Hej fina!

Idag är en sådan dag, när hela jag drar mig inåt. Behöver tystnad. Egentid. Landa. På 5 månader, har ett helt liv hänt, jämfört med de sista 6 åren jag inte hade något annat val, än att stanna inne. Hemma. 90% av tiden. Nu har det, sedan jag flyttade 24 maj i år, hänt så mycket bra saker, och det har varit fullspäckat. Som om jag sov, och nu vaknat ur en koma. Det har varit jobbiga saker med, fast jag har inte fastnat i dem.

Idag, lagom till Hallowen, hämtade jag hem min lilla hunds aska. Den låg i en träbox, som jag målade vit och satte ett foto på. Sedan, gick jag till hundcaféet en sista gång, som ett avslut. Lite fånigt, det kändes rätt så.

Samtidigt är det en konstig dag. En del är kemisk reaktion. Utsättning av starkare medicin, fast jag inte tagit regelbundet eller mycket. Ändå, klarar min hjärna inte detta så mycket. Det jag är glad över idag, är att det jag tänkt som varit destruktivt, det har jag vetat och sagt till mig själv, det är inte sant. Det är inte jag. Samtidigt blir jag så avtrubbad. Att om någon skulle säga något jag vanligtvis skulle ge respons på, så skulle jag rycka på axlarna. Och inte bry mig. Det är en otrevlig känsla för mig, som är så känslig. Som sagt. Så vet jag ju, att det inte är det riktiga jag. Utveckling de lux.

Jag skulle bara vilja åka iväg igen. Länge. Och ta reda på vad jag ska bli när jag blir stor. Fast nu har jag ju en kärlek, som jag skulle längta ihjäl mig efter. Att åka utomlands någon månad, är något jag har på min lista. Så längre fram, kommer jag att göra det. Jag har så mycket jag vill. Och inte är framme vid än. Inte dags. Fast det kommer. Och när jag har bästa dagarna, vilket är oftast, då vet jag att allt löser sig.

Ha nu den bästa kväll/dag som du själv kan skapa. Kram // Annika

Vila i frid min lilla Nulan,, tillsammans med min pappa i bakgrunden.

Bästa värsta glutenfria baguetter har de på Mollys café i Karlstad.

Hej fina!

När jag skriver det här inlägget, rinner tårarna så jag ser knappt att skriva. Jag är inte ledsen. Jag är lycklig. Och något annat som jag inte kan sätta ord på. Att vakna efter att sovit en hel natt, utan någon märkvärd smärta. Att alla år, med kamp om smärta, hur jag ska ta mig vidare, ensamheten i kampen om detta. Att känna skuld för att inte duga p g s smärta.

Det får mitt eget hjärta att brista. Inte för att jag tycker synd om mig. Mer en sorg. Och en lättnad. Och vad har jag varit med om och kommer att mer gå igenom? Hur??? Har jag ens orkat? Och hur är det möjligt att må så bra i själen nu?!!!!

Detta bakslag var jobbigt! Jag dras med en förkylning, är inne på sjunde veckan. Det tar på krafterna och ändå är jag så pigg och mår så bra. När vi satte medicinska botoxen, fick jag ju mer smärta först på ett område när jag ligger ned. Det börjar lugna sig. Och när rädslan blir mindre, minns jag att jag hade liknande sist, eller, första gången också.

Jag accepterar också mer nu, att kanske min plan på botox ett år, kan vara hela livet. Fast min magkänsla säger annat.

Tårar kommer också, p g a min kärlek och lycka tillsammans med Christer. Varje förhållande har sin period, där vi känner som vi mår. Även hur vi behandlar varandra. Jag förstår att jag mår så bra i mig och vet att jag aldrig kommer ge upp mig själv, för någon annan. Det gör ju att jag kanske slappnar av och vågar mer. Samtidigt vet jag, att ingen varken gett eller visat mig så mycket och på det här viset. Får mig att känna mig så lugn och trygg i just den känslan. Det är oerhört enkelt. Och så många saker som jag saknat förut, det som är runt omkring relationen. Som är i skratt och glädje. Det är positivt. Jag är omtyckt som jag är. Jag vet inte ens hur jag ska berätta.

Jag är medveten om att det är tidigt i relationen. Och hur många säkert tänker. Tro mig, jag är inte blåögd. Det är bara så rätt. Och jag önskar alla människor finge känna så här. Och tillsammans vill jag växa. Att ha någon som säger att han vill följa mig på min resa?! Vill följa mig på min resa!! Det är hans ord!! Som kan gå åt skogen i perioder, som är fantastiska andra perioder. Mitt tunga bagage som jag säkert har en del kvar att skäppa ut. Att möta en sån man? Jag?? Hur är det möjligt? Då när han sa så, hände något konstigt bra i mig, som jag inte kan beskriva.

Att det utöver det, händer de mest roliga oväntade saker så jag blir så varm i magen, förundras över hur vi människor möts i ett oväntat första möte, och senare springer på varandra igen. Det har hänt mig i helgen. På tjurruset gick jag på impuls in på ?fel? publikväg, mötte ett underbart par som gjort lika. Vi slår följe och jag gillar dem starkt från start. Som om vi kände varandra. I helgen möttes vi igen. Glada och tycker om varandra. Fast ingen av oss kunde placera den andra. Då visar det sig, att de jobbar och jobbat med min son!! Och just de personer han nämnt som att han gillar väldigt mycket.

Hur och varför möts vi?! Och vad leder det till? Visst är det väl härligt? Christers och min historia är lika och allt är varade märkligt, med alla människor. Som ett pussel som sakta läggs på plats!!!

Önskar er en fin dag, och önskar er att ni är lite vakna och lägger en extra tanke på livet och det som händer. Går du på impuls och vad har hänt de ggr du gjort? Våga leva!! Lova mig!! Om du inte trivs, ändra tanke eller situation. Känn efter vad som inte funkar. Våga !!! Missa inte ditt liv!!

Kram// Annika

Hej fina!

Oj vad glad jag är. Sådär lycklig så jag vill bara gå ut och göra ett lyckovrål. Som i Ronja Rövardotter. Sedan jag flyttade till Hammarö för 14 år sedan, har jag inte haft någon längtan att gå ut på fest. Det var inget som drog alls. Sedan hade jag ju ganska ont, och ville inte må mer dåligt än jag redan gjorde. Jag var nöjd ändå som det var. Att vara hemma och ha familjen närmast. Senare blev jag så dålig, speciellt 2013, så då fanns det inte ens på kartan, att gå ut så. Fick välja vart jag orkade lägga min energi.

Nu sitter jag här. Och har sovit 3 timmar. Orkar ju inte sova när jag tagit alkohol. Tog inte mycket, vill ju absolut inte tappa kontrollen. Det var en sluten fest, på 100 pers. Två vänner hade ordnat och fixat, och det var inte vilken fest som helst. Den blev att heta #levalivetutanfilter. Och kunde det bli bättre? Så nystartad i livet som jag är!! Och vilken fest sen!! Jag hade verkligen kul hela tiden!

Att värdinnorna dessutom bjudit in Micke Syd från Gyllene Tider och Tommy Ekman från Style, som uppträdde. Vilket drag!!! Fattar inte att jag helt plötsligt kom ihåg alla texter.

Så tack Ulrica och Anita med crew för en fantastiskt rolig kväll!! Jag är så lycklig så ni anar inte. Tänk att ha så kul och att prata med folk i en rörig miljö utan att det ekar i skallen. Att dansa loss och skratta. Nu kommer tårarna av lycka. Som jag längtat. Efter livet. Och här är det nu, mitt i livet!! Lifvetsliv, på riktigt. Och jag har världens bästa familj dessutom och träffat min stora kärlek! Och ingen mer smärta !!!

Så nu håller vi tummarna att botoxen kickat färdigt, då det kan vara lite jobbigt första veckorna med omställning. Och att jag kan vara så bra som jag är just nu! Då får jag, om jag så måste hela livet, fortsätta med botox, och får helt enkelt lita på att jag har pengarna varje gång, då det är dyrt. Dyrt men värt vartenda öre! Och pengar, det har jag slutat, nästan helt, att oroa mig för. Utan att slösa.

Ha en fin helg! Själv ska jag njuta. Leva. Nu! Kram// Annika

Bästa värdinnorna ever.

Hej finaste du!

Nu har den medicinska botoxen verkligen kickat in jättebra. Synd är att en nerv fortfarande inte lugnat sig än, det är borta hela dagen fast kommer i kläm på natten. Har försökt medicinera fast det hjälper inte. Hade jag inte haft botoxen hade jag haft hemsk huvudsmärta också. Jag tror jag vet vad problemet är, så jag får avvakta. En erfarenhet jag har, är att förändring skapar mycket obalans i början. Det tar tid. Det har gått över förr.

Det jag är mest förvånad är, att jag faktiskt inte orkar bryta ihop. Av rädsla eller besvikelse. Det är en stor besvikelse i mig om jag tillåter. Då är det för att jag tänker i banor som att jag vill vara lika bra som förra omgången. Typ smärtfri från just nervsmärta på natten. Att jag fastnar i vad som inte är bra. Nu orkar jag inte det. Såklart är det inte kul att gå upp kl 4 på morgonen. Det tar på krafterna. Och en längtan att få ligga kvar. Samtidigt är jag ju så mycket bättre. Jag kan röra mig och vara bra dagtid. Och det blir inte värre som det verkar av rörelse utan tvärtom.

Så att jag tränat och tränar om min hjärna så jag är glad och lycklig mesta tiden ändå. Och inte oroar mig. Tankar kommer såklart. Då vänder jag dem. Och jag är fast besluten att fortsätta acceptera det. Med tiden får jag se om det släpper. Det har gjort det förut. Mycket märklig och härligt, att våga och att orka.

Det jag hört och sagt om att oroa sig, gör inget bättre. Vara medveten och hitta lösningar, vänta in svar från någon eller inom mig. Det gör allt bättre. Tänk att bara den värsta huvudvärken inte kommer i den här smärtan, så hittills har jag orkat. Besvikelsen har jag släppt nästan. Nu är det mer en längtan. Och med erfarenhet hur jag ska hantera det här nygamla, så får jag fortsätta kämpa.

Jag har trots allt ett fantastiskt liv med så fina människor omkring mig. Alla ni som är involverade från PT, massör, familj, frisör osv. Alla ni som vet att ni är där, och räcker ut handen av förståelse. Så oerhört tacksam är jag. Och som min frisör sa igår, hon som varit med på min resa med uppbränt hår hos annan frisör, fixat och ordnat när jag suttit i tvätten bakåt med nacken, så jag inte skulle få ont, hjälpt mig att gång på gång få en bra frisyr efter hur många nackerakningar p g a op. Som du hjälpt mig finaste Nathalie!! Igår, blev jag så fantastiskt glad, när jag lade ner nacken i tvätten, och hade kött mellan kotor och det hårda handfatet!!! Kändes konstigt och underbart skönt. Att sitta där överhuvudtaget och vara klar i skallen, att inte vara trött och med mer smärta efter. Vi pratade om det igår. Hur långt jag ändå kommit.


Så, att få nattsmärta, jag får typ 5-6 timmars bra sömn åtminstone. Och jag blir bättre när jag är upprätt. Sitta länge eller för mjukt är inte optimalt. Och jag är ju hemma, och har möjlighet att ligga på hårt golv med avslappning och powernap, nästan varje dag. Det är slut på tänket om vad jag inte har. Vad jag inte kan göra. Och tänker jag så, för längta och drömma gör jag ju, fast om jag tänker negativt om det, då gör jag mitt bästa att vända det.

Så trots allt, mår jag bättre själsligt inom mig än jag kan minnas att jag någonsin har gjort. Jag väljer att må bra i detta. Och självklart, kommer gråt och ledsenhet av olika slag. För jag tillåter alla känslor. Varför trycka ner? När du kan släppa taget ?! Och säkert bryter jag ihop och säger att jag inte kommer orka. Jag är ju fortfarande jag, haha. Fast det är ju fasligt jobbigt det. Att känna så.

Så för att sammanfatta så har jag gjort ett val. Och bestämt mig. Och jag vill nyfiket se, hur jag kan få bli fri från detta hemska. Till slut kommer jag fram. Så är det.

Ta hand om dig, och gör vad du kan av det du har, som du mår bra av. Vänta inte. Gör nu! Kram // Annika

Förebild från frisörbesök igår.

Blev verkligen jättefint. Bästa frisören har jag!

Hej fina!

Dras med en förkylning och är inne på vecka 6 med omgång nummer två. Är ju nästan aldrig sjuk, så då får jag väl ta det med ro trots allt. Tar på mina krafter, och ändå, klarar jag mig väldigt bra med smärta och annat.

Det gör det ju inte svårare med min nya kärlek vid min sida. Jag vet inte ens om ord räcker för att beskriva det jag känner. Det är så innerligt. Det är på en nivå jag inte varit på förut. Såklart handlar det ju också om min egen styrka inom mig idag. Att våga vara jag. Å andra sidan, får han mig, att våga vara jag. Och jag vågar tro. På honom. Den känslan är så fantastiskt underbar. Att verkligen våga känna, det han säger och visar mig. Och att han accepterar min situation !! Det är jag ödmjukt tacksam för. Den stöttning jag får. Av hela honom.

Jag har ju mina stunder, där gammal rädsla kommer upp. Om att vara till besvär. Ett hinder. När jag inte är på topp smärtmässigt. För jag har dagar eller mest nätter, för det är då något händer i nacken. Som jag har berättat om tidigare. Såklart blir jag lite mer känslig när gammal rädsla pockar på, i min trötthet. Det är nu och då, jag får använda mig av det som jag tidigare skrivit om. Tankar och reaktioner på dem.

Det har jag fått göra mer ingående idag. Att inte låta rädsla för smärta och kärlek ta över i huvudet. Utan att hitta nuet och känslan av vad jag egentligen har. Vad som är bra och hur det är. Hur långt jag kommit. Och njuta nu. Och våga planera saker, trots oron. Ja då vänder det. Att hitta en fin känsla är ju inte svårt. Det räcker med Christers röst i telefon. Eller att tänka på honom. Eller på mina barn och barnbarn. På Pixie. Känna kärlek. Det gör mig glad.

Igår gjorde jag en test. Satte mig ner. Och tänkte medvetet på något dåligt samtidigt som jag kollade min kropp. Hur kändes den? Spänd. Dålig andning. Så tänkte jag på något bra. Vad gör ett leende med hela kroppen?! Vilken skillnad det är. Och hur ofta gör vi så!? Nej, mera mjuka tankar åt folket!!

Nu ska jag göra lite andningsövningar så jag får ner kroppen mot golvet. Är lycklig över att kunna promenera trots detta. Sådan lycka för det som funkar.

Kram// Annika

Hej fina!

Igår var jag än en gång på fasciamassage. Robin på Tingvalla naprapatklinik, är verkligen duktig. Så imponerad att en så ung kille vågar starta och satsa på eget. Tycker mig se det här i stan lite överallt. Det är ju så härligt att se, att våga göra sin grej. Själv har jag tappat bort vad min grej är. Ett tips jag fått, är att komma ihåg vad jag tyckte var kul som liten. Då när vi inte hunnit stoppa tankarna att vi kan göra vad som helst vi vill.

Jag tror på det. Att vi kan göra det vi vill. Det gäller att våga. Och då tror jag fullt ut. Inte halvhjärtat. Att tro på sig själv. Att tro att vi kan. Och får. Att vi framförallt får göra det vi vill. Robin och jag pratar en del klokskap. Sådant som jag tar för givet, t ex, tycker han att inte alla skulle klara av det jag gått och går igenom. Det väcker tankar inom mig, som får mig att se på saken på ett helt annat sätt. Jag har ju satt en vision. Jag ser mig helt frisk och smärtfri. Jag visualiserar i bild och väldigt mycket hur det kommer kännas då. Så har min resa sett ut, med små delmål där emellan. Och jag märker att det är sådan jag varit. I hela mitt liv.

Fick tips om en podcast också, framgångspodden. I ett avsnitt med en mental tränare, nämner han hur han fått framgång på detta vis. Gjort sin grej. Att inte vänta till sedan, när,,,, så har jag jobbat och jag kan bli ännnu bättre på det. Att inte vänta till sen. Jag nådde ett högt mål, jag var nästan smärtfri i tre månader. Sedan kom ett bakslag. Och jag jobbar igen. Från start. Det finns väl något jag kan lära mig här. Vet inte vad än. Och en sak som kommer på natten, igen, är kroppens fly och fäkta. Det som sköter sig ganska bra själv, tillsammans med mitt undermedvetna. Jag minns inte hur jag blev av med rädslan förra gången. Det räcker nog att jag kan få sova och vakna utvilad och utan smärta.

För den kommer mest när jag ligger. Och jag tror att jag har ett eller några diskbråck. Är de inte allvarliga så läker de ut. Det var precis det som var på väg innan bakslaget. Min känsla var det. Och jag kom rätt. Sedan hade jag för brått, och det blev värre. Och nu är det tålamod och min tro. Igen.

Efter vårt samtal igår, så har jag själv tänkt efter lite. Och känner själv att det blir så mycket och stort. Att jag är där jag är. Och att jag nästan aldrig, det senaste halvåret, känt att jag vill ge upp. Den känslan har jag haft många gånger tidigare. Just för att orken tagit slut. Och ovissheten. Nu vet jag, att allt kan hända. Både framåt och bakåt. Jag är ganska förvånad över att jag inte, trots allt jag varit med om, känt så? Inte så tydligt. Förut var det nog med en skeptisk känsla. Nu är det med hopp om det som är bra. Och att det dåliga kommer vi inte ifrån. Så istället för att gardera mig, och inte våga leva ifall något jobbigt händer, så kan jag väl njuta av det som är bra, under tiden, de dagar och timmar jag får?!

Det vänder alltid. Någon gång. Så mitt val är ju hur jag väljer att känna. Reagerar jag på tanken på ett bra eller dåligt sätt? När jag märker att det är dåligt, då letar jag efter något bättre. Utan att för den skull, tränga undan allt.

Den här Macchiarini, som inte inser sitt eget problem, med sina experiment. Precis det råkade jag ut för med mannen som op mig i Tyskland. Han hamnade i rättegång för ett dödsfall, som såklart hände just under tiden jag låg på uppvak efter min op. Han var även med på Kalla Fakta. Han blev frikänd, och fortsätter sina op. Och det är inte bara jag, som blivit sämre. Jag blev dessutom lurad, att mitt huvud satt löst. Att jag kunde dö.

Så med tillbakablick på mina sista tio år, drygt. Så orkar jag inte själv ta in, att jag tagit mig igenom? Så jag är väl ganska stark. Eller bara viljestark. För jag har ju velat ge upp. Och nu. Vill jag kämpa. För att ta mig ur det här och in i ett smärtfritt liv. På något vis. Får jag väl hjälp på vägen. Om jag bara är vaken. Och tar mitt ansvar för det. Det är bara jag, som kan gå framåt, och göra något.

Lite djupa tankar en tisdag. Fast med ett lugn inom mig. Och en pirrig glädje. Ändå. Ha en fin dag! Kram// Annika.

Hej fina själ!

I fredags hade jag en mindre kul dag. Den var fin och så bra så som jag gjorde den till. Känslor och att förstå dem är inte alltid så lätt. Jag och vi vill väl gärna fly. När vi är glada, ledsna, har tråkigt, är ensam osv. Då kan det vissa gånger vara bätttre att stanna upp. Att inte umgås en stund, att inte köpa den där grejen jag egentligen inte behöver. Osv.

Jag är härligt förvånad och stolt och tacksam. Att jag orkar vända. Att jag inte gick ner mig och blev negativ. Jag tillät mig att gråta över det som smärtar mig mest, att orka se problemet som det är, utan att fly. Och sedan gå vidare. För det hjälper ju inte. Jag har lärt mig acceptera. Och för varje år, när jag ser tillbaka, har det gått framåt.

Det jag vill ha fram är lite svårt att förklara i text. Jag menar att vi är med om det som händer i livet. Det är som det är. Vi får sorg och behöver sörja. Vi har en dålig dag kanske. När jag hamnar där, oavsett om det är en stund varje dag eller någon gång i månaden. Så har jag tränat på. Att utan att fly, acceptera det jag inte kan påverka just nu. Eller göra något åt. Och känna efter vad som är jättebra ändå. Just nu. Se mig omkring på omgivningen. Eller orka efter gråten, känna min tacksamhet och kärlek till små och stora saker i livet. Sorgen finns ju kvar ändå, fast jag mår lite bättre. Det här har jag tränat på. Och tränar än. Och det är en bergochdalbana. Livet. Det gäller att bestämma sig, hur vill jag må? Och hur kan jag nå dit ?

Att klaga på väder eller andra saker, det är klart att jag har åsikter. Sådana saker har jag i alla fall inte i mig mer. Det blir väl så kanske, när jag varit med om såpass tuffa saker. Att jag inte bryr mig. Klart jag längtar efter sol osv. Om inte solen skiner, vad kan jag göra annat för att må bra? Och dessa små saker, förändrar livet. Tänkandet. Varandet. Är du medveten om hur lätt du hamnar i en negativ tanke? Om inget och vad som helst? Jag tycker det är en kul grej nu, att se hur mycket jag själv är medveten. Och om jag är det, hur humöret förändras på ett kick.

Så som jag skrev en gång i en status, livet är som en kontorsstol. Det beror på vad du har för inställning. Typ. Inte så enkelt i svåra stunder, inte just då, utan då hoppas jag, att du som jag, långt fram i ditt val att börja om i livet med de nya förutsättningar, orkar hitta ett nytt tankemönster. Och tro mig. Jag vill inte förminska eller göra dig upprörd. Jag säger bara vad som funkar på mig.
Just i de vardagliga sakerna, tänker och lyfter många fram, hur jobbigt och svårt saker är, oftare, än hur bra det är. Och det vi säger och tänker på det viset, det påverkar vår egen energi. Hur vi mår. En tanke att ta med dig kanske?

Gör det bästa av din dag. Det ska jag. Kram// Annika

Mitt glada barnbarn, så enkelt att skifta humör på det du känner just då. Så intressant att studera barn, och ta lärdom. Må du alltid få ha din stjärnglans älskade unge.

Hej fina du!

Igår var en annorlunda dag. Jag vet innerst inne att dessa dagar är mina växa i själen dagar. Rensa ut skräp. Osv. Igår. Fick bli en dag där sorg och smärta än en gång fick lösas upp ur kroppen. Det sägs att kroppen har cellminnen. Och så känns det. Jag tycker och tror att jag är klar med det förflutna. Vissa saker sitter i kroppen och biter sig fast. Ändå gör det inte ont att ta bort det. Det bara släpper. Så igår grät jag. Mycket. På ett förlösande sätt. Inte förtvivlat.

Det är så mycket som hänt för mig. Som är jobbigt och en kamp i många år. Nu när jag blir så mycket bättre av botoxen, så kommer allt ikapp. Insikter om hur långt jag kommit. Hur bra jag har det. Och hur dålig jag varit. Och mitt i allt detta ska jag hantera, att en underbar och osjälvisk man, visar mig sin kärlek. Som inte drar sig undan. Som tror på att jag kommer bli bra. Jag tar in. Och växer inuti. Av allt det fina som jag har i livet.

För jag är lycklig. Igår kväll var det än mer jobbigt. Jag kände mig ensam. Pixie borta. C och jag har inte alltid möjlighet att ses som vi önskar. Och jag frågade mig själv vad ensamheten var. När det slår mig. Att jag vågat öppna min dörr ännu mer. För kärlek. För sårbarhet. Så det var inte direkt ensamhet. Utan längtan. Efter den kärlek jag känner och vill visa. Det är annorlunda för mig. Det är sårbart. Utan skydd. Och jag har inte en aning hur man gör. Utan jag tar allt som det kommer.

Utan fasader. Att bara vara jag. Som jag inte vet riktigt än vem det är. Mer än att i rätt miljö är jag en fantastisk människa. Precis som du! För det är vi. Och vi begränsar oss för sårbarhet och det vi gått igenom. Jag är extremt känslig, och många gånger vet jag inte om det är mitt eller någon annans känslor jag känner.

Så jag vill våga. Ta ett djupt andetag och dyka. Skrämmande och härligt. Fast det är ju det som är livet ju! Och jag som älskar äventyr?! Klart jag ska leva. Utan att tänka så mycket. Jag har blivit så mycket bättre på att vara och leva.

Tack livet! För att jag hela tiden får växa, och nya chanser. Saker kommer till mig som svar på det jag undrar. Bara jag är vaken och orkar se. Så igår var en sådan dag. Inte dålig alls egentligen. Utan skön. Att inte fly och göra något. Utan stanna upp. Och växa. För även om jag är kortvuxen. Är jag en stor själ! Det står jag för.

Ha det fint! Kram// Annika