Hej

Jag. Vem är jag. Vad vill jag. Och vad kan jag göra för mig. Hur löser jag de saker som oväntat dyker upp i livet nu, som är mindre bra. Nu när jag inte längre är i mitt huvud och tänker att jag borde göra på ett sätt, så som samhället säger. Som vi blir upplärd med. Eller hur skulle min terapeut ha bollat med mig. Lena. Som hjälpte mig bli ganska av med min PTSD. ( posttraumatisk stresssyndrom)

Jag. Får göra som min själ känner. Jag. Måste inte följa normen om hur jag bör tackla problemet. I den riktningen ser man redan framåt och förutsätter att problemen ökar. Ett typ av ajabaja.

Jag går inåt. Andas. Tar fram min kärlek. Den storhet av tillväxt jag kan lita på. Som är jag. Som inte påverkas av andras åsikter. Det är mitt liv. Jag ansvarar för det. Och även om min händelse är mindre kul. Är det bara nu vi vet. Om framtiden vet jag inte. Så. Jag går inåt. Förut skulle jag varit osäker. Ringt en vän. Kan jag välja det här? Fråga om lov typ. Viktigt att höra någon annans åsikt. På grund av att jag varit så blåögd.

Eller? Jag kanske bara inte följde min själ. Jag kände. Och slog bort. Så var det nu med. Jag tänkte först göra på ett sätt. Fast sedan kändes det beslut jag tog rätt. Så. Det är något jag kan lära här. Att stå upp i mer än min fulla längd. Att känna vad som är rätt för mig. Inte hur jag borde göra. Inte hur någon annan skulle tycka åt varken det ena eller andra. Inte vara rädd och tro att det upprepas. Känslan är att det absolut inte händer mig igen. Jag vet det.

Så jag. Jag växer. Jag lär mig. Och jag vet när det lägger sig. Att jag valde min egen väg. Och att jag kommer fortsätta göra det.

Kram // Annika