Hej fina!

Acceptans. Låter det tråkigt? Jag tror att jag har blandade känslor för det. Eller har haft. Egentligen idag, så innebär det en lättnad. Att jag tagit typ ett beslut och att det äntligen känslomässigt har landat.

Du som läst mina tidigare inlägg vet att jag har jobbat länge med att förändra mitt sätt att tänka. Ta mig ur rädsla och negativa tankar med att bli medveten och ta mig ur till något bättre. Inte visste jag då, att jag skulle må så mycket bättre. Hitta mer av den jag vet att jag egentligen är.

Och inte visste jag heller att jag kunde må så väldigt dåligt eller tappa bort mig så jag blir rädd heller. För drygt en vecka sedan, nästan två faktiskt. Hade jag en sådan dröm som jag vet betyder något. En hjälp av något slag. Jag hoppade. Och innan jag hoppade. Ställde jag krav. Låter inte så märkvärdigt. Jag vill mest hålla det privata för mig själv. Fast hoppet. Det var att ta ett nytt kliv. Lämna en massa gammalt bakom. Och stå stadigt. Kravet. Ja. Jag ställer aldrig krav.

Upptäcker att jag inte gör det. Av rädsla förmodligen. För vad som kan hända. Mest rädd för det negativa såklart och ändå finns det nog något i det som kan bli bra också. För även om ingen tror det om sig själv. Så är det ofta så, att vi stannar i det som är. Även om det suger. Att våga hoppa eller ställa krav till sitt eget bästa och att inte veta utgången. Det är lite skrämmande. Så blir allt som det var. Och vi kväver en bit av oss.

Ett krav är ju att erbjuda en typ av lösning på något som inte känns ok. Eller för den egna sakens skull. Det kan ju se ut på många sätt. Och jag är ingen expert. Jag går bara på min erfarenhet.

Så de här veckorna som gått nu har varit mycket i mig. Känslor. Tankar. Stillhet. Reflektion. Och jag vågar att inte analysera. Det som jag tycker är svårt. Är att jag inte vet vem jag är. Alls. Just nu. Dagen efter drömmen hade jag typ panik. Och då tänkte att det är ok. Om jag ska beskriva känslan så är det tomt. Tyst. Gråt. I små stunder.

Tomheten är nog helt friskt. Och att jag bara är van att ha mitt fly och fäkta på. Att åka bergochdalbana i känslorna. Så när jag är så här. Så får jag påminna mig att jag är stark. Att jag äntligen har hoppat. Lämnat det gamla i ett stort steg och får fylla mitt nya tomrum med nya härliga saker och minnen. Vad och vilka vill jag ha med mig? Vad vill jag. Och mitt i allt detta. Är jag bara. Och vågar ha tillit. Att svaren kommer.

Idag är det träning. Till och med den. Känns annorlunda. Jag önskar dig ett helt fantastisk dag!!

Kram// Annika

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej fina! Sitter i solen. Det är kallt ute fast på min balkong är det fantastiskt. Jag sitter med en klump i magen av tacksamhet. Att ha den här möjligheten. Det är inte bara att jag får sitta här. I ett drömboende. Utan att jag fantiserade, eller...

Hej fina! Wow! Idag, åtminstone än så länge är det typ vindstilla här i Karlstad! Det är så jag inte riktigt vågar tro på det. Hihi. Jag har vågat. Hitta ut ur en tuff situation. Igen. Det är väl det vi gör. Med livet. Frågan är hur. Varje gån...

Hej fina! Hur tänker du? Hur känner du? Ältar du att du önskar något annat? Annat jobb, liv eller relation? Det gör vi alla tror jag. Att jag har hamnat på ett så bra ställe i mitt liv inuti mig, är inte något som bara blivit. Inget någon gett mi...

Hej fina! Oj så många år sedan jag skrev. Det har hänt mycket i mitt liv. Jag mår väldigt bra, ganska fri i min gamla smärta. Det ska jag återkomma till såklart. Mitt barnbarn Neo har blivit fem år, den 30 mars! En stor kille som jag antagligen ...

Hejsan!Ser att flera är ute på min blogg trots alla år sedan jag skrev. Livet har gått och jag tappade lusten att skriva. Det har nu börjat smyga sig på igen och jag kommer nog dela med mig lite än en gång. Till dess önskar jag dig en fantastisk dag!...