Hej fina!

Med mitt nya sätt att hitta rätt väg för mig i livet. Så kommer idag allt som hänt mig, som en flodvåg över mig. En tsunami typ. Jag mår inte dåligt av det vilket är skönt. Jag bara tillåter mig ha det. Acceptera det. Jag grät från tårna en stund. Utan att fatta. Sedan förstod jag.

Allt jag varit med om. När det är tuffa tider så har jag stoppat undan det mesta för att överleva. Många gånger har det varit känslor som gjort att jag velat avsluta. Nu när jag kommit så långt kan jag känna att det är ju inte det jag vill alls. Utan det är alla gånger, alla år. Med olika trauma.

När jag gick posttraumatisk stressbehandling blev jag så oerhört hjälpt. Och klok. Förstår mycket av tankar och känslor och smärta. Nu när jag hjälper min hjärna lära sig ett annat program. Ett där jag verkligen ändrar på gamla mönster och beteenden. Då händer det djupare saker.

Igår fick jag jobba med att vända tankar från det förflutna till idag. Hela tiden. Kände irritation. Värdelös. Fattig. Ensam. Ja allt som ett offer känner. Från att äntligen från djupet varit gladare än någonsin. Utan anledning. Nu visste jag att det är så det är. Att bryta gamla mönster är ju något att jobba på hela livet. Såklart vaknade jag av hög smärta idag. Kan du se kopplingen? Min kropp påminner mig. Vart mina tankar varit. Dit mina tankar går, går kroppen. Och tvärtom.

Så jag blev väldigt medveten. Om inre stress. Och allt det som skapas av tankar. Som inte ens är sanna!!! Så även mina trauman. De hände. Sedan lades allt på hög. Reaktioner. Känslor. Som stannat kvar. Och högen byggs. Stressen byggs. Och kroppen svarar. Och karusellen är igång och spinner på och mina reaktioner kommer allt lättare även för små saker. Utanför i livet. Och jag reagerar på minsta smärta. Som tidigare gjorde att jag förebyggde svåra anfall av smärta med medicin. Det blev verkligen en stressig ond cirkel. Hela kroppen ballade ur!

En period för ca tre år sedan, hade min stress gått så långt, att jag knappt kunde äta p g a överkänslighet mot allt jag åt. Det var en vändning jag tog på allvar. Började forska själv. Hittade ett sätt som funkade och nu för ett litet tag sedan, har jag t o m kunnat äta en hel del av det som inte gick alls. Nu är det mycket jag inte längre vill ha. Utom ibland. Så det är väl bra ändå. Att vara sin egen lyckas smed.

Det finns trauma från barndomen. Från vuxenlivet. I vuxen ålder en hel del, från litet till större. Och högkänslig som jag är, har jag alltid tagit ansvar. Även om jag inte ens behövt. Inte behövt ta på mig övergrepp t ex. Fysiskt och psykiskt. Jag vet. Att det kommer aldrig hända mig igen. Inte så jag tar ansvaret. Det finns absolut ingen!!! Som är värd det. Att bli utsatt för våld av något slag. Inte sexuellt. Inte muntligt. Inte hårdhänt. Ingen absolut ingen, förtjänar det!! Jag har upplevt det själv. Även på nära håll som ung.

Så. Idag. Var det som en klump av lera som vällde upp ur mitt system. Och något jag kände av tydligt var gömda minnen från min stora operation 2007. Det är inte första gången känslan av att jag förmodligen var nära döden. Där. På operationsbordet. Jag vill inte gå in på varför jag vet. Jag vet till 99,99%. Och någonstans idag. Tror och hoppas jag. Att jag släppte på det sista där. Och bara låter lugnet landa.

Så. Jag går vidare. I min glädje. Kärlek. Och enorm tacksamhet till livet. Idag att vakna av enorm smärta som jag lyckas vända bort nästan helt med mina tankar och känslor. Får mig att för stunden jubla. Att känna mig oövervinnerlig!!! Så. Jag ska låta den känslan få gro. Och plocka fram den ofta!!

Jag önskar dig en dag med härlig glädje. Kram // Annika

Hej fina!

Känner en djup tacksamhet. En lättnad. En frihet. Något jag jobbar på att manifestera i mitt liv. Ibland och oftast kommer det oväntat. Och plötsligt.

För ca 9 månader sedan hade jag min första kontakt med dr Johansson som jobbar på neurologen på CSK. Jag hade skrivit en egenremiss angående medicinsk botox. Jag visste att den hjälper eftersom jag betalat själv för det i ett år. Han ringde mig och var så himla trevlig. Bad så mycket om ursäkt att han inte beviljat tidigare. Det hade blivit missförstånd på min remiss mellan läkarna. Inget konstigt. Så vi började.

Igår fick vi träffas. Lustigt nog, så säger han igen. Jag har inte så mycket minne av vår första träff för den var för ca 15-20 år sedan. Så många år. Många läkare som kommer och går. Jag får samma. Jag kan ju säga att han är en oerhört kompetent och bra läkare. På det säger jag äntligen!!

Så min ödmjukhet att jag blir bemött utan kritik. Inte bortföst. Att han lyssnar. Håller med om det jag känner. Får bekräftat. Han var så lugn. Och jag kände inte alls mitt försvar som jag brukar. På grund av att jag har behövt stå upp för mig. Att jag får kontakta honom precis när som. Jag frågade om remiss till Vintersols rehab. Inga problem att skriva på!! Det är ju en uttagningsläkare dock som måste besluta vilka som får åka iväg. Och när. Bara det. Att han bara säger javisst. Jag är helt tom av lättnad. Så lite medmänsklighet det behövs. För att må bra.

Vi gick igenom de tre omgångar jag fått botox. Det är ett specifikt schema man sätter för kronisk migrän. I mitt fall då även nerverna irriterar och ligger klämda. Så jag får även migrän av det. Så kan vi justera dos och ställen. Så jag visste vilken omgång som gav bäst resultat. Det bästa var att han faktiskt undersökte mig och gjorde en bedömning själv. Han kunde hålla med om vad jag kände.

Och rätt vad det var fick jag botox. Jag var inte beredd. Glad och nöjd. Och lika spännande varje gång efter. Cyklade jag hem. Och inatt. När jag redan känner av muskelavslappningen. Hade jag så svårt att sova. Till slut lade jag märke till att jag höll upp huvudet lite. Så van att vara spänd i bakhuvud att jag höll emot!! Galet hur kroppen minns och blir van olika tillstånd. Eller alla tillstånd. Och tanken slog mig i morse. Att oj. Det har varit väldigt spänt där bak lite längre än vanligt. Han satte lite annorlunda. Och högre dos bak. Så jag har tänkt fortsätta med det jag jobbar med. Med mig själv Nu blir det att verkligen utmana sig.

Bara det att skriva nu. Gör att min huvudvärk kommer på. Lite. Endast för att jag använder mina ögonmuskler. Vi har ju musker till ögon i bakhuvudet. Röra ögonen gör t o m så vi spänner nackens inre muskler. Kroppen är en hel vetenskap. Bara en liten stund efter sprutorna kände jag ilningar från nerver och muskler som slappnar av. Skuldror. Armen. Benen var spastiska inatt. Jag kan öppna munnen och gäspa utan knak och brak i skallen. Svälja med lätthet. Att stå på fötterna och känna mig liksidig i fötter och ben och rygg. Rak. Det du tar för givet. Det är en ständig påminnelse för mig. Om hur det är.

Fast jag orkar inte längre fokusera på det. Jag tränar och tränar på. Vem jag är i mitt framtida jag. Just nu. Frisk. Lättad. Glad. Tacksam. Överflöd. Ja allt. När jag mediterat hämtar jag den känslan. Och använder den i vardagen. Så när fokus faller på smärta och annat jag inte vill. Omfokuserar jag på vad jag vill. Som att jag redan är och har allt. Och ja. Det går. Det händer. Och som dr Joe Dispenza säger. Hur ska jag kunna bli frisk och må bra i samma miljö som jag skapat min nuvarande situation. Då menar han min inre miljö. Även den yttre fast det är i den inre miljön jag kan lära mina neurotransmitters att reagera annorlunda. Komma ur det som blivit en vana. Som att cykla. Så blir det vanor i annat i vårt beteende. Och det går att lära om. Detta är ju vetenskap. Och jag pluggar på. För jag har hittat min grej. Som kommer ta mig vidare i livet.

Jag önskar dig en härlig dag. Och kanske du blir medveten idag. På vad du tänker. 60-70000 tankar om dagen. Där mer än 90 procent är samma som du tänkte igår. Hmmm...

Kram// Annika

Hej fina!

Kan inte besluta mig om jag ska fortsätta blogga. Eller om jag ska sluta. Samtidigt som det händer en massa med min inre utveckling så vet jag inte om det är intressant att läsa om. Jag kan ju se att det ändå är fler än jag trodde, som läser. Frågan är om det är nåt du vill jag ska berätta om.

Jag hade tänkt föreläsa och var helt beredd på det. Det skulle även handla mer om den resan här inne också. Nu blev det inget och jag får tänka om.

Det är som jag hittat hem. På riktigt nu. Först fann jag Carolina Gårdheim. Min ? barnmorska? som hon bl a kallar sig. Det gör hon för att hon vill hjälpa oss hitta vår väg i livet. Vad vill jag osv. Det ena leder till det andra och nu har jag hittat min grej som tar mig ännu närmare min friska kropp och ett liv i frihet.

Dr Joe Dispenza. Som forskar i hjärnan, varför vi fastnar i tankar som ger beteende osv. Hur vi faktiskt kan bli medvetna, i vardagen och i livet. Genom kunskap, det är vetenskap faktiskt, om hur vi funkar, och kan ändra på det vi inte vill till det vi vill. För mig handlar grunden om hälsa. När jag mår bra drar jag rätt saker till mig. Jag är vaken och medveten. Så jag studerar och lyssnar. Är medveten i vardagen. Och gör fantastiska meditationer som är ledda av dr Joe. Gör mitt bästa. Att ändra dåliga stunder till bättre stunder. Utan att för den skull inte låta bli att ha alla känslor. Frågan är mer hur länge jag stannar i dem. Och reaktioner. De påverkar oss mycket mer än du kan tro!

Så i helgen fick jag delta i en livesändning. Kunskap och en meditation. Med människor från hela världen. Det jag kände då. Det jag upplevde. Att sätta ord på får saken att låta som trams. Så jag väljer att inte berätta. Det var helt otroligt i alla fall. Han kommer ha ett retreat på mallorca nu snart. Något jag ville fast ekonomin hängde inte ihop med det just nu. Så då är jag oerhört tacksam för att kunna delta på avstånd!

Det rör omkring en massa känslor det här såklart. Kroppen ska ju också lära sig. Vilket jag ska göra med sinnet. Om någon kunde lyssna till mitt inre prat när jag pratar kroppen tillrätta. Hahaha. Ojoj. Faktisk så efter att jag lyssnat tonvis på dr Joe på youtube, och hans berättelser. Om studier om placeboeffekten. Så testar jag den på mig själv. Förut när jag i panik skulle tagit en tablett. Så använder jag detta sätt han lär ut. Och fast jag nu lever med ganska hög smärta, har jag den senaste tiden tagit minimalt med smärtstillande. Just hans förklaring, inte att förneka att vi har smärta, deprimerade, utmattade osv. Utan vad enligt studier, är det som påverkar att smärta eller tillstånd minskar eller blir bättre.

Hans egna citat är, att kan du tänka dig sjuk, finns det en möjlighet att tänka sig frisk?!
Och jag har upplevt en sådan enorm förändring. En sak som försvann. Som jag medicinerat för i kanske tre år. Bara borta. Som en bonus. Nu vågar jag inte riktigt själv ens, tro på det. Fast jag vet med säkerhet. För jag har absolut inte kunnat sluta förut. Utan att bli superdålig. Inom 6-12 timmar.

Så. Just nu. Har jag hittat hem. Det är en symbol på bilden. Som jag haft med mig i över 20 år inom mig när jag mediterat. I söndags. Poff!! Rakt in i själen. Och denna poster. Använder Dr Joe.

Önskar dig en fantastisk dag! Kram // Annika