Hej fina!

Nu är det slutet på ett år och ett nytt är på gång. För första gången kan jag inte känna att det för mig har någon betydelse. Det känns som det för mig är bara siffror? Att jag när som helst i livet startar något nytt. Att det blir på ett papper bara, ett nytt årtal. För mig känns det nog mer att ett nytt år börjar, när jag fyller år. Då har jag levt ett år och ett nytt börjar. Haha. Vad konstigt att jag bara kom på det nu.

Jag har sedan jul, spenderat min tid i Munkfors, hemma hos min kärlek. Det svajar från väldig kärlek och glädje över det här nya jag upplever, till att jag vill åka hem och förmodligen, gömma mig från livet. Vi har för första gången, sedan vi fick kontakt för 4 månader sedan, tillfälle att vara tillsammans dag och natt, i två veckor. Det är toppen såklart. Och skrämmande.

Skrämmande för att jag har det så bra. Det är liksom inte det där nyförälskade jag menar. Utan den större bilden i det hela. Jag är verkligen inte van att ha det så här. Så jag behöver tid att lära mig, framförallt att det är sant. Bara en sådan sak, att han visar mig, vad han känner och tycker om mig. Om livet. Skratt och djupare samtal. Närhet och att ha egentid för oss båda. Det går så enkelt, att jag blir förvirrad.

Sedan växer jag i mig själv. Liten som jag är, börjar jag ändå växa i kostymen liksom. Att våga stå för det jag tror på, ännu mer. Vem jag är. Och vad jag vill. Idag har det jag vill, varit så starkt i mig, att jag velat skrika rakt ut, i frustration över att tiden inte är med än. Härligt och svårt med tålamodet. Jag behöver mer styrka och säkerhet förmodligen.

Sedan har jag börjat kolla om jag kanske ska ta och söka rehab utomlands. Så att jag får kontinuet under en intensiv period, med rehab för att komma ut i livet. Eller bara att bli starkare och komma igång! Så jag längtar till ? vanliga? dagar nu. Att ta tag i livet. Och nu istället får jag stanna upp, njuta av den här tiden. Och bara vara. Med den jag älskar så mycket, att jag tycker inte det ordet ens passar. Vad är det för känslor jag har? Egentligen?! Hur är det möjligt att känna så mycket, att det blir så jobbigt samtidigt, att jag vill fly???

Ja en sak vet jag. Vi vet absolut inte vad som väntar runt hörnet. Och att bara vi vågar gå med den första känslan och inte tänka efter för mycket. Så kan livet förändras på ett ögonblick.

Ha ett gott slut och ett gott nytt kommande år!!! Kram // Annika

Var uppe i skogen i mörkret och tände brasa och grillade korv.

Hej fina!

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Jag har haft och har fortfarande ett behov av att bara vara. Stanna upp. Vara mer privat. Det händer mycket nytt i mitt liv och det är omvälvande.

Det väcker gamla saker till liv som jag trodde inte ens fanns. Från barndom till och med. Det är minnen fast i känslor. Känslor jag tryckt ned. Och ibland vet jag inte vad jag ska göra med känslostormarna. De är ju bra, jag är bara inte van.

Inte van att känna mig älskad på det här viset. Kan det vara så här? Kan någon älska mig så? Är det bara nu och nyhetens behag? Känslor av en enorm ensamhet som barn har kommit ikapp. Som inte har med min mamma eller familj att göra. Utan att jag är som jag är. Ensam i mina tankar och känslor om det jag känner och vet. Det stora vi inte ser. Jag har min grupp och jag har min gamla barndomsvän, att prata med om det. Till andra är det svårt att dela. Det låter inte bra, när man inte upplever samma.

Om jag nu vet, hur kommer det sig att jag inte vet ändå? Livet. Jag har inte svaren. Jag behöver leva för att få svar. En vägkrök i taget. Sedan handlar det om att våga. Leva. Att våga stanna i en relation. Jag har, på grund av, min känslighet, alltid hört att jag är besvärlig. Och nu ska jag vara i mig själv. Inte känna så.

Att våga stanna i min kraft. Att inte låta det som varit förr, påverka min nuvarande relation. Det finns inga sådana tecken alls, och såklart blir jag osäker. Så mycket vanor vi skaffar i livet. Det här med att våga vara jag. Vad känner jag. Vem är jag? Egentligen? Visst har jag rädslor kvar. Som stoppar mig. Inte mycket. Ändå. Och då jag känner så här, då behöver jag egentid. Att hitta min kraft.

Jag tillåter processen för nu vet jag. Att det kommer något gott ur det. Jag kommer närmare mig. Vilket innebär att jag kommer närmare de som betyder allt i mitt liv. Och närmare det jag ska göra.

För nu pockar det på. Jag önskar att det nya året hade börjat. Jag har så mycket liv i mig. Som vill ut. Jag vill bara dra igång. Det är skrämmande och härligt. Vilka är med på resan? Vilka lämnar? Och vart tar det mig? Jag önskar så, att vi alla kunde vara medvetna, om det större som är livet, att det finns så mycket mer. Än det vi ser.

Var rädd om dig och våga känna. Kram // Annika

Mitt barnbarn och jag på julaftonsmorgon??

Hej fina!

Idag har jag kämpat med att inte kämpa. Typ. Att ha tillit och låta det som kommer få komma, det är inte så lätt alltid. Idag kom det som en mullrande jordbävning. Vete hundan varför, fast det är garanterat min transformation som rensar från grunden. Så mycket som jag gråtit idag, har jag inte gjort sedan våras. Och ont har jag haft. Så kropp och själ. Det hör verkligen ihop.

Det väcks minnen som inte är så härliga. Minnena fanns och skillnaden är känslan. Att känslan i mina minnen är med. Jag är verkligen tacksam att vi som gick på kursen har en egen privat grupp. Där vi kan stötta och hjälpa varandra. Vi gör inte samma resa, fast samtidigt gör vi liknande resor.

Igår var jag med mina barn, och min ett år äldre syster med barn, hem till lilla mamma, så vi fick fika vårat lilla julafton. Det var så roligt med mycket skratt. Samtidigt så sorgligt, då jag önskar att jag hade bättre möjlighet att åka oftare till mamma. Något hände säkert i min minnesbank, då jag jobbar med boken, Gör din grej, som går tillbaka till barndom i övningarna. För att hitta vilka intressen jag hade som barn. Och jag skulle så gärna kunna sitta ner och fråga min mamma om det.

Sedan väcks andra saker till liv också. Väldigt mycket sorg och smärta, och att min ork tog slut. Kampen om att bli frisk och att vara alldeles ensam i det. Alla dessa år där jag sökt och letat överallt hur jag ska hitta vägar att bli bättre. Att inte ha någon att fråga, utan kämpa själv. Att inte veta och ha facit. Samtidigt som jag sista halvåret lärt mig tillit och varit superstark, och inte tvekat alls många gånger, över att jag ska bli bra igen.

Så kom en enorm trötthet och i den kom också tankar om att jag bara lurat mig själv. I kärlek och i att bli smärtfri. Att jag inbillat mig allt jag varit med om sista tiden, att det inte är sant. Tröttheten så stark att jag idag haft dumma tankar om att inte orka. Så de tankarna har jag verkligen fått ta tag i. Och säga till mig på skarpen samt påminna mig om allt det fina, som går att ta på. Mina barn och mitt barnbarn. Att jag orkat förut.

Det känns så här nu ikväll som de tankarna också är här, för att rensa bort dem med. Att den skammen ska upp till ytan och iväg. Jag har verkligen kämpat så länge med min hjärna och kropp, och idag hände en utlösande faktor som inte är stor, fast den triggade något.

I övrigt har jag haft en väldigt härlig helg. Kunnat sova länge utan att få alltför ont, åkt och även kört skoter! Och umgåtts en massa med min kärlek. Kanske det också kommer ikapp. Känslan att få känna sig såpass bra. Som är overklig. Och så fort jag blev så trött ända in i märgen och släppte taget, kom en enormt ökad smärta. Jag får se nu i framtiden, vad det här har för betydelse. Det brukar ha det, när jag mår dåligt.

Ta hand om dig! Kram // Annika

Hej fina!

Jag är i början på skolåldern. Det är söndag. Inte en sådan söndag med kaffedoft. Det är tyst. Jag har inte sovit så mycket. Jag vill ju inte försova mig. Smyger runt. Letar i lådor. Lyfter på dukar. Kollar runt. Med en klump i magen. Jag måste bara ha en peng. En peng till samlingsbössan på söndagsskolan. Till slut hittar jag en. Det är en viktig stund. Att gå till ordenshuset och få måla hos tant Maria. Hon som är gammal och klok. ( hon var inte gammal fast jag tyckte det)

Det var något tryggt och varmt att vara där. Lite fika. Bulla och saft. Några kompisar. Att sjunga, vårt lilla ljus. Hon läste ur bibeln. En fin stund.

Mamma sover. Törs inte väcka henne. Det är en sådan helg. Det har varit sedan i fredags. Klumpen i magen. Mammas personlighetsförändring. P g a alkohol. Min mamma. Som jag älskar så oerhört mycket. Fast jag förstår ändå inte riktigt. Jag vill ta hand om min mamma. Jag ser. Och idag vet jag. Att jag kände mer än jag såg det. Mammas kamp. Hur hon slet ont att få allt att gå runt. Det var rent och fint. Det fanns alltid mat. Och hembakat fika. Fanns inget att klaga på. Egentligen. Världens snällaste.

Så var det ju osäkerheten. Hur blir den här helgen? Med alkohol kom bitterhet och ilska. Riktades ofta mot mig, då jag inte ville höra dem bråka. Jag var uppe och i deras ögon, la mig i.

Hör på nyheterna. Vart 5 barn i skolan från årskurs 9 och upp. Har minst en förälder. Som blir personlighetsförändrad p g a alkohol. Och det finns ett mörkertal. Jag hör, att det är som för mig. Man säger inget. Vi tror att ingen annan har det så. Dessutom. Vet jag ju inget annat förrän jag blir så stor att jag vågade sova borta. Och ser annat.

Jag älskar min mamma. Som barn var jag oerhört mammsjuk. Ville inte vara ifrån henne. Nu vet jag som mamma själv, att jag inte var trygg. Och jag har haft svårt med högtider. Minns inte våra högtider som barn som att det skulle vara sämre då. Inte alls. Jag vet inte. Jag känner idag, att det gör hemskt ont i mig, för jag vet. Att många barn och ungdomar idag, har ångest inför jul. Som jag. Jag har det, fast det är fint till jul. Kanske det är minnen. Kanske det bara är just detta. Att jag mår så dåligt för alla andra. Jag vill ut och hjälpa. Det är en önskan, på min önskelista. Högt upp!!

Hur gör du till jul? Eller varje helg? Tar den där som får dig att gå ner i varv. Stannar det med en? Måste du ha den? Vad händer om du gör nåt annat? Istället. Jag dömer ingen. Jag önskar bara att fler, fast de tycker det är ok, för det gör de, när det är ett beroende av något slag. Då finns ursäkter. Alkohol, godis, cigaretter. Alltid har vi ursäkter. Just med alkohol, blir ju andra drabbade ofta. Tyvärr.

Ge barnen din kärlek. Hela dig. Var närvarande. Finns där. Lyssna. Och tyck inte synd om mig. Jag har fått upp minnena nu som en känsla. Hur jag kände då. Det var synd om mig då, den lilla tjejen. Inte nu. Och jag har aldrig gjort samma mot mina. Så kan det bli. Lika. Eller hur man absolut inte vill. För kom ihåg. Att även om du tycker det är ok, blir vi ju ändå förändrade. En del till det sämre.

Var rädd om dig!! Och de du har runt dig som du älskar. Kram// Annika

Hej fina!

Fattar inte hur det kan hända så mycket i mig på ett par dagar. Insikter, omtumlande känslor och frigörande av gamla saker jag trodde var borta. Just den biten, hör jag många påstå, som jag med gör, att nejdå, det har jag kommit över. Eller att man inte ska älta. Fast där håller jag inte med till hundra. Att reda ut kanske mer än en gång. Betyder inte alltid att älta. Det kan vara nödvändigt för att hitta läsningar och att gå vidare.

Just nu är det väldigt omtumlande det som pågår. Kanske att jag berättar lite i ett annat inlägg. Om jag känner att jag vill lämna ut mig så. Det har med mitt gamla att göra. Och hur insikter om egen förlåtelse som jag trodde jag gett mig, just för att jag ändå förstått varför, så har jag inte förlåtit mig. Inte förlåtit den lilla eller den unga tjej jag var. Det jag gjorde mot mig själv. Mina ständiga rädslor.

I boken jag nämnde igår, får jag så mycket svar. Jag är hon. Inte cancer. Fast hennes rädslor. Anpassning. Hon beskriver saker jag vetat. Som barn. Och försökte förstå. Och slet som ett barn bara kan. För att bli älskad. Om jag bara,,,

Oj vad jag grät idag. För detta. Och ser mitt mönster genom hela mitt liv. Det gör mig ännu starkare i det jag går igenom. Att aldrig mer ge upp om mig. Att låta någon eller några andra få mig att må dåligt över vem jag är. Kanske för att de/ den inte mår bra själv. Aldrig mer, tillåta någon ge mig dåligt samvete, för något jag inte gjort, eller inte varit. Hur jag ska gå tillväga vet jag inte. Än. Det löser sig. Tilliten till just det, är enorm.

Däremot blir jag vilsen. I vad jag känner. Vad är ok. Vart går gränsen. Så jag stannar upp. Går inåt. Och stärker mig. Och får ta varje sak för sig. Det löser sig.

Jag tränade lite mer än vanligt igår. Och fick ingen utlöst smärta! Bara träningsvärk. T o m i ryggen. Alltid en början. Det jag får ont av. Det är rädslor. Och uppdämda känslor. Och såklart om jag överanstränger mig. I vilket fall, ser jag en ljusning. I livet. I träning. I min själ. I vem jag utvecklas till och vem jag önskar att vara.

Var rädd om dig och dina tankar. Kram// Annika

Hej fina!

Åh om jag bara kunde beskriva i ord. Min känsla. Min vetskap. Sådant jag vet fast det är svårt att sätta ord på, dels för det, när man inte är där själv, verkar knasigt och påhittat, dels så just nu, finns inte orden.

Jag vet att livet är så mycket mer än vi kan se. Än vi ofta ens upplever. Vi bara gör och kör på. Sover, äter, går till jobbet osv. Tänk om alla vi människor, kunde ha möjlighet med den inblick jag fått och får och som växer. Det är absolut inget flummigt. Inget konstigt. Fast väldigt annorlunda än det vi tror och har lärt oss. Det är en önskan hos mig. Att alla skulle kunna få känna och vara med om. Min känsla. Mina upplevelser. Större än livet som vi bara gör och är i.

I min ena meditation på kursen Shine your light, där var jag helt, verkligen helt smärtfri. Det finns ingen smärta hör jag inom mig. Att få känna den lättnaden då, känslan var lika som när jag var till min fantastiska dr Åke, och jag fick lokalbedövning så min smärta försvann, jag bröt ihop. Av lättnad och rädsla hos Åke. Vetskapen om att känna HUR!! ont jag hade och levde i. Egentligen. Och som jag varit tvungen att acceptera. Detta var våren 2016.

Kursen var nu i november. Jag blev smärtfri, i min meditation. Det var mycket som landade i mig. Bland annat att den inte alls är i den klass som den varit. Smärtan. Att det går sakta framåt. Jag kan röra mig mer. Jag har färre anfall. Och kanske, kanske, har jag rätt i min känsla, att med medicinsk botox, orkar hjälpa kropp och själ att bli helt bra med tiden!

Jag skrev i vår privata grupp på FB, vi från kursen. Om smärtan och min upplevelse. Då fick jag reda på en bok. Om en kvinna med cancer. Hon hade haft i 4 år och låg i koma när alla organ slutar funka. Vaknar upp ( vet inte än hur länge då jag inte kommit så långt än) och går ifrån sjukhuset några veckor senare fri från cancer!!! Själ och kropp hör ihop!

Hur förklarar man det? Jag vet bara, att vi kan ge oss själva så mycket mer än vi har kunskap om. Hur vi har blivit påverkade av vårt liv med rädslor och smärta mm och hur vi håller igen oss. Det är något jag är säker på, att om många år, kommer mer fram i ljuset. Jag vågar inte gå in för mycket i något jag inte kan förklara. I bokens förord skriver hon att hon inte vill mer med boken än att ge hopp om att vi har mer inom oss. Än vi vet. Hon kan inte säga hur vi ska göra. Och så är det med mig. Hur ska jag beskriva sådant som det inte finns ord och förklaring till.

Jag är så oerhört ödmjukt lycklig över den här chansen jag fått, att uppleva och känna. Och vetskapen. När jag bara vet!! Och att känna igen känslan från när jag var liten och oförstörd. Har ni några minnen? När man är liten och inte blivit för påverkad än, av hur det bör och ska vara?

Min mamma satte inga etiketter så. Som liten tyckte jag det var konstigt. Idag, kan jag tänka, att hon alltid har varit känslig hon med! Jag satte dem själv tyvärr. För att passa in.

Jag är förvirrad och stark samtidigt. Jag har någon styrka inuti. Känns som en stadig ekstam med svajande krona. Jag vet vad jag vill i olika saker, jag överraskar mig själv i nya situationer och jag känner efter. Vad som är rätt för mig. Innan kompromisser om det behövs. Idag är min känsla så stark så jag känner mig helt hel. Jag är 150cm lång, fast känner mig tre meter större och stabil. Kronan kommer fortsätta svaja, det är ju så livet är, däremot, blir min egen styrka stabilare, för varje sak jag är med om.

Jag önskar er en lugn före jul! Att du inte stressar och lägger alla pengar på julklappar. Min önskan i livet, är att vi alla drar ner på köphetsen och gör något roligare med julen. Hittar mer värdefull tid tillsammans och njuter. Det känns som det är på väg åt det hållet. Och att inte behöva äta ihjäl sig. Jag känner också den biten att köpa så dyra och många julklappar. Jag älskar själv att ge bort, fast det behöver inte bli så dyrt. Varje år, lider jag en hel del före och under jul. För detta och för alla som inte ens kan fira jul. Som är ensamma. Som inte har råd. För alla barn, på olika sätt. Det känns som fler har det tufft än inte. Så bry er om varandra i jul!! Och före jul!! Ta hand om dig!! Du är fantastisk och det finns bara en av dig!! Kram// Annika

Hej fina!

Hoppas du haft en fin helg! Det har jag haft. På många olika sätt. Satt här och tänkte, att jag inte känner mig inspirerad att skriva?! Det kändes konstigt. Att inte känna inspiration. Så slog det mig, att när jag blir hjärntrött, så stänger jag av mitt ljus. Igen.

Så kom insikten direkt. Jag blir hjärntrött av för mycket aktivitet än så länge. Fast framförallt att jag går ner i energinivå. Det är i mitt huvud nu. Idag. En massa snurr. Hit och dit. Och det tar ju på mina krafter. Jag är åtminstone glad och trött.

Den här transformationen är ju inte bara inte. Jag hamnar i flera olika situationer och gör inte alls som förut. Och det är liksom mer efteråt, jag märker det. Det är såklart konstigt och underbart. Och jag känner mig stark. Det är för privat att skriva om, så den biten behåller jag. Jag kan åtminstone berätta att det är vanliga vardagssaker. Sådant som är i livet. Att jag kanske förr när jag bestämt att jag inte, då har jag inte heller. Eller fastnar i oro. Det gör jag inte heller. Möta nya människor. Inga problem. Jag är utåtriktad sedan förut på så vis fast nu är det liksom fastare inuti mig. Ingen tveksamhet. Svårt att beskriva.

I alla fall hade jag en intensiv och väldigt trevlig och kul helg. På fredag var jag bjuden på en fin middag ute på stan av min fina kille. Gott och jättemysigt. Vi gick vidare till operahuset och kollade på deras ljusspel som de hade. Ute var det mot väggen. Olika sagor, typ. Tog inga foton tyvärr.

I lördags var det julbord i Christers hemtrakt. Med hans jobb och flera andra företag. Maten var god, sällskapet kul och en show från den lokala revyn som var väldigt skoj. Och vilja duktiga sångare som göms sådär!! Helt otroligt duktiga!!! Så igår var jag tröttmössa. Och idag med. Jag är absolut inte van att vara i farten. Fast de andra var också trötta så det är väl så kanske.

Något annat jag tagit tag i är ju vad jag ska göra i mitt liv. Och det är mycket av det som snurrar. Att inte ha koll utan att lita på tilliten. Att bara jag gör det jag ska så kommer jag veta. Så jac pluggar. I min bok från Carolina Gårdheim, Gör din grej. Jag vet att jag sagt förut att jag pluggar i Själsklar. Den heter ju inte så utan Släpp loss din inre livskonstnär!! Det är en bok jag varmt rekommenderar. Det var när jag började med den som mina aha i livet dök upp. Det jag egentligen visste. Fast inte hade ord och kunskap eller verktyg till. Det är en bok, som man kan kolla i då och då, och påminnasig igen. Efter att ha läst den. Sedan utvecklas jag ju, så när jag läser den igen sedan, då kommer jag få en annan syn på den.

Kontakta mig om ni undrar om boken. Jag vågar inte lägga länk, då det är reklam kanske? Annars sök på titeln eller Carolina.

Nu ska jag plugga lite, så ha en fin dag fina du!! Kram // Annika

Tack min älskling, för att du berikar mitt liv på alla sätt??

Hej fina!

I den transformation jag gör, till att våga vara den jag verkligen är, att hitta vem jag är. Inte den jag blir påverkad av andra att vara. Så har jag ju nämnt själen och egot. Egot är inte riktigt det som vi menar med egoist. Utan jaget. Det som hjärnan vill styra emot något som egentligen inte känns bra. Egot är ju bra med sunt förnuft t ex. Så det blir balans på saker. Jag har vad jag upptäckt, först från barn och ungdomsåren använt mig mer av själen och senare mer av egot. Låtit rädslor och andra människor påverka mig för mycket.

Att lyssna är bra. Att sedan göra det som känns rätt är viktigt. Den här balansen behöver vi våga styra upp. Jag vet nu, ju starkare jag blir i att följa mitt hjärta, desto tydligare ser jag där jag gått fel förut. Att se det gör att jag har lättare att förstå mig själv. Och mina mindre bra beslut. Och våga ta egna beslut.

Jag kan t ex se tydligt, att trots att vi hade det kämpigt, jag och mitt ex, så kämpade vi. Då tyckte vi båda att det var rätt. Jag minns ju, att jag hade tagit beslut då, att jag inte skulle ge upp. Inte lämna bara för att det var kämpigt. Tänkte att alla kämpar väl? Ja såklart, fast till vilket pris. Det är så lätt att vara efterklok. Eller hur? Jag ångrar inget, jag tycker att jag lärt mig en massa.

Jag kan se så tydligt, att de gånger jag tagit beslut i huvudet, på ett, punkt slut, väldigt bestämt sätt, så har det blivit så galet. Alldeles för stora saker också, som kunde säkert blivit annorlunda. Och det ligger till grund att jag inte vågade gå på det jag egentligen kände. Vid övergreppen. På den op jag gjorde i Tyskland. Med min f d man.

Jag tappade bort mig i livet. Lät mig bli påverkad av annat och andra och trodde det var rätt. Blev hjärntvättad och det bröt ner mig såpass, att jag inte mer vågade tro på vem jag är. Vad jag kan. Att jag är en fantastisk människa. Precis som du är! Jag fick ju bra hjälp, mot PTSD som jag nämnt tidigare, jag lärde mig att känna igen, och ändå lät jag egot styra.

Nu är det faktiskt så fortfarande, att jag inte alltid vet vad som är ego eller själen. Det är bara att träna. Jag har fått hjälp med tekniker när jag är osäker. Att varje morgon sitta en stund i tystnad och meditation, grundar mig. Ger mig styrka.

Att under dagen säga tack för det som är bra i mitt liv, det är absolut inte svårt. Hur svårt vi än har det, finns det något, vi kan säga tack för. Och hittar du det, kanske du hittar en sak till? Testa! Och känn om din energi ändras. Om du är upprörd eller har ångest. Irriterad på någon. Försök att hitta en fin tanke! Lova att du testar några gånger!! Sedan tar det olika lång tid för oss. Jag själv var väldigt fast i destruktiva tankar om mig och mitt liv. Och så oerhört tacksam, att jag började i den här lilla skalan. Sedan är det upp till var och en, hur bra man vill må. Då bygger man vidare.

För mig är det här lättare än det som kallas mindfullnes. Det är ju att vara i nuet det här också. Att bli medveten om tankar och känslor. Fast för mig, ett bättre verktyg.

Ha en fin dag fina du! // kram Annika