Hej fina!

Att lära sig. Att hitta mitt innersta. Att våga. Våga veta, inte tro. På att allt är som det ska. Det jag vill och är tänkt att göra. Att veta att det jag ber om kommer ske. Det jag önskar. Så universum jobbar på det. Alla bitar behöver falla på plats. Jag behöver vara i realtid, närvarande för att lyssna och se signalerna. Vägledningen som tar mig till nästa steg.

Trixet är att inte bestämma hur saker ska gå till. Hur jag ska hamna där. Hur det kommer att gå. Där jag är, kan jag välja att lära mig, släppa taget och gå vidare. Att allt är som det ska.

Som nu. Några dagar. Har jag vågat. Jag släppte en massa sorg och besvikelse förra veckan. Det var mindre kul, samtidigt som jag för en gång skull tyckte det var skönt. Och att det som jag gjort. Det som har varit. Har tagit mig hit. Och just nu. Är det det där flytet.

Det flytet finns där. Hela tiden. Egentligen. Det är bara att hjärnan och sinnena kommer i vägen. Egot. Och då kan det negativa lätt komma i vägen. Som varför? Osv. Jag vet nu, av egen erfarenhet, att det har jag slutat med, i jobbiga situationer. Åtminstone på ett negativt sätt. Jag kan mer ställa varför i relation till mig på ett snällare sätt. Vad ska jag lära mig. Vad mår jag bättre av. Hur tar jag mig vidare. Inte varför händer det just mig.

De här sakerna som trillar framför näsan. Så enkelt det är. När inte egot är i vägen. När jag ser tydligt. När jag vågar. Så fortsätta våga. Våga göra mina egna val. Och inte tänka hur det blir. Nu menar jag absolut inte med att vara dum eller låta andra drabbas. Eller ja. Alla drabbas. Jag menar att inte vara otrevlig osv. Nu är jag inte sådan ändå.

Däremot är jag lite snällare än vad som kan vara hälsosamt för mig. Fast det vill jag ju ändå vara. Då får jag ta smällen sedan. Sen så kan nog andra tro bara för att jag inget säger, att de fått som de vill, eller att jag gått på det. Det är bara så, att många gånger är det ingen idé att lägga mer energi på det. Och att ge andra mer än en chans. Det är mitt eget val. Jag kan ju faktiskt säga ifrån också. När det är nog för mig. Då är jag klar. Punkt slut! För då vet jag.

Nu är det påsk. Sedan barnen blev stora firar jag inte den. Så jag önskar dig en fin långledighet om du har ledigt. Annars får jag önska dig en god påsk ändå. Och var rädd om dig där ute. Glöm inte att du är värd det allra bästa. Kram // Annika

Hej fina!

Idag strålar solen igen! Det gör verkligen så mycket för själen. Just nu behöver jag det extra mycket.

Det händer så mycket runt mig som jag inte är van vid. Jag märker än en gång att min stresstolerans är ganska låg. På sådant som ligger och väntar och jag inte kan ta tag i. Jag har även haft ganska tuff huvudvärk i en hel vecka. En som jag inte riktigt känner igen, vilket gör att gamla rädslor kommer tillbaka. Det är lustigt hur rädd jag blir fortfarande. Fast jag har blivit så bra med tankar. Den här rädslan vill jag få fatt i. Och inte låta den få ta över.

När jag kände att jag behövde åka hemifrån på semester. Då bara visste jag. Att det var nåt. Något som skulle fram. Så förutom smärtan så har jag gråtit mycket i perioder den här veckan. Som om det är ett lager till. Med gammal smärta och svek. Hur jag, när jag litat på människor, tagit det steget att verkligen våga lita på, har blivit som mest sviken. Och upptäcker att jag inte tillåtit mig bearbeta det ordentligt. För att överleva har jag varit stark. Samt att jag hade så mycket smärta av min skada och operationer, att det inte ens fanns i mitt inre, att orka. Så jag tyckte väl att det inte var någon stor grej.

Sedan hamnar vi ju i situationer, som gör att saker väcks. Även om det är tufft, är det oerhört befriande samtidigt. Det blir en gråt som är förlösande. Att ge mig själv förlåtelse. För att jag litade på dessa män. Män som utnyttjat mig. Olika män. På olika sätt. Olika typer av övergrepp. De gångerna litade jag inte på min magkänsla. Och nu när jag får den känslan, avskyr jag den. För jag vet inte. Vill inte. Känna så. Får panik.

Såklart så kommer ju rädslan. Vågar jag låta mig älskas? Vågar jag stanna kvar? Vågar jag lita på mig? För jag kan ju inte tänka som förr. Vågar jag lita på andra. Så jo, det vågar jag. Det känner jag. Så det handlar inte om motparter. Det handlar om mig. Och ärligt. Just nu. Vet jag inte hur det funkar.

Jag vill absolut inte låta rädsla styra. Så jag ska hitta min väg. Min styrka. Att våga utan rädsla. Att våga känna utan att den styr. Att jag inte kan veta något om min framtid. Och våga bli sårad om så blir. För livet är livet. Och i mitt liv finns så mycket kärlek, att jag vore en idiot om jag inte tar emot.

Jag är så tacksam för allt jag har. Allt jag vill och orkar lära mig. Jag skulle bara vilja slippa vara såpass ensam i vardagen som jag är. Komma ut mer. Jag tränar på att bli redo för det. Sedan kommer de här bakslagen med huvudvärk som gör att jag backar. Och det gör mig besviken. Samtidigt som jag märker att jac stressar mig och har brått. Jag hinner. Och nu är våren här. Jag kommer ut mer. Och lite, så känner jag äntligen lugnet komma.

Jag hinner. Jag är stark. Jag får. Jag vågar. Och jag duger. För mig. Till mig. Precis som jag är. Att vara mer i nuet igen. Som jag brukar. Och inte hittade denna vecka.

Du vet väl att du är fantastisk. Vad du än gått eller går igenom! Att du kan göra något bra av det du har. Börja med tacksamhet. Tacka. För det du har. Sluta önska för mer. Och tro att det kommer göra dig lycklig. Du är bra som du är. Andas. Slappna av.

Kram // Annika

Hej fina!

Nu har jag kommit hem. Jag kom till Sverige i söndags, fast följde med min kille hem direkt. Inatt har jag sovit hemma. Som en bebis. Hårt och gott. I nio timmar. Mindre lätt att ta sig ur sängen bara, haha. Jisses. Det behövdes. Även om vi vilade mycket på semestern, sov jag inte bra i den hårda sängen. På rygg utan kudde blev det. För att nacken inte skulle krampa.

Oturligt fick jag världens smärtanfall i måndags. Det tog hårt på psyket denna gång. När jag kände att jag ville iväg på resa. Det var en speciell känsla som jag brukar få. Saker händer inuti mig. Och ibland vet jag inte vad eller vad jag ska göra med allt.

Känner att jag fått landa i något nu. Det där lugnet och en säkerhet. En inre trygghet med mig själv. Som jag ibland förlorar. Som jag känner just nu i min styrka, skulle jag kunna gå iväg och söka jobb. Det är orealistiskt då jag kommer förlora för mycket pengar på att inte kroppen är redo än. Det är så synd, att jag inte kan få rehab på Teneriffa. I värmen. Så kände jag minimal smärta. Och kroppen har börjat svara på lite träning. Jag har vågat använda lite vikt i vissa övningar och det har inte blivit för illa.

Jag har tyvärr fått problem med mitt bäcken/ ben nu också. Haft sedan jul och det vill inte släppa. Jag jobbar på det och hoppas att det är styrka som fattas. Önskar sv hela mitt hjärta jag hade ekonomi att åka till Stockholm till en kille som jag är säker kan hjälpa mig hitta rätt i min sneda kropp. Är det något jag lärt mig, så är det, att där det gör ont, det är inte där felet är.

Det händer mycket runt mig i mitt liv. Jag känner en massa inuti. Och att inte få ut min kreativitet gör mig tokig!!! Målandet börjar mer och mer pocka på. Fast jag vet inte med vad än. Och min lgh är lite liten. Jag vill ha yta så jag kan få ha mina grejer framme. Så något är på gång. Och jag är sugen på billigare lgh. Har dock inte beslutat det än. Så det väntar jag på, att den biten med faller på plats.


Ja livet är ett pussel. Att få bitarna att passa. Ibland tar man fel bit. Fast den är egentligen inte så fel. Den får oss oftast till rätt. Och ibland är det bara en omväg. Så tänk snälla tankar om dig. Du är värd det bästa. Och våga lyssna på det lilla inom dig. Det som viskar. Och det som vi ofta viftar bort. Det kan vara den lilla impulsen som förändrar resten av ditt liv.

Ha en fantastisk dag! Kram// Annika

Våga drömma

Hej fina!

Sitter med morgonkaffet på verandan och väntar på soluppgång. Ja jag är på Teneriffa. Det är min sista morgon och jag har varit här i en vecka med min syster.

Det har varit en vecka av inget och allt på en gång. Idag vaknade jag med en slags ångest. Hem till det vanliga livet. Samtidigt som jag längtar efter de jag har nära. Så vill jag mest gömma mig här. I värmen. I lugnet. Och värmen den gör underverk för en värkande kropp. Det är som på Mallorca i somras. Knappt tagit en enda värktablett. Typ någon Treo. Två tror jag.

Jag vill så gärna göra något vettigt med mitt liv. När jag vaknade med den känslan i morse, vet jag att något har ändrats. Utvecklats ännu mer. En känsla av att jag ska framåt. Göra mer. Åh vad jag vill. Och nu. Med en gång. Vill vara så här frisk och stark som jag är just nu. Alltid.

Jag har vandrat på ett litet berg. Det var omöjligt för något år sedan. Jag testade på Kreta för två år sedan. Det gick inte bra alls angående smärtan. Nu blir det tvärtom. Lyckan i det kan jag aldrig beskriva i ord. Och känslan av att vandra på vår jord, som är av lava. Att det blivit av mäktiga vulkanutbrott.

En morgon när jag gick ner till havet för att se soluppgången, kom rysningar över att Teide kunde bryta ut. Det var lite mörkt. Havet slog mot klipporna. Och så var det tyst. Det var mäktigt och skrämmande samtidigt.

Vi har bara tagit det lugnt och vilat mest. Det var syftet med resan. Jag är dock besviken på att det inte går att ligga vid havet som det står. Det var den största anledningen till resan. Att få njuta av havet. Då gör jag mitt bästa ändå, för havet är ju här. Runt oss. Och nära.

Vi kan ju ta buss in till större städer. Och stränder. Fast det vill vi inte. Vi bor bra ändå med marktetass. Nära till poolen. Äter egen lunch. Och myser. Så det har varit en riktigt bra resa och den har gett mig mycket. Lite nevös för att komma hem. På ett bra sätt såklart.

Nu blir det frukost strax. Du får ha en fin dag. Kram // Annika

Hej fina!

Jisses så det går upp och ner i mitt liv. Just det här med smärtan, hur mycket den påverkar mitt mående psykiskt, är så otroligt mycket att jag inte finner ord. Visst gör jag mitt bästa även när jag har smärta. Jag är van, och vet inte så mycket annat längre.

Sedan har jag de här dagarna och nätterna. När jag vaknar flera morgnar i rad utan just den specifika smärtan. Hur jag slappnar av. Mitt sinne blir lugnt. All stress över hur ska jag lägga upp dagen p g a måendet. Jag gör så gott jag kan när jag har sämre dagar och veckor, med att inte låta smärtan styra mig. Så styr den mig. Ändå. Jag låter inte bli att göra saker. Det den styr är ju måendet. Tröttheten, stressen, osv.

Så har jag de här dagarna som är overkliga. Jag har vågat träna igen. Mer än förut. Jag har träningsvärk. Jag har belastat med vikter. Jag har vågat träna rygg lite. Det har absolut inte funkat förut utan kramp och smärta. Fantastiskt. Nu gäller det att inte låta tankar om hur länge det håller, krypa in. Så är det. Det är bara erfarenhet som får mig att skuta tänka i rädslor.

Rädslor. Som är helt onödiga. Dagtid när jag är medveten kan jag sortera bort. När jag får vakna utan den smärtan fast jag tränat. Då går det bra. Nu ska resten bort. Som om jag är så van att bära den med mig. Att jag inte vet hur jag gör utan. Och det vill jag jobba med. På dagen funkar det. På natten? Då är det ju inte så lätt att styra det undermedvetna.

Spännande är det. När jag mår bra. Och att få känna så här. Att ha hopp. Att inte ha den huvudvärken. Att hoppas på att fysiken i kroppen blir såpass stark, så jag orkar vara med mitt barnbarn länge. Orkar åka motorcykel i sommar. Skidor om något år. Ojoj. Hoppa fallskärm ska jag ju. Snart vill jag. Ekonomin ska gå ihop, det ordnar sig.

Så jag har haft fina dagar. Spirar i kroppen som kärlek. Och kärlek till mig. Till mina nära och kära. Och jag vill alltid få ha det så här, minst. Och jag tänker, att om jag har dagar som är så här bra, borde det ju finnas en chans att det är läkning och mer ofta som jag kommer att må så här. Eller hur?!

Ha en fin dag! Vad är du mer tacksam för idag? Kram// Annika

Lilla jag två år.

Hej fina!

Så skönt det är när det vänder i kropp och själ. Att känna lugnet sprida sig. I hela systemet. Det kan ju tyckas angående mitt förra inlägg, att jag är konstigare än du trodde. Hihi. Fast jag är så. Jag vill veta. Först då kan jag ta itu med saker. Nackdelen är ju mitt kontrollbehov, för allt ska man och bör man inte veta.

I det här med min utveckling är det så väldigt skönt att veta. Att inse. Och det påverkar min fysiska smärta totalt. Det här fly och fäkta som sedan mamma gick bort i januari, har slagit tilll ordentligt på nätterna. Och det är ju inte så lätt att påverka. Nu äntligen har jag bekräftat mig själv, och har förhoppningsvis hittat hur jag ska våga slappna av.

När jag blir så här, när min PTSD kommer ikapp. Och när min specifika smärta i nacken fram mot ögat kommer på natten. Den som skapar så mycket mer smärta. Då kommer den inre stressen. Oavsett vad jag gör på dagen och faktiskt kan få bort det under dagen till och med. Så om det återkommer veckovis. Då byggs min rädsla upp. Och jag har känt det. I hela mig. En spänning.

Så ja. Jag älskar insikter. Det händer oftast något i mitt liv, som får mig att vakna till. Olika situationer. Det kan också vara en text jag läser. Någon som pratar. En podd. Ja vad som. Så min insikt om sorgen. Insikten att jag inte släppt Pixie än. Min underbara lilla vovve. Jag saknar henne. Varje dag. Så starkt att en del av mig är borta.

Det här har jag försökt skjuta bort. Som om att jag är fånig typ. Och det är inte likt mig. Jag brukar kunna stå för mitt. Så där har jag en sak att inse. Att jag faller lite tillbaka i anpassning till samhället istället för mig och min personlighet, oavsett hur andra gör i sådana saker. När jag inte är i min fulla kraft. Ja då kommer ju tveksamheter och rädslor. Det skapar oreda.

Så min vecka på Teneriffa. Där får jag hitta in i mig igen. Vem är jag? Vad vill jag? Hur kan jag bli starkare så jag inte lyssnar så mycket hur andra gör i saker jag själv inte varit i tidigare? Lyssna är bra. Fast sedan behöver jag min egna grej. Flykt är inte min grej. Och ändå märker jag att det är precis det jag gjort sista tiden.

Det är ju det som kallas att växa. Som mig. Att inse när jag inte mår bra. Vad jag gör mot eller med mig. Så nu blir det med mig. Att göra med och inte mot. Ja livet kan vara spännande. Om jag väljer det. I alla fall, har jag bättre dagar igen, och kan andas ut. Och utforska vad jag orkar och kan. Igen. Det är en stor del av min lycka i livet. Till mig. Förutom min familj.

Ha en fantastisk dag du underbara människa! Kram // Annika

Hej fina!

Äntligen så. Så även om det är overkligt så är det skönt. När insikter trillar ned. Det har varit jobbigare än det brukar. Jag har försökt hitta det jag hade inom mig. Fått lite ångest och inte fattat vad som händer. Panik över tankar som att jag lurat mig själv angående allt som varit så bra i mig. Har jag det? Inbillat mig? Samtidigt har jag vetat att jag inte har det.

Nu vet jag äntligen. Jag har ju haft en svårare form eller hur jag ska uttrycka, av PTSD. Posttraumatisk stressyndrom. Jag gick i bra terapi, kom ur det så gott det går. Och på nåt vis vill ju ingen som varit där, dit igen. Och nu känner jag igen alla symptom. I tid som tur är. Jag har fått förklarat att det inte är alltid det går bort helt. Jag tror att det går. Fast att det kan väckas upp om det blir för mycket trauma.

Nu gick min mamma bort hastigt. Min hund tidigare. Skilsmässan. Och så avslag två ggr på kort tid från landstinget. Och det var droppen. Den här känslan. Att vara rädd. En rädsla att inte kunna förklara. Att hamna i konflikt för det är så svårt för andra att förstå. Djupet på rädslan innefattar allt från smärta till sorg och förlust. Allt!! Blir stort. Och håller det inom mig, för jag vet att det är hjärnan. Och jag mådde ju så bra? Hur kan jag må så?

Så himla skönt att jag själv vet. Att det slagit bakut. Då vet jag vad jag kan göra. Och att jag behöver ge mig tid. Det gör mig glad. För jag vet att jag kan. Och att det går över bara jag lyssnar på mig. Inte försöka vara på nåt annat vis. Stanna upp. Och släppa ut. Sorg och smärta. Andras åsikter om mig. Ha förståelse för de omkring om någon drabbas, för det är inte så lätt för dem heller.

Alla blir väl inte glada över en sån sak. Jag blir. Inte första gången. Då var jag övertygad om att de som får det, är de som upplever krig. Så är det inte alls. Nu blir jag glad, för förra gången, jag minns den lättnad och glädje jag kände när det vände. Och jag kan känna nu med. Min egen förståelse för mig själv. Vad det leder till. Det får tiden utvisa. Nu ska jag tillåta mig att vara i det jag är. Och få låta sorg och gammalt skräp komma ut.

Att jag åker till Teneriffa om en vecka gör det ju inte sämre. Nu förstår jag min längtan. Att bara komma bort från alla intryck i vardagslivet. För återhämtning. Fast det också hänt så himla mycket underbara och bra saker också. Så har det varit omtumlande detta sista halvår. På alla sätt. Det har hänt mer på ett halvår, än på flera år. På en och samma gång.

Ha nu en fantastisk lördag !!! Gör något bra för dig! Kram // Annika

Hej fina!

Livet rullar på. För tillfället jobbar jag på att inte låta mig hamna i gamla hjulspår, efter ännu ett avslag från landstinget om rehab. Jag får inte ens komma på besök så de träffar mig. De här dagarna har jag finkulerat på vad som händer i mig.

Det har ju varit så här. Alla år. En kamp om att få hjälp. Jag har haft jättebra husläkare, som tror på mig och verkligen försöker hjälpa mig. Att jag fick hjälp att komma till Akademiska i Uppsala för att ta bort det trasiga i nacken, det var till privat ortoped.

Ska det vara så? Att jag tagit det hårdare nu, kan vara bl a att jag lever på existensminimum. Jag har ett numera litet sparkonto, och min önskan var att tillsammans med medicinsk botox, få komma igång och stärka kroppen. Och så småningom kanske jobba lite. Vara social och känna mig värdig.

Vad hände i mig denna gång? Jo min känsla att jag inte är värd nåt dök upp. Jantelagen kommer in i skallen. Vem tror jag att jag är? Jag får skylla mig själv. Osv. Så den gamla värdelösheten kom in i mig. Samtidigt som jag vet att det inte är så. Såklart jag är värd.

Min plan föll samman. Och nu ska jag hitta en ny. Och hitta styrka. Det svåra är att inte bli förstådd. Varför jag blir så låg. Vad som händer med självkänslan. Och när den är puts väck. Då försvinner allt jag tror på som är bra om mig själv. Det jag gjort bra ändå, är att verkligen inte sluta göra det som får mig att vända. Sedan vilka eller vem som står ut med mig, det får tiden utvisa. Jag har erfarenhet av att vissa vill bara ha det gottigaste från mig. Så är ju inte livet.

Jag har vänner och familj som inte gett upp förut. Och det gör också att jag känner mig starkare än förut. De som peppar mig. Får mig att se klart på saker. Och jag vet att jag inte tänker ha dåligt samvete för min osäkerhet. Så länge jag inte beter mig illa mot någon. Det är så här. Och jag läker. Och jag får acceptera.

Det blir jättebra träning att verkligen ta en dag i taget. När rädslan kommer så stannar jag upp. Nu är nu. Rädslan består mest i att jag i framtiden inte ska bli bra. Att inte ha pengar. Och en annan massa onödigt, som jag ändå inte kan ha kontroll på.

Sedan hände en trevlig sak igår. En förfrågan om att få använda mitt citat på en hemsida, och en intervju. Blir stolt och blyg samtidigt. Jag har fortfarande svårt att förstå, att jag gör intryck. Det är det sista jag tror om mig. Syns jag inte finns jag inte.

Jag önskar dig en fin helg! Med en extra önskan om tacksamhet för det du har i livet och mycket glädje.

Kram// Annika