Hej fina!

Nu har det gått en tid sedan jag skrev. Jag har velat vara inåt. Privat. Känt mina känslor. Vem är jag? Egentligen.

Det här att verkligen skala av lager på lager som en lök. Vad finns det inuti mig? Hur mycket har jag att ge, när jag nu vet och har vetat i hela mitt liv, att jag älskar att ge. Allt från kärlek, komplimanger till gåvor.

Att få göra andra glada ger mig så oerhört mycket. Något jag tränar på nu är mina gränser. Jag bestämde mig för ett tag sedan att inte tänka för mycket utan att bara vara mer. I saker som är mer fysiskt utmanande. Att inte känna efter hur mycket energi jag har, utan om jag verkligen vill.

Jag lyckas mesta tiden fast ibland blir jag helt tömd. När jag blir totalt slut att jag inte känner varken bu eller bä. Det är ingen bra känsla. Jag är ganska säker på, att då har jag jobbat mer med det mentala. Som att inte reagera som förut på saker till exempel. I olika situationer. Det är härligt samtidigt som jag får testa mina gränser.

Och när min gräns är nådd. Att då inte reagera på grund av att jag är trött. Haha. Vilken soppa det låter som. Det är inte alls svårt för mig. Jag tycker det är skönt. Det här är något jag vill.

I våra meditationer på min kurs kommer jag väldigt nära mig. Det som är gömt och undanstoppat. Svar på, vad det är som gör att jag har tänkt och varit som jag varit. Och till viss del är än. För varje lager, hur tufft det än är att känna det gamla som jag gömt, så är det en kvittrande lättnad att förstå. Så jag bättre vet varför och jag då kan lättare ändra på det. Inte för någon annan. Utan för att jag vill. Jag vill må så bra jag kan.

I det följer min fysiska smärta med. Det vet jag. För kroppen är inte bara olika kroppsdelar och organ, som gör ont eller mår dåligt. Allt hänger samman. Och när jag är glad. När jag umgås med uppåtsträvande och glada människor. Då märker jag ju en stor klar skillnad.

Så när jag blir för trött. Då är det bättre att bara vara i det. När jag har ont. Då känner jag in. Vad är det som är jobbigt? Vad kan jag göra för att må bättre? Promenad. Några djupa andetag. Dansa loss i min ensamhet.

Jag har valt att jag vill leva i lätthet. På alla sätt. Det är ett nytt mål. Att ta mig dit mer och mer. Och om du visste. Hur pirrig jag blir i hela kroppen. När jag tänker på att klara det. För livet ska vara lätt. Jag vet. Att jag jobbat så hårt. Jag har tänkt att det är jobbigt. Utan att slita hårt får man inget. Och vad har det gett för resultat för mig? Ja. Ni som följt vet ju. Med det sagt så ångrar jag inget. Jag har gjort det jag för att jag just då varit där. I den situationen. Och jag lär mig. Hela tiden.

Hur gör du? Vågar du tro på att du, trots mörker och smärta på olika vis, får vara värd ett liv i lätthet?

Kram på dig// Annika

Lämnar det förflutna bakom mig