Alla inlägg under januari 2018

Av Annika Fjällström - 24 januari 2018 10:57

Hej fina!

Hoppas du har det bra med dig själv. Själv sitter jag på bussen, har inte bil just nu, till min underbara väninna typ tio mil bort. Hon fyller år i morgon och för en gång skull vill jag kunna gratulera henne på plats.

Vi har en vänskap sedan vi gick på dagis tror jag. Vi växte upp tillsamman. Så olika fast två lika själar. Jag med 5 systrar hemma, hon enda barnet. Båda två oerhört känsliga till naturen, och som vi tyvärr inte förstått att det var ok att vara. Vi har båda hamnat i knasiga och jobbiga situationen som vi har fått kämpa oss igenom. För att hitta ett eget värde. I oss själva. Inte för det vi gör, utan för den vi är.

Vi har långa perioder inte hörts av. Men nu är vi på samma våglängd och känslan är som när vi var små. Och fnittrade. Vi har något gemensamt som är få förunnat. Vi har som i de flesta relationer, jobbat på våran också.

Efter mitt sammanbrott förra veckan har det liksom tänts ett ljus i mig. En säkerhet. Ett lugn. Den här känslan i mig själv, vill jag gärna utveckla mer. Jag är på rätt sida liksom. Jag kan återkomma med närmare information längre fram. Än så länge är det så nytt för mig. Och jag har varken orden eller viljan att dela med mig än. Det behöver stagneras lite mera.

På kursen i november fick vi frågan om vi ville och vågade kliva över tröskeln. Då tyckte jag att jag hade ena foten över. Nu vet jag, att jag stod framför tröskeln och väldigt redo att kliva över.

Att våga ha mina känslor. Att hitta dem och vad som känns rätt för mig. Det tränar jag på. Ett dagligt jobb som jag tycker är kul. Ju mer jag tränar på det, desto lättare går det. Inte på alla områden, fast bättre. Vissa områden känner jag mig självisk i, och är inte van det. Utan mer som andra önskar. Oavsett hur ont eller jobbigt jag haft, har jag inte satt mig först, om det inte varit allt för illa. Jag letar efter balansen. Säga nej är en annan sak. Kan jag inte kan jag säga det. Det här handlar mer om mina egna beslut, om saker och ting som kommer från mig.

Vågar du säga nej? Orkar du göra mer för dig i första rummet så du har mer att ge? Jag vet att jag har enormt mycket att ge. Jag behöver mer hushålla energin till det viktigaste för mig. Jag har ju min smärta kvar än så länge och jag kan garantera, att fast jag själv inte känner mig stressad, så märker jag det tydligt på kroppen. För den säger ifrån. Först försiktigt. Om jag då väljer att köra på. Då skriker den. Igår skrek den. Haha. Inte lika högt idag fast hög smärta har jag. Och tar då beslut utöver det. En sak i taget.

Livet händer mig. Det magiska är att våga ta ett beslut för dagen. Och se vad som händer. Jag börjar lära mig det mer. Och faktiskt så händer livet ändå. Lustigt att jag döpte min blogg till just det. Så mycket vi inte vet att vi vet. En sak i taget.

Ha en fin dag! Kram // Annika

Av Annika Fjällström - 20 januari 2018 11:41

Hej fina!

Jag har haft konstiga veckor sedan mamma gick bort. Känt mig totalt utanför mig själv. Erfaren som jag är av terapi, speciellt PTSD, så vet jag också att det finns ett ord. Dissociation. Du ställer dig utanför dig själv. En instinkt. En självbevarelsedrift. Något reptilhjärnan gör för att överleva.

Kan ju lugnt säga, att där har jag levt så länge förr, p g a trauman, att det inte var ett ställe jag önskade vara på. Det känns som känslor blir mindre, jag vet inte vem jag är. Jag tänker negativa tankar om mig själv, som att, vem vill ha mig? Jag som är värdelös? Har inget jobb och vet inte hur jag mår dag för dag. Det är bättre att jag inte finns.

Och den här gången, oj vad länge sedan sist!! Den här gången trodde jag inte på mig. Jag visste att jag hade fel! Gissa om jag kände mig som Dr Jekyll och MR Hyde!!! I onsdags nådde jag kulmen. Jag bröt så totalt ihop, att jag kräktes av gråten. Jag orkade inte. Jag kunde inte förstå. Varför mår jag så dåligt???

Igår redan så vände det sakta. Jag mådde bara bättre och bättre under dagen. Och var fundersam och nästan skamfylld. Så det fick jag träna på. Att det är ok att må så.

Svaren finns i mig idag. Det var chocken efter mammas död. I stillheten utan påverkan av andra runt mig, kom det. Ordentligt. Sedan tog det med sig en flod av gammalt skräp jag bär på. Rädslor. Att inte vara älskad om jag blir arg för en stund. Eller om jag säger ifrån. När jag mår bra, så är jag inte rädd nu för tiden. Då tänker jag mer som, att så länge jag inte skadar eller är dum mot någon, så måste jag inte alltid hålla mig tillbaka.

Det kom också de rädslor som jag beskrev innan, om att inte duga p g a min situation. Samtidigt vet det bättre jag, min själ, mitt hjärta, att så mycket bättre saker är på gång. Jag bara delar inte allt. Jag blottar mig en del. Fast det finns massor. Som bara min väninna vet. Och jag. Det är sådant som inte alla förstår, och då blir det bara knasigt att prata om. Och jag har heller inget behov.

Jag märker att sedan kursen, är mycket i mig så förändrat. Och oftast som igår och idag, myser jag i känslan. Lite fnittrig sådär, som jag blir när något är på väg.

Nu ska jag bara njuta av helgen, min kille är på väg hit. Och det ska bli härligt. Att få vara på hemmaplan och umgås också.

Ha en fin dag. Vad gläds du åt idag lite extra?

Av Annika Fjällström - 16 januari 2018 12:51

Hej fina!

Idag har jag varit på medicinsk botox igen. Jag är hos dr Lena på en klinik i Kumla. Hon är proffsig och har mycket erfarenhet av detta. Det är ju så konstigt att våra landsting inte är intresserade mer av medicinsk botox och hur det hjälper. Och vilken hjälp för oss som lider, dels så väldigt mycket mindre smärta. Och tänk så mycket mindre medicin. De skulle tjäna pengar på att ha den här tjänsten också. För mig som patient kostar det mycket när inte landstinget vill.

Nu var det tredje gången jag var dit. Denna gång väntade jag inte tills jag fick ont igen, eller för ont. Så nu är det spännande att se effekten. Dessutom, så efter varje gång, när jag är i den högsta bästa fasen i månad två, man tar botox var tredje månad, så kan jag bättre skilja ut vad som är nerv eller muskel mot nervsmärta. Mycket intressant. Fast då kan jag min kropp också väldigt bra.

Jag känner att min kreativitet flödar. Det är ett bra tecken. Då har jag kontakt med själen och livet. Min sorg för mamma är stor fortfarande. Samtidigt hade hon inte velat att jag ligger hemma och gömmer mig. Jag hittar på små saker som jag vet min fysik klarar. På gränsen gör jag, för att förhoppningsvis höja ribban varje gång.

Att jag mellan typ 2011 till i maj 2017 inte gjort något knappt, så har jag kommit långt på kort tid. Tack vara botoxen och mycket dr Åkes friläggningar. Visst har jag smärta. Och jag vet aldrig om jag får en bra eller dålig natt och hur jag vaknar. Jag vet bara att jag slutat vara rädd, för att lägga mig. Det har varit hemskt. Så det kan jag inte ens sätta ord på.

Lyckan idag, att jag längtar efter att få jobba och tror att jag kommer göra, är härlig! Dock är jag inte redo än. Det måste få ta tid, att läka på alla plan.

Just nu, är jag så oerhört tacksam över allt som jag klarar av. Det som andra tar för givet. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag känner mig stark av allt som jag gått igenom. Som min mamma. För att det finns inget annat val för mig. Och jag kan med stolthet erkänna, att jag har ett stort hjärta, det finns inget som helst elakt i mig. Och allra minst till de jag älskar så högt i min närhet. Det enda jag önskar är kärlek tillbaka och önskan om respekt för hur min situation är, och att jag lär mig att leva. Igen. På bättre villkor. Det är spännande och mindre lätt ibland.

Jag önskar dig en härlig dag/kväll. Vad är du extra tacksam för idag?

Kram// Annika

Av Annika Fjällström - 14 januari 2018 12:43

Hej fina!

Det stormar och är lugnt samtidigt. Jag vet en massa där jag inte vet vad det blir för resultat. Jag vet. Att tilliten är det jag ska ha. Att allt är som det ska.

Livet händer. Låta livet hända. Att jag tror att jag styr mitt liv är inte så säkert. Livet händer ändå. Har ni tänkt på det? Om jag tillåter det hända lite enklare och inte kontrollerar det så. Då ser jag klarare. Det har blivit så de sista månaderna. Den sista veckan. Wow säger jag. Vissa skulle kalla det uppvaknande p g a min mammas bortgång. För mig öppnades dörren lite snabbare än jag själv vågat tidigare.

På kursen så hade jag bestämt mig för att våga kliva över tröskeln. Jag hade tagit ena benet bara. Och nu i ett steg, är jag över. Och jag är väldigt förvirrad i ett kaos av allt. Vad är mitt? Vad är andras? Vad vill jag och vad ska jag. Det känns brått, och lugnt. På en gång.

Det brådskande för att det river och kliar i mig av allt jag önskar och det jag också inte kommit fram till än. Det lugna, det är att jag äntligen vågar. Jag vågar mycket nu. Och jag vågar ha stark tillit. Att allt är som det ska. Att jag kan se tillbaka sista året hur pusselbitarna fallit på rätt plats. Det hände och så blev det så,,, och det ledde till det beslutet som,,,

Sedan känner jag att någon eller något ska fram i ljuset. Som om jag inte hör så bra. I den känslan vill jag bara vara. Ensam på en resa till solen. Det drar så kraftigt. Och ska jag dit. Eller om det är mitt ego. Så lär jag veta när och om det dyker upp.

Jag vill gråta. Skratta. Skrika. Gömma mig. Gå ut i naturen och gå länge. Allt bubblar. Och känslan att inte få fatt i det. Är ju galet frustrerande och kul samtidigt. Eftersom, som jag skrev,har tillit. Tålamod däremot. Det är ju mindre lätt.

Att inte bli påverkad av andras tyckande tränar jag också på. Jag har oftast klarat av att följa mitt hjärta ändå. Jag har även lärt mig, att det som är svårt att förklara för andra, det behåller jag själv. Så slipper jag stressa mig för saker. Som det här jag berättar för er. Det blir ju kryptiskt. Och samtidigt så har jag inte kunskapen än att sätta ord på saker. Om livet och döden och annat. Jag vet det jag vet genom erfarenhet. Och det är inte bara att skriva om. En dag. Kanske.

Så att vara nöjd där jag är, fast mitt tålamod tryter. Haha. Där är jag nu. Att vara i det och njuta av nästa steg. När det kommer. Stanna upp. Leva nu.

Vad gör du för att våga stanna upp?
Kram// Annika

Av Annika Fjällström - 12 januari 2018 11:37

Hej fina!

Det har varit några tuffare dagar i samband med mammas bortgång. En sak är jag otroligt tacksam för, det är min gåva, och vetskap. Om att vi går till ljuset. Energin. Universum. Alltet eller vad ni önskar kalla det. Himlarna är också fint.

Att jag utvecklades så mycket på kursen i november. Wow säger jag bara. Wow-känsla att kunna se tillbaka på hur saker läggs som ett pussel. Att ha tillit att allt är som det ska. Nu är jag än starkare i det. Och då kan jag ännu bättre lyssna inåt.

Att verkligen prata med mamma. Finns inget tvivel att jag gör det eller att hon gör det när jag minst anar. Hon var lite busig min mamma. Skojfrisk. Och det varmaste hjärta. Jag vet att vi hade vårat band, angående andlighet. Mamma hade varsel, som man sa mer förr. Det har vi pratat om. I många år. Igår märkte jag att hon ville något. Och jag var så enormt trött och tom och kunde inte ta in. Hon var så ivrig. Så min vän Margot plockade in information och i morse hade det släppt. Idag kan jag känna igen.

Så i morse fick jag det, oväntat fast jag förstår. Och lugnet och ljuset som uppstår. Jag vill så gärna att mina syskon ska få uppleva samma. Närheten är så påtaglig.

Och sedan känner jag att det ändrat något i mig. Det har jag hört från andra som förlorat en kär anhörig. Jag har inte vetat riktigt. Sedan är ju alla olika. Jag har en snabbare utveckling förmodligen, fått en skjuts på mig. Det bättre jag som är i utveckling.

Min mamma är en stor förebild. I ödmjukhet. I kärlek. Hon hade inte så lätt att visa den tidigare i mitt liv. Hon orkade säkert inte och inte hade kunskap. Sedan vet jag ju själv, att när man måste överleva, då kan det vara enklare att ställa sig utanför sig själv. Dissociation är ett finare namn. Något som händer i överlevnad. När jag fick mina barn, då förändrades så mycket i vår relation och hur jag kände som barn, fick jag mer förståelse för, för min mamma. För hennes kärlek till mig och oss, har alltid funnits. Stark och stolt!!

Att jag är lik mamma i mycket, det vet jag. Och jag vill bli bättre på mer saker. Där är hon verkligen min förebild.

Många tankar och känslor är det. Och jag vet inte alls var det tar mig. Jag vet att jag har vissa förändringar att ta tag i hos mig. Vissa kommer vara kvar. Andra släppa taget. Jag vet att det åtminstone inte är negativt för mig. Och borde inte vara det för de närmsta.

Jag hyllar livet än mer. Jag vill så mycket. Och för att komma dit, är det att stanna upp i nuet. Det låter bakvänt. Ändå vet jag att det är det som ger mig svaren på det jag ska göra. Och det ger mig en starkare intuition där jag kan lyssna mer inåt. Jag får försaka vissa saker lite. Ändå inte helt. För att det ska bli till det bästa. Just när jag skriver, blir jag alldeles pirrig. Och full i förväntan. Vad livet har att ge. Bara vi vågar stanna upp. Och lyssna. Vad vill jag,,,

Ha en underbar dag! Välj att tänka snällt om dig. Ring någon du bryr dig om. Vänta inte!!

Kram// Annika

Av Annika Fjällström - 9 januari 2018 17:22

Hej fina!

Nu har jag försökt skriva flera gånger och fått ta bort. Mina tårar har varit i vägen så jag har inte sett klart. Varför? Min lilla mamma gick hastigt bort i söndags morse. Att vakna av ett sådant samtal, är chockande och gör hemskt ont. Så svårt att förlora mamma.

Hon har ju inte varit helt frisk de sista åren. Ändå pigg och full i humor när vi hälsat på. Det jag lidit för, för mammas del, är att jag dels inte kunnat på grund av mina omständigheter, hälsat på, dels att hon inte kunnat få göra saker hon tycker om, utan fått vila mycket.

Att inte kunna åka dit som jag ville, känns så tungt nu när hon inte finns kvar i det fysiska livet. Jag fick inte vara med. Ändå kan jag inte ångra något som inte gick. Fast det smärtar i mig. Jag kunde aldrig veta, hur ont det gör, att inte kunna åka dit mer.

Att få den där klappen på kinden, som hon alltid gav. Den har funnits så länge jag minns. Det har inte alltid varit lätt, absolut inte för mamma. Att få den där hårda kramen som inte vill släppa och se dina tårar av kärlek varje gång, och orden, jag älskar dig med.

Hon har strävat och slagits hårt för att leva och överleva. Aldrig satte hon sig främst. Hur fattig hon än var, fick vi alltid något. Vi var hela och rena som barn. Och jag kan inte förstå, hur hon tagit sig igenom så bra som hon gjort. Aldrig någonsin klagat över sitt liv. Och aldrig, har jag hört henne säga något dumt om någon människa. Varit arg på de som varit elaka, ja. Fast aldrig varit nedsättande eller fördömande.

Det största hjärta. Min förebild. Utan dig mamma, hade jag aldrig varit så stark som jag är i mitt. Då hade jag inte vetat hur man gör. Inte ens att man kan vara så stark. För det du har gått igenom, det är ett liv som inte någon borde få ha hälften av ens.

Sedan din glädje. För oss alla barn, barnbarn, barnbarnsbarn. Tror att mitt var det 21 i ordningen! Jag har tappat räkningen, det gjorde du inte. Inte på hela tiden som du fick vara frisk. Du visste allas födelsedagar till och med.

Min fantastiska mamma. Jag vet att du får dansa med pappa och dina bröder nu. Som du längtat efter det. Det var inte länge sedan du sa just det. Va kul det skulle va att få svänga mina lurviga. På ren norrländska. Sa du så. Nu får ni njuta däruppe i himlarna, utan smärta och i ren kärlek.

Älskade mamma. Sov i ro. Jag älskar dig så innerligt, kommer alltid att göra. Vi ses igen. När min tid är. Älskar dig!

Av Annika Fjällström - 6 januari 2018 12:55

Hej fina!

Sitter på brandstationen och väntar på min pojkvän. Jag har kört min rehab i gymmet medans han har tränat. Oj så svårt det är, att inte träna ordentligt som jag alltid gjorde förr. Att veta att styrkan finns där, alla övningar jag längtar efter. Och samtidigt göra mitt lilla, sakta och metodiskt, vilket faktiskt är svårare än du tror. Att lära nervsystemet nya vägar. Gör vi det vi kan redan, lär sig inte kroppen något nytt. Sedan hitta balansen utan något värre bakslag. Där önskar jag att jag hade hjälp.

Har tänkt att söka till Vintersol på Teneriffa, det skulle vara skönt att få rätt hjälp varje dag, en längre period,så jag kommer igång ordentligt på fötter igen. Det är även snart dags för medicinsk botox. Det är den som tagit mig över tröskeln till att kunna starta min rehab. Tyvärr vill inte mitt landsting ge mig injektionerna, så jag får bekosta själv. Och det gör mig än mer enträgen att få börja jobba så jag har råd. Vilket ekorrhjul. Det löser sig väl.

Så efter att vi äntligen fått vara tillsammans på heltid jag och Christer, så vi fått komma närmare och lära känna varandra mer, ska det samtidigt bli skönt att komma in i vardagen. Där kan jag ta tag i allt jag känner, pockar på, hemma. Det blir att jag får vänja mig vid att inte vara tillsammans varje dag. Tufft fast såklart går det. Just nu ser det ut så och jag är inte redo att flytta uppåt igen. Om framtiden vet jag inte, så jag tränar på att vila i att allt är som det ska. För det är det.

Längtar även bort till värmen. Jag kan inte släppa känslan när jag åkte själv. Å andra sidan skulle jag nog längta ihjäl mig efter Christer om jag åker ensam. Det kanske blir en kortare resa till våren där jag blir borta bara tre nätter. Får se då. Jag vet att det har med min s k kostym att göra. Den är alldeles för trång just nu! Behöver vara i mitt eget, utan yttre påverkan och få ordning på mitt inre ännu mer.

Så mycket jag vill och samtidigt vet jag inte fullt ut vad allt är. Jag ska väl inte veta heller, utan låta det komma till mig. Det här med tålamod är inte min grej haha. Vill ju veta saker innan jag vet. Typ. Och ta tag i saker innan de existerar ens.

Så 2018! Här kommer jag! Livet är inte enkelt alltid, det är saker som händer, och allt är precis som det ska. Det är ju det som är livet. Och jag är så glad att jag kommer ur situationer starkare och snabbare än jag gjorde förr. Stolt över mig. Och min utveckling.

Ha en fin dag och le mot en okänd.
Kram// Annika ??

Från Steam hotel, när vi var dit. ??

Presentation


Älskar att skriva. Om livet, tacksamhet, glädje och svårigheter. Om barn och barnbarn. Lifvet helt enkelt.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards