Hej fina!

Att landa. Att veta nästa steg. Ojoj vad det har varit känslor och tankar i omlopp i lite mer än en vecka. Igår kväll loggade jag ut från åtminstone en social media. Snapchat.

En av anledningarna är att den är så direkt. Precis det du ser. Och såklart roligt också. Fast jag hade en bra dag med mig själv, kom alla dessa känslor över mig. Sorgen. Att inte leva ut den jag är. Just nu. Och inte på länge än.

Det är mitt handikapp. Och min nacke är väldigt bra just nu! Tjohoo för det!!! Nu är det ryggen. Längre ner och ut i höften. Så jag jobbar på det. Att bli bättre. Att inte bli frustrerad. Att inte kunna hänga på, på roliga saker. Att stanna hemma när man helst av allt vill vara med och umgås. Igen. Min fråga till mig är om jag orkar med den stressen?

Eller är det rädsla? Att bli lämnad för jag är tråkig? Inte är som andra? Sedan är det ekonomin just för tillfället. Som gör att jag kan få mat på bordet i alla fall. Och det är såklart viktigast och jag är tacksam. Så tacksam. Det finns mycket att göra som jag älskar som är gratis.

Ändå kommer det som en sorg. Att inte kunna leva som den jag är. Just nu är det mest ekonomin. Jag har 99 % av tiden tillit att jag har det jag behöver. Att det kommer bli bättre. Fast det stoppar inte min sorg. För det är ju ändå inte pengarna i sig.

Det är jag. Mitt levnadsglada jag. Jag landar nu. I vad som händer. Varför känner jag så? Vad kan jag göra för att inte stressa och pressa mig? Jag vet att min dotter tycker jag är en bra mormor och mamma. Ändå vet ju jag. Att jag inte är den jag är. Jag känner mig kvävd. I ett ekorrhjul. Som jag inte hittar ut ur. Min pojkvän. Jag vill att han ska lära känna mig. Mitt riktiga jag.

Jag vill vara tokig som är jag. Bjuda på mig själv. Skratta. Busa. Sporta. Träna. Och ja. Lite gör jag det. Som sagt. Så vissa dagar. Ramlar det över. Som ett tungt grått täcke.

I morse efter min morgonritual så hade jag några svar. Och nu känns det bättre. Och jag orkar inte stanna i sorgen länge. Nu får jag ändå erkänna. Att den ligger tydligen där. Och på sommaren nu. När det är full fart. Då känns det mer. Vissa dagar.

Jag känner mig otillräcklig. Min skilsmässa märkte mig hårt. Och där ligger en rädsla. En stress. Samtidigt finns inget som är säkert. Med eller utan handikapp. Med eller utan pengar.

Kram // Annika

[Bild]

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej fina! Sitter i solen. Det är kallt ute fast på min balkong är det fantastiskt. Jag sitter med en klump i magen av tacksamhet. Att ha den här möjligheten. Det är inte bara att jag får sitta här. I ett drömboende. Utan att jag fantiserade, eller...

Hej fina! Wow! Idag, åtminstone än så länge är det typ vindstilla här i Karlstad! Det är så jag inte riktigt vågar tro på det. Hihi. Jag har vågat. Hitta ut ur en tuff situation. Igen. Det är väl det vi gör. Med livet. Frågan är hur. Varje gån...

Hej fina! Hur tänker du? Hur känner du? Ältar du att du önskar något annat? Annat jobb, liv eller relation? Det gör vi alla tror jag. Att jag har hamnat på ett så bra ställe i mitt liv inuti mig, är inte något som bara blivit. Inget någon gett mi...

Hej fina! Oj så många år sedan jag skrev. Det har hänt mycket i mitt liv. Jag mår väldigt bra, ganska fri i min gamla smärta. Det ska jag återkomma till såklart. Mitt barnbarn Neo har blivit fem år, den 30 mars! En stor kille som jag antagligen ...

Hejsan!Ser att flera är ute på min blogg trots alla år sedan jag skrev. Livet har gått och jag tappade lusten att skriva. Det har nu börjat smyga sig på igen och jag kommer nog dela med mig lite än en gång. Till dess önskar jag dig en fantastisk dag!...