Hej fina!

Känner en djup tacksamhet. En lättnad. En frihet. Något jag jobbar på att manifestera i mitt liv. Ibland och oftast kommer det oväntat. Och plötsligt.

För ca 9 månader sedan hade jag min första kontakt med dr Johansson som jobbar på neurologen på CSK. Jag hade skrivit en egenremiss angående medicinsk botox. Jag visste att den hjälper eftersom jag betalat själv för det i ett år. Han ringde mig och var så himla trevlig. Bad så mycket om ursäkt att han inte beviljat tidigare. Det hade blivit missförstånd på min remiss mellan läkarna. Inget konstigt. Så vi började.

Igår fick vi träffas. Lustigt nog, så säger han igen. Jag har inte så mycket minne av vår första träff för den var för ca 15-20 år sedan. Så många år. Många läkare som kommer och går. Jag får samma. Jag kan ju säga att han är en oerhört kompetent och bra läkare. På det säger jag äntligen!!

Så min ödmjukhet att jag blir bemött utan kritik. Inte bortföst. Att han lyssnar. Håller med om det jag känner. Får bekräftat. Han var så lugn. Och jag kände inte alls mitt försvar som jag brukar. På grund av att jag har behövt stå upp för mig. Att jag får kontakta honom precis när som. Jag frågade om remiss till Vintersols rehab. Inga problem att skriva på!! Det är ju en uttagningsläkare dock som måste besluta vilka som får åka iväg. Och när. Bara det. Att han bara säger javisst. Jag är helt tom av lättnad. Så lite medmänsklighet det behövs. För att må bra.

Vi gick igenom de tre omgångar jag fått botox. Det är ett specifikt schema man sätter för kronisk migrän. I mitt fall då även nerverna irriterar och ligger klämda. Så jag får även migrän av det. Så kan vi justera dos och ställen. Så jag visste vilken omgång som gav bäst resultat. Det bästa var att han faktiskt undersökte mig och gjorde en bedömning själv. Han kunde hålla med om vad jag kände.

Och rätt vad det var fick jag botox. Jag var inte beredd. Glad och nöjd. Och lika spännande varje gång efter. Cyklade jag hem. Och inatt. När jag redan känner av muskelavslappningen. Hade jag så svårt att sova. Till slut lade jag märke till att jag höll upp huvudet lite. Så van att vara spänd i bakhuvud att jag höll emot!! Galet hur kroppen minns och blir van olika tillstånd. Eller alla tillstånd. Och tanken slog mig i morse. Att oj. Det har varit väldigt spänt där bak lite längre än vanligt. Han satte lite annorlunda. Och högre dos bak. Så jag har tänkt fortsätta med det jag jobbar med. Med mig själv Nu blir det att verkligen utmana sig.

Bara det att skriva nu. Gör att min huvudvärk kommer på. Lite. Endast för att jag använder mina ögonmuskler. Vi har ju musker till ögon i bakhuvudet. Röra ögonen gör t o m så vi spänner nackens inre muskler. Kroppen är en hel vetenskap. Bara en liten stund efter sprutorna kände jag ilningar från nerver och muskler som slappnar av. Skuldror. Armen. Benen var spastiska inatt. Jag kan öppna munnen och gäspa utan knak och brak i skallen. Svälja med lätthet. Att stå på fötterna och känna mig liksidig i fötter och ben och rygg. Rak. Det du tar för givet. Det är en ständig påminnelse för mig. Om hur det är.

Fast jag orkar inte längre fokusera på det. Jag tränar och tränar på. Vem jag är i mitt framtida jag. Just nu. Frisk. Lättad. Glad. Tacksam. Överflöd. Ja allt. När jag mediterat hämtar jag den känslan. Och använder den i vardagen. Så när fokus faller på smärta och annat jag inte vill. Omfokuserar jag på vad jag vill. Som att jag redan är och har allt. Och ja. Det går. Det händer. Och som dr Joe Dispenza säger. Hur ska jag kunna bli frisk och må bra i samma miljö som jag skapat min nuvarande situation. Då menar han min inre miljö. Även den yttre fast det är i den inre miljön jag kan lära mina neurotransmitters att reagera annorlunda. Komma ur det som blivit en vana. Som att cykla. Så blir det vanor i annat i vårt beteende. Och det går att lära om. Detta är ju vetenskap. Och jag pluggar på. För jag har hittat min grej. Som kommer ta mig vidare i livet.

Jag önskar dig en härlig dag. Och kanske du blir medveten idag. På vad du tänker. 60-70000 tankar om dagen. Där mer än 90 procent är samma som du tänkte igår. Hmmm...

Kram// Annika