Hej fina!

Ja jisses. Det är en del stora tankar i min skalle nu. Om livet. Om vad jag varit med om. Utan att vara ledsen och förtvivlad. Att se på riktigt. När min fysioterapeut sa idag. Annika, vad du har gått igenom,,,,nu efter träningen. Hemma efter mat och kaffe. Så går hennes ord in. Tårarna kommer. Av insikter. Inte av sorg eller ånger. Mer av medkänsla. Till mig själv.

Min resa. Så lång. Och så långt jag har kommit. När jag tittar tillbaka ser jag alltet. Så mycket så jag förstår knappt att jag hunnit. Igår var min vilodag från rehabträning. Mådde bra( i mina mått mätt). Ville ta en promenad. När jag kommit ca 1 km var bensinen slut. Det blev tvärstopp. Fick vända och tog mig knappt hem. Min utmattning var ett faktum. Det finns där. Många bäckar små.

Det händer mer i mig och utanför mig än jag vill inse. Jag har fortfarande inte den energin som jag tror att jag har. Dessutom när jag mår bra. Då ? skyndar? jag mig lite. Tänk om det försvinner. Det händer inte så ofta längre. Fast det faktum att jag blev slut i själ och kropp igår. Visar på att jag har bråttom.

Jag märkte igår att mina gamla tankar ville göra sig påminda. T ex att nu när jag varit i ett förhållande i drygt ett år. Så kommer de där knasiga tankarna. Att inte duga p g a mitt handikapp. Som även gör att min ekonomi inte är på topp. Att jag är tråkig. Inte som andra friska.

Så. Fast de tankarna kom. Var min egna styrka där. Och jag kände att det inte var sant. Och om det är det. Då är jag stark nog, och dessutom hellre ensam. För jag vet att jag är en fantastisk tjej. Och att jag själv behöver känna det helt och fullt utan att först ha pengar. Eller vara helt frisk. Att det inte finns någon utanför mig. Som kan läka mig. Det börjar med mig. Att hitta min trygghet.

Och den har börjat landa. Jag vill väldigt mycket. Jag vill komma ut. Jobba. Umgås. Träna. Resa. Osv. Samtidigt. Tog jag ett beslut förra veckan. Och det är att njuta. Nu!! Inte sedan när,,, som igår. Njuta av en bra dag. Inte göra slut på mig. Så alla dagar är dagar att njuta av. Leva. Och att lära mig. Stanna upp. Fast jag känner mig oerhört ivrig. Och den som är med mig på resan är med mig. En del hoppar av. En del är kvar. En del hoppar på igen. Och jag kan bara tacka de som är med än. Jag tackar såklart de som varit med.

Så kärlek till mig. Klapp på axeln för min styrka som jag vet om fast ser den inte.

Ha en fantastisk dag!! Kram // Annika

Hej fina!

Ja jisses. Det är en del stora tankar i min skalle nu. Om livet. Om vad jag varit med om. Utan att vara ledsen och förtvivlad. Att se på riktigt. När min fysioterapeut sa idag. Annika, vad du har gått igenom,,,,nu efter träningen. Hemma efter mat och kaffe. Så går hennes ord in. Tårarna kommer. Av insikter. Inte av sorg eller ånger. Mer av medkänsla. Till mig själv.

Min resa. Så lång. Och så långt jag har kommit. När jag tittar tillbaka ser jag alltet. Så mycket så jag förstår knappt att jag hunnit. Igår var min vilodag från rehabträning. Mådde bra( i mina mått mätt). Ville ta en promenad. När jag kommit ca 1 km var bensinen slut. Det blev tvärstopp. Fick vända och tog mig knappt hem. Min utmattning var ett faktum. Det finns där. Många bäckar små.

Det händer mer i mig och utanför mig än jag vill inse. Jag har fortfarande inte den energin som jag tror att jag har. Dessutom när jag mår bra. Då ? skyndar? jag mig lite. Tänk om det försvinner. Det händer inte så ofta längre. Fast det faktum att jag blev slut i själ och kropp igår. Visar på att jag har bråttom.

Jag märkte igår att mina gamla tankar ville göra sig påminda. T ex att nu när jag varit i ett förhållande i drygt ett år. Så kommer de där knasiga tankarna. Att inte duga p g a mitt handikapp. Som även gör att min ekonomi inte är på topp. Att jag är tråkig. Inte som andra friska.

Så. Fast de tankarna kom. Var min egna styrka där. Och jag kände att det inte var sant. Och om det är det. Då är jag stark nog, och dessutom hellre ensam. För jag vet att jag är en fantastisk tjej. Och att jag själv behöver känna det helt och fullt utan att först ha pengar. Eller vara helt frisk. Att det inte finns någon utanför mig. Som kan läka mig. Det börjar med mig. Att hitta min trygghet.

Och den har börjat landa. Jag vill väldigt mycket. Jag vill komma ut. Jobba. Umgås. Träna. Resa. Osv. Samtidigt. Tog jag ett beslut förra veckan. Och det är att njuta. Nu!! Inte sedan när,,, som igår. Njuta av en bra dag. Inte göra slut på mig. Så alla dagar är dagar att njuta av. Leva. Och att lära mig. Stanna upp. Fast jag känner mig oerhört ivrig. Och den som är med mig på resan är med mig. En del hoppar av. En del är kvar. En del hoppar på igen. Och jag kan bara tacka de som är med än. Jag tackar såklart de som varit med.

Så kärlek till mig. Klapp på axeln för min styrka som jag vet om fast ser den inte.

Ha en fantastisk dag!! Kram // Annika

[Bild]