t ex på en parkering. Att våga känna att det finns en parkering där. Du ska ju tro på det också. Eller när du tänker, typiskt, det kommer alltid en bil mötande precis här jag ska svänga. Samma där !! Där tror du på det så tydligt och varför tror du det händer?
Tänk om du tänker och känner en massa glada och bra tankar istället?

Vi kan hjälpa oss själva så mycket. Det som är i vägen är det vi blivit matade med i livet. Och jantelagen. Vi får inte älska oss själva. Vi är i te värda. Osv. Sedan får vi svar direkt. Andra saker ligger i luften och tiden är inte rätt just då. Ditt tillstånd är kanske inte redo? Vågar du prova att ha gladare tankar? Jag har inte alltid glada tankar, ibland känns saker så svåra, att jag inte kan se skogen för alla träd,,, fast oftast. Orkar jag. Och det. Har förändrat mitt liv. Just nu. Är det spännande.

Våga!! Kram // Annika

Hej fina!

Igår hade jag änglavakt. Du som följt mig vet ju att jag opererat min nacke ett antal gånger. Jag är lite känslig för plötsliga rörelser. Just nu vet jag inte så mycket mer än, hur det gick. Jag skulle fixa lite mysigt inför hösten här hemma. Ställer mig på en vanlig ikeapall som är lite högre. Tar ett litet steg åt sidan. Och där är pallen slut!

Jag ramlar ner i slowmotion. Hinner vända mig någonstans i luften och tar emot mig på min handled. Rev nästan ner både gardinstång och min moccamaster. Hela jag visste att det får bara inte bli ett hårt fall. Så det kändes verkligen som någon höll mig uppe så jag hann vända mig. Lite komiskt är det också. I efterhand. Så jag har ganska ont i handled och axel, nacken såklart.

Efter händelsen så fick jag lov att stanna upp. Och känna efter. Sista tiden har jag varit lite mer ofokuserad än vanligt, och olika saker har hänt. Som är mindre bra för mig. Nu gick det säkert bra, det tråkigaste är om jag måste gå till osteopaten om något halkat snett. Med den ekonomi jag har just nu känns det mindre kul. Jag får ta det då.

Det är mycket, mycket som kommer ikapp mig just nu. Den här veckan känner jag att det lugnat sig och jag har en bättre och starkare känsla i mig. I det röriga som varit i mig i två veckor, har mycket väckts som sitter i mina cellminnen. Saker hjärnan känns klar med, har inte släppts från mina minnen. Detta har förmodligen gjort mig ofokuserad i det jag sysslar med, och olyckor händer. Så jag är tacksam att jag inte bröt mig sönder och samman. Och fick mig att tänka till.

Något har landat igen. Det där när jag vet något som jag ännu inte är klar i vad det är. Det är mer än en sak. Något klickade i mig i helgen bl a, och det är något jag tar in och känner på. Saker kommer till mig och jag börjar mer och mer klara av att leva efter den känslan. I det jag själv inte kan påverka. Ingen idé att planera för mycket och vissa saker inte planera alls.

Jag har även varit i kontakt med min fantastiska överläkare och neurolog på landstinget. Hade frågor om botoxen då de inte sätter riktigt lika som jag haft, även en fråga om den stora nerven occipitalis. Den kommer upp i skallkanten och upp i bakhuvud. När den är i kläm händer det ganska tuffa saker. Han svarade omgående och det var ett förstående och härligt svar. Så lite spännande nu angående min resa till att bli smärtfri.

Nu får du ha en fin dag. Kram/Annika

Hej fina!

Den här veckan har jag varit stark och modig. Jag har vågat att bara vara hemma. Låtit min skräck och rädsla vara där. Och gjort det jag mår bra av. Låtit mer gammalt skräp komma till ytan och släppa det. Jag har inte känt att det varit varken kul eller lätt under tiden. Först nu. Idag. Kan jag se och känna det jag berättar.

Det är så lätt att hitta på saker hela tiden. Och om jag mår dåligt p g a min smärta vill jag analysera. Gå på massage. Hitta lösningar. Denna vecka. Har jag bara varit. Hemma. Gjort det jag mår bra av. Gråtit. Vilat. Lyssnat på det jag behöver i min kurs. Hittat flera saker som tynger mig som jag inte trott varit så märkvärdigt. Bara för att jag vetat om det, så trodde jag inte att det tyngde mig. Jag känner en ny styrka. Till vad som är viktigt för mig. Som att jag börjar ett nytt kapitel.

En sak som jag kände en morgon. Det var att jag typ smög. Smög omkring för att inte störa. Vara i vägen. Jag bor helt själv. I en lägenhet. Så det blev en väckarklocka. Vad gör jag så för?

Insikten slog ner. Och jag blev full i skratt och sorgsen samtidigt. Inser att det är en känsla ända sedan barndomen. Att inte störa. Att vara till lags. Och mycket annat kände jag i den känslan. Det är en av sakerna jag menar att jag varit medveten om. Och i min hjärna och tycke, trott att det är lugnt. Och insikten i det. Gjorde att jag vaknade upp. Att det är större än så. Att jag ber om ursäkt. Vem jag är. Hur jag är. Min funktionsnedsättning. Min smärta. Mitt utseende. Med mera. Hela min existens!

Jag som är stark. Som vågar och kan. Har, fast jag vetat om detta, trott att det var lugnt. Och inser. Att det är inte ok. Att jag anpassar mig efter andra i mycket. För tänk om,,, ibland medvetet. Oftast inte medvetet alls. Så min hjärna visste detta rätt så bra. Känslan med. Så vad som hände är svårt att förklara. Det ligger djupare än så. Det är mycket smärta.

Och min fysiska smärta. Jag är väldigt säker på att allt hänger ihop. När jag äntligen vågar med hela mig, känna, att jag är värd att älskas, precis som jag är. Att jag är värd. Värdefull. Med det lilla eller stora. Att jag får finnas. Utan att be om ursäkt. Den kärleken börjar med min egen till mig. Och jag vet att jag fram till nyss, kände att jag är värd. Att jag börjat hitta det ganska bra i mig. Och så helt plötsligt blev det så här?

Jag är så tacksam. Att jag kan få insikter. Att jag har möjlighet. Att stanna upp. Det är kanske lättare att fly. Fast det tycker inte jag. I längden. Jag vill äntligen få frid. Inombords. Och i det känner jag en enorm styrka. En varm kärleksfull känsla.

Med de orden önskar jag dig detsamma. Allt börjar med dig. Sann glädje. Och att älska sig själv. För den fina du är. Där inne i din kropp. Kram// Annika

Hej fina!

Jag går igenom mycket nu märker jag. Just för stunden. Gråter jag så jag ser knappt vad jag skriver. Det finns så mycket gömd smärta i mig. Som jag inte visste. Som legat och tryckt som en gammal tryckkokare där locket flyger av helt plötsligt.

Istället för att gräva ner mig. Så släpper jag på trycket. En av mina sorger är att det nu gått ett år och lite mer. Sedan min medicinska botox. Innan den kunde jag knappt gå hemifrån. Sov väldigt lite eftersom min smärta blev enorm i huvudet när jag låg ner. Sorgen är kanske mer en trötthet. Att jag har härjat runt med min nya kärlek. Och nu är jag slut. Kroppen och själen har stannat till. Som när jag gick i väggen.

Jag har tagit igen många år, på ett år. Och inte riktigt stannat upp kanske. Sedan satte ju mitt landsting sprutorna sist. På ett annat sätt. Och det har retat de nerver som lugnat sig i mitt bakhuvud. Än är det för tidigt att utvärdera. Det kan vara bra. Det behövs tid. Min hjärna minns tyvärr hur det var innan botoxen. Och högsta rädslan slår på.

Vilket är precis som det ska. Det låter som jag är trygg i de orden. Det är jag. Frustrationen. Den är mindre enkel. Så just nu. Är jag så trött. Trött på att hitta lösningar. Trött på att bry mig hur jag bäst tar mig igenom dagen. Trött på att veta om jag ska eller inte ska. Och det är ok. Nu ska jag inte för en gång skull göra mig starkare än jag är. Jag ska inte ge upp.

Jag ska bara vara. Inte planera. Att alltid ha kontroll hjälper inte. Samtidigt som det får mig att ha något att göra. Jag jobbar inte. Träffar inte andra vuxna människor. Öppnar inte munnen för att prata knappt vissa dagar. Ekonomin just nu gör att jag heller inte kan köpa nåt som jag kan göra som hobby.

Så det är som det är. Acceptans i stunden. Det går över. Mina drömmar är större än så. För utan dem. Är jag inget. Och mina drömmar har slagit in. Så drömmar att bli helt smärtfri. Den är sååå stor. Tillit till processen. Att inte veta vilket steg som kommer först. Så ut med gråten. Förtvivlan. Tröttheten. Det är slitsamt i detta ekorrhjul.

Djupa andetag. Och ta tag i dagen. Älska mig själv. Acceptera. Promenad. Och le mot någon okänd. All kärlek till dig. Döm inte någon som inte mår bra. Du vet inte vad som döljer sig bakom. Döm inte någon alls. Alla har vi vårat. Bra dagar. Sämre dagar. Livet. Mår du bra idag? Dela med dig till någon som minst anar. Ring någon du tänkt. Säg hej till någon du aldrig sett. Ge en komplimang till personen du känner det för. Tänk det inte bara!!

Ensamhet. Det är inte att leka med. Älskar att vara ensam. Fast ensamhet och att inte vara delaktig i livet. Det är inte hälsosamt. Hormonet dopamin. Det som händer när vi umgås. Får skratta. Det får ganska lite underhåll hos mig. Så var rädd om varandra där ute.

Varm kram till dig// Annika

Hej fina!

Hej och hå vad det går!! Veckan som gått nu har varit mycket konstig för mig. Mentalt har jag haft mindre lätt att få in den där goa känslan jag äntligen hade hittat.

Helt plötsligt gav det sig inte. Jag gjorde mitt bästa. Som jag alltid gör. Jag gjorde en stor ändring. Och det var att inte ge upp!! Jag tillät mig inte vara ett offer heller. Skyllde inget på någon annan. Jag gjorde mitt bästa att inte leta anledningar.

Däremot så vet jag en stor anledning för den kamp jag kämpade och kämpar nu. Smärtan i huvud. I rygg. I samband med medicinska botoxen på landstinget, det var första gången hos dem, så har jag ont igen. Jag har ju vissa funderingar på varför. Och sticken är ju inte satt lika. Fast det jobbigaste, det är att jag kände mig så totalt smärtfri jag kan önska, om jag bortser från nya ryggsmärtan. Innan nya botoxen. Och så blev det så här.

Det. Fick mig till mörkret. Det vet jag. Jag vet däremot inte anledningen varför jag är där. Det kommer jag veta I framtiden. Igår fick jag hjälp med akupunktur med rött ljus. En metod som används främst på hästar, och andra djur. Även på människor. Mycket effektivt.

Så redan igår eftermiddag kände jag att mitt mörka virrvarr var mindre. Idag har jag energi trots att jag har kvar min smärta i occipitalis. Behöver jag lära mig och acceptera att det är ok att den gör ont? Att det inte är katastrof?

Mitt stora lilla ego sitter på min axel och grämer sig. Över att inte våga igen. Vid ansträngning kommer det huvudsmärta från den nerven. Den drar från bakhuvud ner till bäcken. Som om någon skulle dra dig i håret. Så när andra muskler i ryggen krampar. Då drar den mer.

Så idag. Tar jag nya tag. Letar nya vägar i att acceptera där jag är just nu. Och tar det från där. Hela veckan som gick. Hittade jag inte den känslan. Jag känner sorgen av det nu med. Fast oj så tråkigt det är att fastna i det mönstret.

Det jag fick till mig i morgonens meditation. Är att sluta söka. Det kommer till mig. Svaren. Det vet jag ju!! Ändå. Så när det kommer till att ?lösa? smärtproblematiken. Jagar jag. Frenetiskt. Så stilla. Och ro. Så hör jag. Känner jag. Vila i sinne och kropp. Inte få panik. Lättare sagt än gjort. Jag har varit där förr så det tog ner mig. Besvikelsen.

Idag. Just nu när jag skriver. Inser jag att besvikelsen är egot. Som vill så mycket och planerar för mer och bättre. Jag är bra som jag är. Jag längtar väl bara så. Att vara ute socialt. Med jobb. Ha pengar för att göra det jag mår bättre av.

Så släppa taget. Om mörker. Och in med ljuset. När jag släpper in ljuset så händer bra saker. Såklart. Då blir jag vaken för intryck att ta till mig. Mörkret. Det är ju nödvändigt på det vis att jag behöver släppa taget om något och lära mig nåt nytt om mig själv. Att allt ordnar sig. Att det sker av en anledning. Att allt är som det ska.

Ha en fin dag! Kram // Annika

Hej fina!

Den här kursen jag tagit, ger mig så oerhört mycket. Allt är som det ska. Så är det. Och det är ingen idé att älta gammalt. Däremot kan det vara smart att släppa det gamla. Olika sår vi bär med oss. Från livet. Redan som barn. När du kanske inte blev sedd t ex.

Förra veckan gjorde vi i vår grupp, tillsammans med Carolina, en gemensam livemeditation. Den var oerhört kraftfull och knockade mig. Jag har sovit jättemycket både igår och inatt. Jag har utrensningssymptom i hela kroppen med lite sorg, lite ledsenhet och illamående. Så jag är väldigt tacksam att kunna vara själv mycket just nu. Mycket vatten går det åt.

Jag är inte ledsenledsen. Jag vet inte vad jag är. Vem jag är. Vad jag vill. Vem är jag då? Så det är bara att vara i tillit. Låta livet ha sin gång. Och följa stigen utan att ha en aning om vad som väntar bortom kröken.

Det finns speciellt en sak som kommit upp för mig. Det är att jag låter mig hunsas. Jag har inte hittat rätt balans än, på vart gränsen går. Det ligger bara hos mig. Att saker kan gå för långt. Och i det kommer gamla sår upp. Hur jag som liten blev orättvist behandlad som något jag gjort fel, när jag menat väl. Hur jag hanterar det bättre idag, fast jag känner att jag blir väldigt ledsen.

Om det är förväntningar på annat, om jag kanske tror att jag nu, äntligen, kan bli sedd för den jag vet att jag är. Och att jag inte kan visa det nog mycket kanske? Och att veta när andra blir t ex irriterade på mig, att det faktiskt inte alls beror på mig, om jag nu inte ens känner mig irriterad eller vad det kan vara.

Jag lär mig. Jag lär mig våga se mig själv. Andra i min närhet. Jag vågar säga att det inte känns bra. Min erfarenhet är, att om jag vågar uttrycka mig, får jag det slängt tillbaka på mig. Och så är spiralen igång. Och nu vet jag, att jag inte vill ha det så. I min relation till vem det än är, med mina närmaste.

Att klara av att vara öppen och inte ta åt mig. Det är det jag jobbar med. Bland annat. Samtidigt behöver jag veta när och vart gränsen går för mig. Utan att då heller reagera så mycket. Så nu när jag lär mig, väntar jag in mina känslor. Går inte igång som jag gjort förut. Och går det inte över. Då behöver jag ta tag i det. Ta beslut.

Att samverka med hjärna och känsla och att inte låta hjärnan bestämma allt för mycket. Haha. Ja du. Det är grejen. Jag vet inte hur jag gör ens längre. Vem jag är. Vart jag ska. Så det kanske låter jobbigt och tråkigt? Det är absolut inte det jag vill förmedla.

Det är jobbigt stundvis. Nu vet jag ju att något jättebra sker. Ett skifte. I mig. Som jag längtar efter. Så hjärnan som vill ha kontroll går in och söker orsak. Ska lösa problem. Vilket jag inte går med på. Att vara här och nu. Idag. Att hitta lösningar är roligare än att lösa problem. Att klara av att vända på tanken så, känner du skillnad?

Det är för mig viktigt att hitta tillstånd där jag är glad. Hoppfull. Har bra känslor. För vi kan till viss del, påverka vårat tillstånd. Eller helt. Fast är det sorg så är ju det något du behöver ha också. Det finns något i alla tillstånd. Och när jag märker att jag känner mig dov så märker jag också att jag kan byta ut mina tankar. Till något jag blir gladare för. Det gör också, att jag ser livet mer spännande. Det öppnar upp, för de bra sakerna.

Jag vill väldigt gärna ha en lite större lgh t ex. Fast jag älskar den jag har. Så då kan jag gnälla. Eller vara hoppfull. Vad väljer du? Vad tror du tar dig fram?

Jag har allt klart inom mig. Jag vet bara inte vad det är. Eller hur det kommer att ske. Så därför. Tränar jag på att vara i livet. Nu. Inte förut. Inte sen.

Ha en härlig dag! Kram// Annika

När jag tagit bilden, såg jag mitt kraftdjur, örnen. Den landar där, ser du? De mörka molnen. För mig något som kändes i hela kroppen. Vi finns här för dig. Du är på rätt väg.

Hej fina!

Nu är den vanliga semestern över. Jag är på väg hem. Det har varit omtumlande och roligt i sommar. Och som jag har badat.

Vardagen för mig är ett måste också. Landa i rutiner jag trivs med. Ha lite egentid. Det har varit två veckor med många reflektioner. Jag har bl a orkat ta ett beslut som känns jättebra. Det var skrämmande. Fast bra. När vi vågar ta det där beslutet. Först då får vi mer klarhet. Och insikter. Jag får också tydliga tecken till mig.

Det händer mycket nu på insidan. Ett tag nu mådde jag illa, jag kände att det var förändringar inom mig. Och att inte ha kontroll kan göra mig tokig. Och det är ju det. Att våga att inte ha kontroll. Så nu känns det bättre.

Jag vet att det redan sker förändringar jag inte kan se. Jag har också förändringar inombords. Som ingen vet. Du kanske vet känslan? Det finns nåt litet fast du vet ändå inte riktigt. Och så finns det det där. Du vet. Du behöver. För att själv må bra.

Jag känner mig pirrig. Och lite ledsen. Och jag vet att allt är precis som det ska vara. Inte tänka så mycket på det som har varit. Eller som ska komma. Utan vara verkligen i varje dag och lyssna på vad jag vill och behöver för mig. Utan att andra drabbas negativt.

Det här med att vara så känslig. Nu har jag verkligen börjat förstå vidden. Ibland är det mindre lätt att inte risa iväg, när jag vet eller känner nåt. Speciellt med andra. Att låta mig stanna i min energi och bara acceptera. Sedan får det växa fram. Vad jag själv vill och hur mycket jag accepterar i livet. Med andra runt mig. Vad och vilka sällskap vill jag ha. Negativa eller glada. De som ser mer brister i mig eller de som väljer det fina.

För vi kan välja. Själva. Och det är väl så att vi väljer att se andra utifrån hur vi mår. Och är det något jag vuxit i. Så är det verkligen den biten. Jag blir sårad. Jsg blir ledsen. Fast jag kan också välja hur länge det får pågå.

Det blir spännande idag. Att se vad dagen erbjuder. Vad jag följer mitt hjärta att göra. Jag önskar dig en fin dag. Kram // Annika