Hej fina!

Alltså, så mycket händer och jag försöker verkligen bara flyta med. Jag är så van att ha kontroll på vad jag tänker och gör, vad jag ska göra och hur saker ska bli. Nu är det ingen kontroll, fast det är inte rörigt och jobbigt ändå. Det är bara väldigt annorlunda. Och jag blir gansk vilsen i skallen. Och trött!! Jag är så trött. Haha. Jag sover ihjäl mig. Jag tror jag sover ikapp mina sista fem år!! Inget vaken kl tre och fyra och sedan gå upp kl fem just nu inte. Och inte är jag stressad heller. Lyckan att kunna sova så här, och utan att ha paniksmärta!!! Ni anar inte vilken omställning detta är för mig. En glimt in i en vanlig verklighet. Typ.

Jag tänker njuta utan att ta livet för givet. Nu går det åt energi att lära känna mig. Och eftersom jag inte känner mig själv, undrar om andra runt mig kommer märka nåt? Jag är inuti mig. Och lättpåverkad utifrån, där jag tränar på vad som händer i mig känslomässigt. Just nu behöver jag tid till mig. Och leva samtidigt.

När vi var på kursen fick vi hjälp att släppa taget om gammalt, det vi vet och inte vet. För livet och alla intryck, de påverkar oss vare sig vi vill erkänna det eller inte. Det är ju det som triggar och får igång oss, våra erfarenheter. Jag vill gärna förstå och inte bara stryka ett streck över. Eller det vill jag, fast jag vill förstå först, för att inte lägga det i en ryggsäck och ta fram, vid nästa grej. Så är min erfarenhet.

Något mer som är så viktigt som jag vetat om, och inte klarat av på egen hand, det är läkning på fysisk nivå, inifrån. Så känns det! Som om jag läker inifrån. Från de övergrepp jag varit med om i livet, det behöver inte handla om fysiska saker bara, övergrepp kan ske med ord också. Där ligger min största utmaning, att läka i att det inte är farligt, med ord. Jag tar så oerhört illa vid mig vid hårda ord. Eller om någon är arg på mig, utan att det är något. Orättfärdigt menar jag. Det är något som får mig att dra mig in i mitt skal som Skalman. Spelar ingen roll vem det är som blir arg. Jag vet att det är ända från barndomen. Lustigt är, att jag faktiskt inte är rädd för konflikter. För de är jag medvetna om att man behöver.

Så är det min fysiska smärta som blivit så låg sedan den här förändringen. Jag känner så väl att min anspänning i kroppen är låg. Nu kan jag känna att jag varit i ett starkt fly och fäkta läge!! På riktigt !! I allt!! Mot livet. Mot mig. I mig! Så nu vågar jag inte säga för mycket, så jag njuter. Här och nu. Och såklart kommer ju trötthet och sömn med läkning. Det ligger hos mig själv nu, att förvalta det här tillståndet, att inte stressa mig att hålla det kvar, hur gör man då?! Haha..nej att våga leva. Våga känna. Våga bara vara. Våga göra och stå för det jag känner är rätt. Om ni visste vad jag upptäckt hos mig själv, det vill jag behålla, sorgligt är det. Hur jag förhållt mig tidigare. Och som vi, de flesta gör.

Så nu kära du, är det spännande, att upptäcka mig. Vem är jag? Egentligen? Nu ska jag våga!!! Våga att vara, oavsett vad andra tycker. Det får stå för andra. Tyck om mig och häng på, eller så glider vi isär. Nu är jag tight med de närmsta jag har, så jag tror nog ganska säkert att de är kvar. De vet vem jag är, innan jag själv visste riktigt.

Vad gör du som du känner inte är ok för dig? För att passa in? Inte ställa till med nåt? Är du sann mot dig? Och om inte, hur funkar det, egentligen? Våga!! Se dig!! Det behöver inte vara otrevligt mot någon annan, för att stå i sin egen kraft! Heja dig!!

Ta hand om dig!! Kram//Annika

Hej fina!

Förlåt för dålig uppdatering. Jag har inte varit inspirerad att skriva något sista tiden, så jag har låtit det vara. Några ord som jag har med mig efter kursen, är, allt är som det ska. Då släpper jag vad det nu är, jagar inte upp mig mentalt, och svaren kommer.

Jag är sliten. Inget konstigt för jag gör stora förändringar i mitt liv och i mitt varande. I min själ. Det händer så stora saker och det är inte alltid lätt att vara i en kropp och hjärna, som inte längre reagerar som den gjort i många år. Det är bara positivt för mig, däremot är det ovanligt. Som om jag i mitt gamla jag, står bredvid och säger, jaha?! Reagerar du så nu? Haha. Ja det är härligt. Rent av fantastiskt. Utåt ser jag ju ut som jag. Hur ska någon veta eller förstå.

Jag har en enorm styrka. Jag känner äntligen att jag själv har ett värde. Fast jag ?bara? är hemma. För mig är det inte bara att vara hemma. Och om du också varit hemma så vet du. Det är inget eget val jag gjort, och det tar tid att acceptera. Först då kan vi bli bättre. Har du någon i din närhet som är hemma av sjukdom/skada. Snälla, tänk aldrig så, att den är ju ändå bara hemma.

Idag är jag alldeles tokigt förhoppningsfull för en sak. Och förundrad över flera. Och det är min styrka. Både fysiskt och psykiskt. Igår hade jag rejält ont när jag vaknade. Från att ha varit väldigt bra. Jag var hos Christer och skulle åka buss hem på morgonen. Jag visste inte om jag skulle våga, då jag kan få hemska smärtanfall med kräkningar när jag sitter ner. Och bussen tar en timma. Så gjorde jag det jag brukar, få loss och fart på kroppen. Vågade vägra morfin. Det är ju så skönt utan, samtidigt kan jag få det att vända direkt om jag tar en, och sedan kan jag klara mig.

Smärtan släppte fast jag hade väldigt ont. Jag tog mig hem. Jag vågade! När jag varit hemma och mediterat så fick jag för mig, att nu skulle jag testa att träna. Inte bara göra rehabövningar. Jag fick känslan att jag behövde yang. Få fart på kroppens energier. Så jag tog ett pass för ben/rumpa/höft ( det blev kort men intensivt) så jag fick upp både puls och mjölksyra. Helt otroligt nog, är jag nog 80%bättre där jag hade ont i min rygg/axel/skuldra och nacke igår!! Tänk om!! Tänk om jag nu kommit så långt? Att det är träningen som får det att vända?!

Sakta och säkert då förstås. Klura ut hur många övningar. Hur många ggr i veckan? Eller ska jag göra när jag litar på känslan jag hade? Sedan kursen har min känslighet vaknat Big time. Och nu har jag bestämt mig för att lita på den. Det kan ju vara tufft ibland, att våga det. Fast det är det jag vill!! Det svåra är att vara vaken i det och lägga märke till. Till slut sitter det ju bara som oftast. Att lita på magkänsla är det som gör att det blir bra. Det svåra är att inte ta in hjärnan som en analys och förstöra känslan. Så det är träning. Som mycket annat.

Så träning på hjärna och förhoppningsvis kropp. Kan det bli bättre!! Så idag har jag en ordentlig träningsvärk. Så inifrån och ut. Stanna upp och lyssna inåt. Vad känns rätt just nu? Inte planera för långt fram om det inte är nödvändigt. Och när det är det, lyssna inåt och vara närvarande på vägen mot målet.

Utmanar dig att våga lyssna på första impulsen idag. Utan att tänka så mycket. Vågar du det? Ja det ska ju inte skada eller såra någon. Våga tro på och lita på dig och det du känner. Det är inte alltid det vi hoppas eller tror. Det kan ju bli jobbigt också eftersom vi lätt lurar oss, samtidigt blir det ju bra. Våga!!

Kram// Annika

Hej fina!!

Jag skrev ett långt inspirerande inlägg om min kurshelg i själens era. Tyvärr är det borta, jag såg inlägget igår fast jag vet inte om du kunde läsa. Då jag skriver på ren inspiration blir ju inte det här inlägget lika. Dessutom vet jag inte om du hann läsa, så i vilket fall blir det ett annat inlägg.

På kursen jag varit på, handlar det först och främst om att våga vara jag, hela jag. Hitta vem jag är och inte vem jag bara vill vara. Använda mig av min kraft och min själ. Att låta själen styra mig och en bit av egot, en bit av sunt förnuft får såklart alltid vara med. Fast ändå våga gå på det första jag känner. Våga ha tillit att allt är som det ska. Att jag gör mitt bästa från där jag är nu.

Det är en så stor förändring inom mig, att jag aldrig vill gå tillbaka i den jag var. Det låter mysko, det känns ovanligt, mest för att jag är genuint glad och lycklig, jordad, känns som jag startar på noll och har allt jag vill fylla livet med, framför mig. Att välja själv nu, och inte låta huvudet störa och styra för mycket. Det känns som det gamla bagaget är borta. Puts väck. Det fina är att det nu är femte dagen, och min nya frihetskänsla sitter i. Och att jag hittills klarar mina utmaningar galant. Det är något jag alltid vill ha med mig. Att stå i min egen kraft!

Så nu lämnar jag ut mig lite. Kliver över en tröskel. Det är en av utmaningarna vi fått, att göra efter kursen. För att växa i mig.

Så i min utmaning här, så vill jag berätta att jag nu står för mig. Vem jag är. Vad jag tror på. Och vad jag vill göra med min andlighet, kommer jag inte att låta andra förstöra för mig. Då blir jag i min egen kraft. Att hitta styrkan. Och min tro är mer att det jag vet nu, om mig, om andlighet, har jag alltid haft inom mig. Förut var det med pekpinne och manipulation. Sexuella övergrepp och hot om att, om jag berättar för någon, kommer de inte tro på mig ändå! Nu känner jag, att jag äntligen kan stå för det. Utan ursäkter eller att be om ursäkt!!

Detta gjorde att jag lade ner min andlighet. Det resulterade i att jag också lade min själ för vila. Som i sin tur innebar att jag tappade all tro på mig, på livet, på att våga känna det jag kände. Och det blev många många år, som jag inte levde. Jag trodde att jag levde. Och nu, i efterhand, när jag bara kan skratta med lätthet t e x, åt inget, så märker jag, hur fruktansvärt dåligt jag mått. Och då kan jag också tänka, hur har det påverkat min fysiska smärta?

I vår framtidsmeditation, när jag svävade på våra himlar, var det första som kom till mig, det finns ingen smärta!!! Tårarna sprutade, rann ner över bröstkorgen. Jag var helt smärtfri. Sedan efter meditationen, slog det mig, att det inte endast var i meditationen jag var smärtfri! Det var ett budskap, i min framtid, det finns ingen smärta!! Och det är stort för mig. Det är det jag visualiserat varje dag sedan april 2013!!!

Det här är så stort. Livet är så mycket mer än vi kan se. Jag har en inblick i saker, som jag otroligt gärna vill dela med mig av!! Att det finns annat än stress, materiella saker ( fast det är ju också kul!!) och påverkan från yttre omständigheter. Att då ha redskap att hitta sin inre styrka och kraft. Att inte gå in i någon annans mående. Det!! Är något jag brinner för. Det är det jag vill göra med min återstående tid på jorden. Att dela med mig av min resa och mina erfarenheter. Att hjälpa människor hitta ut!! Och in till sig.

Jag har kommit hem äntligen!! Och jag kommer inte släppa taget igen. För nu hamnade jag rätt!! Finaste Carolina Gårdheim, sådan stark kvinna och själ! Med endast det goda. Som delar sitt, så att jag och vi, kan hitta hem!! Hon finns på Kreativ Insikt, och jag rekommenderar varmt. Gå in och kolla.

Vågar du lita på din magkänsla idag? Vad och hur känns det innan hjärnan går in och tolkar om du ska våga eller inte? Jag tränar på att vara lyhörd för allt, även det minsta. Det är en resa för livet!! Och jag älskar det!! För nu tackar jag livet!! För att du älskar mig!! Och att jag lever trots allt och ännu mer!!

Ta hand om dig// kram, Annika

Mitt kraftdjur, örnen. Som följt mig i så många år och jag har inte fattat.

Bild lånad av Carolina Gårdheim, från vår kurshelg Shine Your Light

Hej alla fina!

Har varit på kurs i helg, en rent magisk sådan. Jag har mycket att smälta. Och jag kommer säkerligen dela med mig sv saker. Nu ska jag dra mig tillbaka lite. Återkommer när jag är redo. Ikväll, i morgon eller när det känns rätt.

Hoppas du vill fortsätta läsa, trots uppehåll.

Ta hand om dig, du är större än du vet! Kram// Annika

[Bild]

Hej fina!

Idag är det en sådan äta och sovardag. Som Skalman i Bamse. Så trött att jag måste verkligen sova och meditera. Jag har även lärt mig sista året, att dessa dagar är insikter och utvecklingsdagar. Dagar då jag vet att det händer något bra. Utrensning t ex.

Just nu i eftermiddag hamnar jag i ett läge, där jag blir så irriterad, på mig själv. För att jag inte klarar av en viss sak. Äntligen, lyckas jag stanna upp, och reflektera. Först att inte säga till mig själv då, vad värdelös jag är. Så det tog jag bort. Sedan känna efter. Vad är jag egentligen så irriterad för?
På min promenad idag, fick jag insikter som gjorde lite ont än. Kanske inte över sveket mot mig, utan mer mitt eget svek mot mig själv. Hur många gånger i mitt liv, har jag inte lyssnat på det jag vet, jag vet inte hur jag vet, jag vet. Och då jag inte haft bevis, ja, då har jag slagit ner på mig.

Nu känner jag starkt, att det som kom upp då, är det jag är fly förbannad över. Att bli lurad, samtidigt som jag inte ville veta, för jag visste inte då, hur jag skulle orka. Hela tillvaron rasade, all trygghet försvann på några sekunder. Så jag orkade inte lita på mig själv. Och nu. Nu vet jag. För att jag har bestämt mig för, att alltid tro på mig. Den känslan. När jag vet fast inte vet vad eller varför eller hur.

Jag är oerhört känslig. Har varit det sedan jag föddes. Mamma sa alltid det. Fast ordet jag hört från mamma, och andra nära relationer. Det är överkänslig. Genast blir det ett negativt ord. Något fult. Och såklart, om jag är inne och nosar på någons, kanske skämsgrej, eller annat den inte kan stå för. Då såklart, vänds det emot mig. Just det här sista, blev så glasklart nu!!

Jag vet att efter inlägget, när jag skrivit av mig, så släpper jag det. Det är bra. För det som har varit är förbi. Det behöver jag inte. Det som är, är att jag faktiskt litar på det jag vet. Och det är så enkelt och tydligt. Bara jag vågar.

Så att ha en relation med mig eller till mig. Det är väl inte så enkelt alltid. Däremot, ju mer jag vågar vara mer av mig, den jag är. Desto mer värdefullt hoppas jag. Det finns många gånger i livet, där det är så små saker, som inte varit sanning till mig, och det är ju helt ok. Det gör mig inget. Så kan jag ju inte bry mig. Då går jag under. Det som jag vet nu, om en viss sak, det är allvarligare. Och det gör mig förbannad. Samtidigt så får ju det ligga hos den personen. För jag vet att jag verkligen är värd bättre. Som sanningen t ex.

Jag hoppas, att nästa gång jag känner något galet, ska våga vara öppen och erkänna för mig själv. Och göra det som känns bäst för mig då. Vad det än må vara. Jag har inte förändrats, jag är bara mer, av mig. Den jag är. Och vill vara. Och det är något, jag önskar dig som läser. Vem är du? Är du där du vill i livet? Om inte, vad stoppar dig? Vi har livet till låns. Och jag är så glad, att jag som 50åring, äntligen kan säga; tack livet, jag älskar dig!!!

Kram // Annika

  Hej fina!

Nu har jag fått tre nätter där jag än en gång, fått vakna som en typ frisk människa. Inatt fick jag till ca nio timmar!!! Jag njuter av det jag får. Och rädsla försvinner lite för varje dag.

Min tacksamhet nu när jag ändå har den här situationen, är så oändlig och så stark! Jag vill skutta och springa. Sjunga och skrika rakt ut. Av glädje!! Kärlek. Tacksamhet. Och jag är ganska säker på, att jag har starkare lyckokänsla, än den som är frisk och aldrig varit långvarig sjuk. Att jag orkar hitta rätt i mitt huvud, och få med mina känslor. Det är stort för mig.

Och det är så, att andra bloggar, poddar eller dokumentärer, där människor går igenom svårigheter och ändå hittar ut i ljuset. Det har och det hjälper mig. Och jag hoppas, att om bara en blir hjälpt i varje inlägg, eller bara en blir hjälpt en enda gång. Då har mitt syfte uppfyllts. Den här lyckan, att få vara mig,lite sakta och säkert, mina barn vet inte ens vem jag är. Egentligen. På promenaden idag, var jag bara tvungen att åka linbanan i lekparken. Bara för att. Jag är sådan och att jag har sån glädje i mig!!

Jag har en del tankar inom mig som växer fram. Om vad jag vill göra snart. Jag har ju denna längtan så stor, att dela med mig. Ge kärlek och styrka. Och uppmuntra och stärka. Dela skratt och glädje trots tuffa stunder. Kanske mest där det inte längre finns hopp. Och jag skickar upp tanken och drömmen till universum. Och väntar på vägledning och hopp om, svar, vad min uppgift är.

Jag nämner rädsla i början. En rädsla som gömmer sig i mitt innersta. Om att aldrig!! Bli bra! Fast den är inte sann den rädslan. Den ligger gömd bara för att jag vägrar att låta den titta fram. Rädsla ska aldrig mer få styra mig. Det är en sak att ha den där. En annan att låta den ta över. Och det enda som minskar rädslan och så småningom kommer få bort den. Det är erfarenhet. Min tid på center för posttraumatisk stress, har hjälpt mig igenom detta. Och kommer alltid att finnas där. Och Lena, om du nu skulle läsa detta, så hjälpte du mig att fortsätta leva ett och mitt liv!!! Från djupet av min själ, tack!!!

Och du sim följer mig eller läser det här inlägget. Tack! Det är klart att det värmer när ni ger feedback och att jag ser besöksstatistik jag aldrig trodde skulle hända. Tack!

Ta hand om dig och njut mer av livet, det är ingen repris på den här dagen. Kram// Annika

Hej fina!

Det här med kärlek. Att det kan vara så enkelt. Det hade jag inte en aning om. Eller jo, jag har känt så fast inte haft äran än, förrän nu, att få uppleva det. Jag vet ju att vi går igenom saker så vi kan lära oss. Såklart det har varit kärlek förut också. Det är bara väldigt mycket annorlunda nu. Och det är allt och ändå svårt att berätta om. Sedan vill jag ju vara privat också.

Christer,
tack för att du älskar mig. För att du visar mig det enkla med kärlek. Du visar och ger mig det jag alltid trott på, att älska någon och att visa det, med äkta kärlek, det är oerhört enkelt att visa den. Det är enkelt att prata om allt. Att vara avslappnad och våga visa den jag är.
Du tar fram det bästa i mig. Äntligen kan jag hitta mina djupare sidor för att jag känner mig trygg. I allt. Jag vet att vi båda förtjänar detta, vi har gått vår väg för att komma hit. Allt har sin tid.

Jag är så glad att jag har min tro, och äntligen kan se tydligt pusselbitarna, inte bara för mig, utan runt mig också. Hur de faller på plats. Hur och när saker börjat. Att veta att varje grej, börjar med en sak först, ett första beslut. Den där grejen jag gör, utan att tänka efter. Jag blir så varm i min själ, att ha dig vid min sida. Trots avståndet.

Aldrig vill jag sluta älska dig. Aldrig. Vill jag svika dig. Älskar dig. Christer!

Och du som läser detta. Jag vet att det går att älska mycket och enkelt. Det är också viktigt med att respektera och lyssna på varandra. Att våga prata om allt. Aldrig ta någon för given. Att ge upp om de små vardagssakerna. Ge något varje dag. Det kostar inget. Bara att du själv mår oerhört bra. Att ge. Så ge så mycket du kan. Och då ger du ännu mer. Var inte rädd för vad någon ska tycka. Vem vill inte bli älskad? Det finns ingen. Kärlek. Vinner över allt här i livet.

Kram// Annika

Min favoritbild. Den blicken och värmen på vår första dejt. Den är i mitt hjärta. För evigt.

Hej fina du!

Hur har du det? Idag i min meditation kom mycket svar till mig. Ännu mer förståelse för hur jag tillåtit mig att vara, göra och absolut låta andra och livet påverka mig. Och när jag satt där, i min egen kraft, blev allt väldigt enkelt. Det här att stå upp för sig. Det är ju en balansgång. Fast nu blev det att stå i sin egen kraft. Vad tycker jag är ok?!

Vi påverkas och påverkar andra i livet hela tiden. Så är livet. Nu har jag hamnat på en platå, där jag verkligen har möjlighet att utforska min egen kraft. Hur önskar jag bli bemött och hur kan jag reagera och stå kvar i den, utan att för den skull vara dum mot någon annan?! Att ha kvar sina åsikter och ändå vara ödmjuk.

Det finns saker jag absolut inte mer kommer acceptera eller gå in i. Som olika härskartekniker t ex. Vissa använder det som ett medvetet vapen typ, för den metoden har funkat genom livet. En del är inte medvetna, fast har samma beteende p g a det har funkat. Det du vet, det kan du ändra, om du vill.

En sak jag upplever som är otroligt vanlig, är att använda dåligt samvete mot den andra. Om du inte får som du vill, blir du arg och säger saker, som får den andra att bli osäker. Kanske ge ner. Så har jag känt hela livet, vänner, familj, osv. Min osäkerhet i vissa saker och så har jag gjort som den tyckt, inte vad jag ville från början. Visst ska jag lyssna och ta in, fast ändå stå fast vid mitt som känns rätt.

Så det händer runt mig, hela tiden i olika styrkor. Nu är jag väldigt medveten, och känner min styrka. Stark som en fura, och jag vill aldrig mer tappa den styrkan. Inte på ett vrångt sätt, utan med ödmjukhet. Det som kommer till mig, är ju hur mycket jag accepterar. När säger jag ifrån? När låter jag det bara vara?

För så är det ju. Inte behöver vi ta upp allt. Det går ju att vara i sin egen kraft ändå. Utom om det nu skulle vara i en nära relation. Då skulle jag vilja veta, eller vilja berätta. Så får respektive person, tänka efter. Kanske det finns en vilja att ändra.

Tystnad är också en form av härskarteknik. Ignorans. Att ignorera och börja prata om annat. För att skapa osäkerhet. Likaså tystnad. Jag har varit utsatt och mått oerhört dåligt i det. Då när jag blev utsatt för övergrepp, använde den här mannen som var psykopat, tydliga härskartekniker. Medvetet. För att bryta ner. Sådant sätter spår. Så jag är kanske tuffare i sådant än andra. Eller bara mer känslig. Jag accepterar det inte längre utan frågar.

Så hur gör jag? Använder jag det? Använder du det? Jag tror att det är väldigt vanligt i parrelationer där man varit tillsammans en längre period. Mer eller mindre. Min längtan och önskan, är att det inte ska finnas i min. Så vi får se hur jag utvecklas och hur stark jag är. Och att vi kan prata om det. Och annat. Just nu har vi lätt att prata så det ska nog gå hoppas jag. Däremot, kommer jag aldrig mer blunda för, och ge min motpart ursäkter om det blir dumt. Som t ex att det är ju mycket på jobbet nu. Det är stressigt. Att man just då kan säga nåt eller göra något mindre bra är en sak. En annan är att använda det, som en ursäkt i längden, för att dölja ett dåligt beteende. Som man kanske inte ser, eller vill ändra på. Nu sa jag inte att det händer nu, det har förekommit i andra relationer.

Jag vill gärna veta om jag säger eller gör något som inte känns bra. Så jag får chans att ändra på om jag känner det. Eller ett förlåt. Ja du förstår? Det är utveckling hos mig. Hur ska jag annars växa som människa?

Ja livet just nu är spännande!! Och just nu. Den här styrkan. Jag vet att jag tagit ett steg till på min trappa i utveckling. I min styrka till mig. Vem jag är. Vad jag vill med livet. Tagit beslut som känns rätt. Och en vecka kvar till kursen.

Ha det fint och var rädd om dig. Det finns bara en av dig. Kram// Annika