Hej fina!

Att landa. Att veta nästa steg. Ojoj vad det har varit känslor och tankar i omlopp i lite mer än en vecka. Igår kväll loggade jag ut från åtminstone en social media. Snapchat.

En av anledningarna är att den är så direkt. Precis det du ser. Och såklart roligt också. Fast jag hade en bra dag med mig själv, kom alla dessa känslor över mig. Sorgen. Att inte leva ut den jag är. Just nu. Och inte på länge än.

Det är mitt handikapp. Och min nacke är väldigt bra just nu! Tjohoo för det!!! Nu är det ryggen. Längre ner och ut i höften. Så jag jobbar på det. Att bli bättre. Att inte bli frustrerad. Att inte kunna hänga på, på roliga saker. Att stanna hemma när man helst av allt vill vara med och umgås. Igen. Min fråga till mig är om jag orkar med den stressen?

Eller är det rädsla? Att bli lämnad för jag är tråkig? Inte är som andra? Sedan är det ekonomin just för tillfället. Som gör att jag kan få mat på bordet i alla fall. Och det är såklart viktigast och jag är tacksam. Så tacksam. Det finns mycket att göra som jag älskar som är gratis.

Ändå kommer det som en sorg. Att inte kunna leva som den jag är. Just nu är det mest ekonomin. Jag har 99 % av tiden tillit att jag har det jag behöver. Att det kommer bli bättre. Fast det stoppar inte min sorg. För det är ju ändå inte pengarna i sig.

Det är jag. Mitt levnadsglada jag. Jag landar nu. I vad som händer. Varför känner jag så? Vad kan jag göra för att inte stressa och pressa mig? Jag vet att min dotter tycker jag är en bra mormor och mamma. Ändå vet ju jag. Att jag inte är den jag är. Jag känner mig kvävd. I ett ekorrhjul. Som jag inte hittar ut ur. Min pojkvän. Jag vill att han ska lära känna mig. Mitt riktiga jag.

Jag vill vara tokig som är jag. Bjuda på mig själv. Skratta. Busa. Sporta. Träna. Och ja. Lite gör jag det. Som sagt. Så vissa dagar. Ramlar det över. Som ett tungt grått täcke.

I morse efter min morgonritual så hade jag några svar. Och nu känns det bättre. Och jag orkar inte stanna i sorgen länge. Nu får jag ändå erkänna. Att den ligger tydligen där. Och på sommaren nu. När det är full fart. Då känns det mer. Vissa dagar.

Jag känner mig otillräcklig. Min skilsmässa märkte mig hårt. Och där ligger en rädsla. En stress. Samtidigt finns inget som är säkert. Med eller utan handikapp. Med eller utan pengar.

Kram // Annika

[Bild]

Hej fina!

Fast livet flödar på, har jag inte haft den där trugande känslan att skriva. Så jag satte mig nu. Så får jag se vad som händer. Känner med en gång att det är mitt ego som stoppar mig. Vem vill läsa mina texter? Ändå ser jag att ni läser. Ja då kommer nästa. Vad ska jag nu skriva om. Så bara lägger jag ner. Skjuter undan.

Det är inte likt mig. Och inser att jag går igenom mitt liv och hittar mig själv mer, så snabbt och förvånande, att jag blir förvirrad.

Vadå ego? För dig som läser och inte är inne i det här jobbet och tänket. Ego och själ. Egot är inte själviskhet jag pratar om. Ego är den där som sitter på axeln. Och ifrågasätter allt och analyserar. Ofta stoppar vår första känsla. Egot är nödvändigt. Det är väldigt bra. Å andra sidan bör inte egot få bestämma.

När jag gick över till bara egot, på grund av allt som hände mig, för många år sedan, det blev jobbigt, och började låta endast tankarna styra. Inte känslan. Då hände så mycket tragiskt. Så mycket stress. Så mycket smärta. Jag var absolut inte i mig själv så ofta. Jag lät andra bestämma. Ta beslut. Ta över. Och utsatte mig då för de saker som hände mig. Jag kände att det var fel. Fast jag trängde bort det.

Nu när jag mer och mer är i den jag är och vågar stanna. Reflektera. Inte ta åt mig. Då har jag nästan ingen smärta. Jag är lugn och trygg. Jag är förvånad. Över mig. Stolt. Och trygg. I mig själv. Sedan händer det saker i det yttre. Som påverkar mig starkt. Förra veckan knackade egot på och jag blev förvirrad. Åkte ur och in i mina tankar och känslor. Smärtan blev tydligare. Och så kom jag ? hem? igen.

Då kände jag tydligt. Att nää, där mår jag inte bra alls. Å andra sidan är ju detta livet. Och det pockar på. Och jag får fortsätta träna. Jag är stolt över mig själv att jag ändå står upp i mig själv. För det jag känner. Fast det är och var, väldigt nära att jag gav efter.

Nu längtar jag otroligt mycket att ta upp det mediala. Så får vi se om det är dit det tar mig. Annars är det något annat jag ska göra. Att jag äntligen är så trygg i, att allt är som det ska vara just nu. Det betyder inte att jag bara sitter på rumpan och rullar tummarna. Jag bara vet. Det jag vet. I och om mig. Och längre fram än nu kan jag inte se.

Det gäller att se tecknen och gripa tag i dem. Jag har ingen GPS för mitt liv. Och jag väljer att leva. Idag. Och nu. Och tränar på att inte se hela bilden. För jag kan ändå inte få svar. Jag får lita på min känsla. Och blir det inte rätt så blir det ändå inte fel!!

Lyssnar du mer på hjärnan eller det du önskar ? Skyller du på alla andra och annat över hur du mår? Vågar du känna efter vad du själv kan ändra på hos dig, för att må bättre?

Kram// Annika