Hej fina!

Idag får jag verkligen gå all in på allt jag håller på att lära mig. Om mycket av det jag delar med mig av. Idag. Har jag en dag som jag inte ens kan berätta hur djupt ner i mörkret jag gräver. Som min älskade lärare säger. Att ju djupare jag gräver. Desto ljusare bir det. Sedan. Sådana här stunder. Eller dagar. Då är det mindre enkelt även för mig. Att verkligen tro på det jag praktiserar.

Nu innerst inne. Nu när toppen eller botten? Är nådd och det vänt. Då vet jag väl. Vad som är och inte är tankar. Känslor. Ego. Osv.

En inte alls ovanlig och inte ens en stor grej. Fick mig över kanten. Jag vill ju inte dela allt här på bloggen. Jag värnar om mig och mitt privatliv. Det som hände nu, är absolut inget någon gjort eller sagt mot mig. Det är något annat.

Min reaktion är allt för stark till själva händelsen. Vad händer liksom. Har du någon gång varit med om det? Jag vet nu. Det handlar om skam och skuld. Som jag i vanliga fall kommit så långt med. Det som jag vet om. Sedan är det ju saker i det undermedvetna. När jag nu är 52 år, då har jag ett halvt liv bakom mig. Mycket erfarenhet. Och även varit med om mycket och många jobbiga saker.
Nu kom det över mig. Skammen. Skulden. Den som inte är min. Den och det jag inte själv skapat. Skammen är inte min. Det är den som jag blivit pådyvlad. Påhoppad. Påstådd. De gånger i mitt liv som jag vetat att det varit rena påhopp. Eftersom jag då i dessa stunder inte varit värd dessa påhopp. Som kommit i affekt hos andra. Att de känt sig trängda. Mått dåligt.

Så har jag först inte känt att det varit rättvist. Blivit arg eller ledsen. Eller gått undan för att undvika. När så tiden har gått. Så har dessa anklagelse fastnat. Som ett klistermärke. I själen. Jag har såklart tidigare i livet, vänt och tänkt att det är mig. Det är jag. Och ja. Såklart är jag också en helt vanlig människa. Som reagerar. Fast nu pratar jag om dessa gånger. Där jag vet än idag att jag blivit beskylld. Och varit oskyldig.

Från en liten skitsak idag. Kom allt detta upp. Jag har jobbat så mycket med min själsresa och min fysiska. Jag är helt utmattad märker jag. Så nu tippade lasset över. Jag har inte tänkt dessa tankar sedan december 2000. Då planerade jag mitt avslut.

Det har jag absolut inte gjort idag. Det lovar jag! Så kanske den skammen kom ikapp? Även det som fick mig att tippa då, vilket var en händelse där jag kände att det fick vara nog med beskyllningar. Där jag faktiskt då kände, att det var bättre jag försvann. Det. Har inte kommit nu som tur är. Jag är för stark.

Så. Skammen är inte min. Den ska ut ur systemet. Vissa händelser har väckt upp gammalt. Jag vet inte hur jag går vidare från nu. För idag. Ska jag leva. Idag. För dagen. Här och nu. Och jag ska träna. Vilken himla tur känner jag att jag har träningen. Som får mig att träffa andra. Röra på mig. Få bättre energi. Släppa taget.

Så om du känner skam och skuld. Frigör dig. På något sätt. Du är inte din skam. Du är inte din skuld.

Ha en härlig dag! Kram // Annika

Sista bilden på min mamma. På min dotter tillsammans med sin mormor

På min son och hans lilla mormor

Hej fina!

Ja vad har hänt sedan förra inlägget,, en massa och inget. Utåt verkar allt på ytan som vanligt. Inåt tar jag stora kliv. Jag hinner inte riktigt med.

Var på en föreläsning med en tjej som heter Erika Bergkvist, som har/ haft utmattningsdepression. Den var väldigt bra. Tog till mig en massa och inser att många symptom jag hade med min utmattningsdepression, hade visat sig under en lång tid med min smärta. Och vissa gör än.

Jag hade tänkt mest som att min enorma trötthet enbart var att jag läker. Nu ser jag ett annat mönster också. Och i skrivandes stund. Lägger jag märke till att jag har slitit så enormt mycket. För att ta mig där jag är nu både fysiskt och psykiskt.

Att bara skriva. Där jag är. Jag är fortfarande inte redo riktigt. Att berätta. Jag vill vara mer stabil. Så. I vilket fall så fast jag jobbar med att våga stå upp för mig. Ödmjukt och fast. Inte bara låta mig trampas på eller bli övertalad att det är nog mig/ jag. I minsta lilla sak. Mitt ?fel?, att jag är orsaken. Att jag som egentligen är så utåtriktad och stark faktiskt. Även jag får jobba med den som sitter och viskar i mitt öra.

Att jag inte duger. Inte om det blir konflikt. Då är jag en hemsk människa,,, det är det jag är van vid. Det är ju bara så att det inte behöver bli en konflikt. Överhuvudtaget. Att hitta mig själv är viktigare än någonsin. Att hitta tillbaka till den jag kanske var som barn innan livet formar en. Fast i en mogen version.

Vad var jag glad för? Vad var spännande? Kul? Hur njöt jag av livet? Utan att tankar om hur det bör vara stoppar mig. Jag hade en utmaning i drygt en vecka. Jag tog mig an den. Ingen dog. Ingen konflikt. Jag vågade hoppa. Och jag kommer verkligen träna mer på detta.

I vår coachning med vår Carolina i veckan. Mediterade vi längs en tidslinje. Från nu och hur jag var i juni. Känna hur jag tänkte. Mådde gjorde. Sedan ett hopp till idag. Har jag förändrat något eller har något förändrats. Jag blev så chockad över mig på ett positivt vis, att jag fick avsluta efter den insikten. Idag gjorde jag om meditationen. Den sista delen var att se sig själv. I juni 2019. Oj vad spännande.

Vågar du sätta dig och andas ner i magen. Titta tillbaka. Titta nu. Och låta fantasin, om det nu ens är fantasi? Se dig om ett halvår. Vad i det kan du själv kanske ta ett steg till för att komma närmare. Idag. Nästa vecka. Prova!! Bry dig inte vad som är vad. Tanke eller fantasi. Tänk om du faktiskt ser det som finns i din framtid, egentligen? Något du längtat efter. Hela ditt liv. Eller senaste tiden.

Ha en fantastisk dag! Kram// Annika

Hej fina!

Från fiolsträng till mjukhet. Det kändes otroligt tydligt i fredags. Min känsla i mig går inte att dela med ord. Upptäckten i min kropp. Hur mycket rädsla och oro. Skräck och panik. Hopp om att bli frisk som ändå inte funkat. Jag vågar inte berätta för mycket än. Jag vet bara, att den dagen och den känslan. Var och är ett stort kliv i mitt liv.

Jag är sårbar. Och när jag nu upptäcker, att vara sårbar. Är det som gör mig stark. Då är förväntningar mindre. Om jag spänner mig. Försvarar mig. I tysthet som vi gör. Alla av oss. På grund av livet. Det är då det gör ont. Fast vi tror att om vi håller garden uppe. Så är jag stark. Så fel jag haft. Jag upptäckte detta nyss.

Så jag vill fortsätta ha min sårbarhet. Min mjukhet. Om du visste hur låg smärta jag har fysiskt, i det tillståndet. Hur mycket lättare det går. Att följa min känsla. Och inte behöva lyssna så mycket på vad andra tycker att jag ska vara. Att vara sårbar och ta mig igenom smärtan direkt. Den psykiska. Och uppleva idag. Bara tre dagar senare. Att jag inte bär det i mig. Så konstigt fast så underbart.

Att se och känna. Välja kärlek i min känsla och inte döma. Att våga det jag känner är rätt. Oj så mycket som landat på bara några dagar. Jag är inte problemet. Inte den här gången. Jag har utlöst en reaktion. Reaktionen är inte mitt ansvar.

Där. Skulle du kunna ta med dig det? Hur du reagerar är ditt ansvar? Se på anledningen? Att en annan person eller situation får dig att reagera. Anledningen till reaktionen. Är oftast något du bär inom dig. Stoppat i ryggsäcken. Fått lära dig. Jantelag. Eller vad det är. Med det sagt, menar jag absolut inte, att om någon gör dig illa, med ord eller annat. Att den har rätt!! Nej!! Jag undrar. Vad kan du göra bäst. För dig. Där och då. Eller längre fram?

Vågar du vara sårbar? Om jag kunde förmedla den lugna känslan. Och jag önskar av hela min själ. Att jag hittar tillbaka till min sårbarhet. Varje gå g jag kliver ur. Träning träning.

Våga leva! Mjukt och sårbart. Kram/: Annika

Hej

Jag. Vem är jag. Vad vill jag. Och vad kan jag göra för mig. Hur löser jag de saker som oväntat dyker upp i livet nu, som är mindre bra. Nu när jag inte längre är i mitt huvud och tänker att jag borde göra på ett sätt, så som samhället säger. Som vi blir upplärd med. Eller hur skulle min terapeut ha bollat med mig. Lena. Som hjälpte mig bli ganska av med min PTSD. ( posttraumatisk stresssyndrom)

Jag. Får göra som min själ känner. Jag. Måste inte följa normen om hur jag bör tackla problemet. I den riktningen ser man redan framåt och förutsätter att problemen ökar. Ett typ av ajabaja.

Jag går inåt. Andas. Tar fram min kärlek. Den storhet av tillväxt jag kan lita på. Som är jag. Som inte påverkas av andras åsikter. Det är mitt liv. Jag ansvarar för det. Och även om min händelse är mindre kul. Är det bara nu vi vet. Om framtiden vet jag inte. Så. Jag går inåt. Förut skulle jag varit osäker. Ringt en vän. Kan jag välja det här? Fråga om lov typ. Viktigt att höra någon annans åsikt. På grund av att jag varit så blåögd.

Eller? Jag kanske bara inte följde min själ. Jag kände. Och slog bort. Så var det nu med. Jag tänkte först göra på ett sätt. Fast sedan kändes det beslut jag tog rätt. Så. Det är något jag kan lära här. Att stå upp i mer än min fulla längd. Att känna vad som är rätt för mig. Inte hur jag borde göra. Inte hur någon annan skulle tycka åt varken det ena eller andra. Inte vara rädd och tro att det upprepas. Känslan är att det absolut inte händer mig igen. Jag vet det.

Så jag. Jag växer. Jag lär mig. Och jag vet när det lägger sig. Att jag valde min egen väg. Och att jag kommer fortsätta göra det.

Kram // Annika

Hej fina!

Mina framsteg fortsätter. På insidan är det så overkligt. Det är inte heller det enklaste att förstå själv. Jag kan inte gå tillbaka. Jag känner mig långsam. Slö som en snigel. Oerhört trött och sover bra och mycket. Inte så mycket lust att hitta på en massa, förutom det som har med mitt växande eller mina närmaste, att göra.

Idag när jag skulle kliva in på gymet, slog det mig. Att jag inte ens är samma person som när jag började träna. Jag vet av erfarenhet hur bra och härligt träning är. För kropp och själ. Att jag skulle känna sådan harmoni och lugn, det visste jag inte. Förr drev jag mig hårt. Utmanade mig på andra sätt. Både för att det var kul. Fast också en stark känsla för att jag ville vara fin. Nu vill jag vara frisk.

Så när jag märkte detta i morse. Reflekterade jag över vad. Och så starkt kom det över mig. Jag har ju varit så trött. På ett bra sätt. Och nu märker jag att min rädsla och stress. Det som varit i paniktillstånd sedan 2013. Det är mestadels borta. Vilket innebär att jag är oerhört vilsen. Och jag förstår att det gör mig så trött. Inte lugnet. Utan att jag levt i sådan stress.

Att varje kväll vara rädd för nästa dag. Fly och fäkta som slagits på under natten. Att inte veta något och inte kunna planera. Utan att ha medicin med i bakhuvudet. Som en åtgärd i värsta fall. Att i panik skynda ta medicin. Så jag inte ifall att,,,

Sorgen blir stor när jag skriver. Det finns ingen som vet. Jag har inte viljat visa vidden av min skräck. Mina tankar om att inte orka längre. På riktigt. Att jag nu inte vill göra saker jag inte känner för. För om jag inte duger då, då kvittar det. Att våga känna efter på riktigt. Jag har länge gjort det jag inte velat. Och tagit medicin. Ofta för rädsla att förlora de nära och kära. För rädslan att jag är så tråkig. Att upptäcka och erkänna det. Gör väldigt ont i själen. Och underbart skönt samtidigt. Jag behöver inte det längre. Jag vill numera. Vara jag. Vem det nu är.

Stå stark i min egen kraft. Ha en fin dag!
Kram// Annika