Hej fina!

Jag lär mig sakta och säkert, mer och mer. Att vara nöjd med vad jag har och vart jag är. Visst har jag och kommer ha stunder, med alla känslor i livet. Jag om någon. De är så otroligt viktiga. Dessa känslor. Det är de som talar om för mig. Hur jag mår. Vad jag tänker. Om jag vågar se vad jag tänker. Då först kan jag ändra.

I måndags var det en sån dag, där jag var så ledsen och jag visste vad det var. Många gånger vet jag inte. Nu visste jag. Efteråt kände jag en lättnad. Och den har hållit sig. Och det är torsdag idag! Tjohooo!!
Här vill jag vara ofta. I denna lätthet.

Det är ju där vi bör vara. I lätthet. Livet ska vara lätt. Visst med utmaningar och allt det innebär. Och att ta sig igenom. Fast den här myten att vi måste jobba hårt och stressa och slita så ont, med kropp och själ. Då motarbetar vi oss och det vi vill i livet.

Jag har haft en dröm. Häromdagen kom frågan. Och jag sa ja. Det var en bit av min dröm!! Igår kom en massa bilder och idéer upp i skallen. Jag har inte känt inspiration för mig och vad jag vill, på många många år. Nu könet jag mig glad. Pirrig. Kanske det blir så ändå ? Att våga ta ett steg. Som sedan leder till nästa. Och att ha tålamodet att inte skynda sig. Utan att allt faller på plats. I tillit.

Nu vågar jag än mer, ha tillit. Jag pratar inte så mycket om det. Jag har det i mig. Det förändrar mig. Och denna vecka. Märker jag en stor förändring inom mig.

En sak som släppt otroligt mycket är rädsla. Min osteopat kunde hjälpa mig med låsningar i nacken. Han är fantastisk. Jag har nog gått hela sensommaren med dessa och haft så ont. Och fly och fäkta slår till. Och får mig rädd. Så vänder denna smärta, och allt annat följer med.

Och en annan sak som jag äntligen kom att acceptera. Gjorde mig lugn. Och trygg. För jag behöver känna så. Lugn och ro. Trygghet. Och nu vill jag inte tappa bort mig igen. Det räcker om jag har den själv. Inifrån. Det vi ofta söker utåt. Det kan vi ge oss själva. Och när vi ger oss kärlek och trygghet i oss själva. Respekt och mod. Värde. Då först. Är vi starka. Och kan ta motgångar. Det är inte detsamma som när man stänger sv känslor för att orka. Nej. Det här är efter. När du tagit dig igenom.

Se ditt värde ensam. Se din styrka. När det känns som du är helt ensam. Oälskad. Älska dig själv. Det är det enda du behöver just då. För att vara stark. Och det du gjort som du ångrar. Det gjorde du för det kändes säkert rätt då. Hur många gånger har jac känt så? Och tagit mig igenom. Än starkare. Jag väljer att växa av mina motgångar. Vad väljer du?

Ha en fantastisk dag! Gläd någon okänd med en komplimang. Att överraska någon, så fin du är i håret, t ex. Och se glädjen. Det gör i alla fall min dag!

Kram // Annika

Att få känna denna kärlek och ren glädje. Det är livet

Hej fina!

Vad styr mina/ dina tankar? Har du tänkt på det? Vad är det i kroppen som händer, när du blir pirrig, t ex nykär. Då menar jag känslan. Hjärnan är en sak osv. Men känslan. Vart kommer den ifrån. Hur funkar det?

För mig är det enkelt. Att det är det som är själen. Ditt inre. Eller vad du vill kalla det. Jag säger gärna själen. En bättre version av mig. Och det är den jag vill lyssna på mer och mer.

Egot. Då menar jag inte egoistisk som i självisk. Egot. Är den logiska. Som ofta p g a rädslor, får styra tanke och handling. Hur ofta säger vi inte, åh, jag skulle ha gjort som jag tänkte först... svårare är det inte. Och samtidigt en nöt att knäcka hela tiden.

I måndags var jag, hur mycket jag än inte ville det, i mitt ego. Jag visste att mina tankar inte var bra. Jag orkade vända flera ggr. Ändå var jag så himla ledsen. Och sorgsen. Över att jag har det så här. Med min steloperation och smärta och det ställer till med sömn och vilja och allt. Precis allt!!! Och ja. Jag mediterade. Promenarade. Vände på tanken. Och samtidigt skulle skräpet ut helt enkelt. Tills jag till fullo kan acceptera detta.

Och min tro är, att när jag kommer så långt. Då minskar min smärta. För något jag vet säkert, är att det emotionella påverkar oerhört mycket mer än vi vet. När egot tar över. Har jag rädslor så stora att jag vågar inte leva längre. Allt blir värdelöst. Då tänker jag på mina barn. Och barnbarn. Hur det skulle bli för dem. Och det vill jag inte göra mot dem. Jag har ju själv upplevt det.

Så helt naket. Ska jag erkänna. Att jag har stunder och perioder. Där jag faktiskt inte orkar mer. På riktigt. Och hade jag inte haft egna barn. Då vet jag att jag varit borta nu. Så fast jag har bra status med smärtan mesta tiden, sliter jag en hel del. För att hålla mig där. Att träna på att inte ha ont. Att inte känna efter och hitta vägar att ha det bra. Det är heltidsjobb.

När jag egentligen är ganska säker. Att jag skulle ha mindre smärta med ett jobb. Sysselsättning. Och hamnar i vårt samhälle där jag inte vågar bråka med försäkringskassan. Och vart skulle jag jobba? För mig kvittar det. Skulle vara glad för allt.

Så kursen jag går, i utvecklande i mig själv och vad jag kan göra med mig för att må så bäst. Utan den vet jag inte. Då hade jag varit i en offerroll och tyckt synd om mig antagligen. Inte vetat bättre och levt i min rädsla.

Så rädsla. Vik hädan!! Jag är så glad och tacksam för allt det fina jag har. Med familj och systrar. Kärleken. Kursen och en massa annat!! Och att mina gråtdagar inte är så ofta längre. Det. Är jag stolt för. Att jag blir starkare. Fast jag inte tror det just då.

Så livet. Utan motgångar inga framgångar. Ingen idé att ångra saker. Utan ta tag i livet. Gråta, vara arg eller ledsen. Vad det än är. Stanna bara inte kvar! Be om hjälp. Räck ut en hand. Alla!! Mår så ibland. En del mer. Andra mindre.

Ha en fantastisk dag! Kram// Annika

Humor är väldigt bra för hälsan!

Hej fina!

Nu har det gått en tid sedan jag skrev. Jag har velat vara inåt. Privat. Känt mina känslor. Vem är jag? Egentligen.

Det här att verkligen skala av lager på lager som en lök. Vad finns det inuti mig? Hur mycket har jag att ge, när jag nu vet och har vetat i hela mitt liv, att jag älskar att ge. Allt från kärlek, komplimanger till gåvor.

Att få göra andra glada ger mig så oerhört mycket. Något jag tränar på nu är mina gränser. Jag bestämde mig för ett tag sedan att inte tänka för mycket utan att bara vara mer. I saker som är mer fysiskt utmanande. Att inte känna efter hur mycket energi jag har, utan om jag verkligen vill.

Jag lyckas mesta tiden fast ibland blir jag helt tömd. När jag blir totalt slut att jag inte känner varken bu eller bä. Det är ingen bra känsla. Jag är ganska säker på, att då har jag jobbat mer med det mentala. Som att inte reagera som förut på saker till exempel. I olika situationer. Det är härligt samtidigt som jag får testa mina gränser.

Och när min gräns är nådd. Att då inte reagera på grund av att jag är trött. Haha. Vilken soppa det låter som. Det är inte alls svårt för mig. Jag tycker det är skönt. Det här är något jag vill.

I våra meditationer på min kurs kommer jag väldigt nära mig. Det som är gömt och undanstoppat. Svar på, vad det är som gör att jag har tänkt och varit som jag varit. Och till viss del är än. För varje lager, hur tufft det än är att känna det gamla som jag gömt, så är det en kvittrande lättnad att förstå. Så jag bättre vet varför och jag då kan lättare ändra på det. Inte för någon annan. Utan för att jag vill. Jag vill må så bra jag kan.

I det följer min fysiska smärta med. Det vet jag. För kroppen är inte bara olika kroppsdelar och organ, som gör ont eller mår dåligt. Allt hänger samman. Och när jag är glad. När jag umgås med uppåtsträvande och glada människor. Då märker jag ju en stor klar skillnad.

Så när jag blir för trött. Då är det bättre att bara vara i det. När jag har ont. Då känner jag in. Vad är det som är jobbigt? Vad kan jag göra för att må bättre? Promenad. Några djupa andetag. Dansa loss i min ensamhet.

Jag har valt att jag vill leva i lätthet. På alla sätt. Det är ett nytt mål. Att ta mig dit mer och mer. Och om du visste. Hur pirrig jag blir i hela kroppen. När jag tänker på att klara det. För livet ska vara lätt. Jag vet. Att jag jobbat så hårt. Jag har tänkt att det är jobbigt. Utan att slita hårt får man inget. Och vad har det gett för resultat för mig? Ja. Ni som följt vet ju. Med det sagt så ångrar jag inget. Jag har gjort det jag för att jag just då varit där. I den situationen. Och jag lär mig. Hela tiden.

Hur gör du? Vågar du tro på att du, trots mörker och smärta på olika vis, får vara värd ett liv i lätthet?

Kram på dig// Annika

Lämnar det förflutna bakom mig

Hej fina!!

Det snurrar fort nu. Jag känner djupa förändringar inom mig. I tysthet inuti. Sådant som är svårt att sätta ord på. Förändringar sker i det yttre samtidigt. Saker jag tar till mig. Förändrar. Gör bättre.

Jag är även superkänslig för andras energier. Att komma ihåg att känna in mina och inte ta på mig andras är just nu ett heltidsjobb. Att inte lägga värde i vad andra känner och tycker om mig är också något jag kommer djupare i. Att andra får må och ta ansvar för sitt. Och hur jag reagerar är mitt.

Lyssnade på Carolinas webinar, där vi gör en trumresa tillsammans live, i den landar starka saker. Insikter. Rensar. Tar bort det jag inte behöver längre. Konsten blir nu att släppa det i verkliga livet. Jag har gjort det förut så jag vet att jag kan. Gamla sår som rivits upp nyligen, där jag tappat bort mig, fick jag svar på i meditationen. Att komma ihåg vad som triggar. För så är det. Vi triggas av gamla sår.

Vad har du för gamla sår? Vågar du stå för din reaktion när någon omedvetet petar i såret? Vågar du växa i dina reaktioner? Att utvecklas. Jag är kanske den knäppaste för jag vill verkligen hitta det bästa i mig. Utan jobbiga situationer går det väl knappt. Jag har väldigt mycket sår i mig. Sådant jag skapat. Sådant jag varit med om. Mina rädslor som växte med åren gjorde att jag blev mer i mitt ego.

Att ta beslut från egot, hjärnan. Utan att koppla in känslorna. Det har lett mig på en lång och krokig väg, tunga uppförsbackar. Nu vill jag inte göra det längre. Mer och mer. Lär jag mig lyssna på signalerna. Och gissa om jag känner ren panik ibland. Just nu. Behöver jag andas. För saker har förändrats. Rejält. Jag vet inte allt än. För jag har bara fått den första biten. Och att inte veta vart nästa är eller när. Eller vad det leder till. Är spännande. Och väldigt skrämmande. Jag vill gärna ha kontroll.

Så nu slänger jag mig ut. På riktigt.
Kram// Annika