Hej fina!

Oj vad många tårar som trillar idag. Så mycket skräp som släpper. Så oerhört mycket tacksamhet i mig. Igår kväll hade vi coachsamtal med vår kursledare/ inspiratör osv. Carolina Gårdheim.

Det är verkligen så mycket som händer inuti som är till det bättre för mig. Och ju mer jag känner av det, desto bättre blir allt runt mig också. Det sprids som ringar på vattnet. Jag känner sådan enorm glädje. På ett djupare plan.

Sitter på Coffeehouse i denna stund. Det är lite musik. Sorlet från andra. Barn gråter. I allt detta sitter jag. Och njuter. Av livet!! För något år sedan, var det en plåga. Jag gjorde ändå. Att sitta här nu. Trots spänningshuvudvärk av ett lite tuffare pass på rehab igår. Så kan jag njuta.

Det klagas mycket på att vi har sociala medier. För mig. Har det betytt allt. Att ha tillgång till det. Tack vare Facebook och instagram har jag hittat rätt väg för mig. Yinyoga först på Yogobe. Att andas. Att börja där. Sedan andra fysioterapeuter, mest från USA där de har kommit längre i mycket. Och någon jag vill framförallt nämna. Är Jonas Parandian @naprapatjonas. En naprapat som verkligen delar med sig. Lägger utmaningar. Fått mig att våga röra mig trots min stelop. Åsa Johansson på Karlstad träningspraktik. Och en ung driven kille som betyder mycket för mig. Robin Åberg som driver sitt företag Råträning. Som fick ge upp hockeyn pga en tumör i höften. Efter 3 års rehab lär han ut en massa rolig träning ( som jag ska delta i längre fram) och ger bästa massagen!

Det är så mycket som bubblar i mig. Och nu är det klart. Att jag ska ha föreläsning. Det blir i februari 2019. Så jag kommer väl förhoppningsvis dela med mig av mycket där. Ge hopp till alla som inte vågar. Som läkare sagt att det inte går. Så inget ont om sjukvården. Jag har mött bra människor och jag har mött de som inte bryr sig alls. Det är mer konceptet som är fel.

Min sjukgymnast jobbar med landstinget fast är privat. Och hon ser hela mig. Och vi får båda hålla oss tillbaka lite så jag inte får för hårda bakslag. Det gäller ju att träna hjärnan mycket också. Att det faktiskt går utan smärta. Jag har, verkar det som, äntligen hamnat på en nivå, där träning ger bättre lindring än morfin. Har inte tagit morfin med undantag den 7/11, sedan mitten på oktober. Minst. Tjohooo!!!!

Vad mår du bra av? Gör mer av det! Önskar dig en fin dag. Kram/ Annika

Hej fina!

Tårar trillar. Jag vet inte hur jag ska tackla mig själv riktigt. Jag är superglad. Livrädd. Fantastiskt tacksam. Osäker. Ja allt du kan hitta. Och mitt i allt. Så saknar jag mamma mycket extra. Den 17/12 var det sista gången vi kramades. Så jag förstår att mycket gammalt ska bort ur kroppen.

Den här veckan går till historien av knasig och konstig för mig. Att inte varken vilja och sedan inte ens kunna gå tillbaka, där jag varit. I mitt tänkande. Förut skulle jag varit rädd och letat efter en massa saker att ta tag i fysiskt, bara för att jag haft en massa tankar om allt möjligt. Och känt i hela min kropp och skäl, min förändring. På cellnivå. Jag har dragit mig undan och umgåtts med nära om vartannat. Nu har jag istället för att dra igång något. Stannat upp och låtit saker jag känt oro för, smälta.

Jag har tränat. Så jag har träningsvärk. Och inte fått den typ av utlöst smärta. Jag är rädd att nu när jag skriver detta, att jag i morgon inte ska ha det så bra. Då inser jag, att det inte gör något. Jag är inte trasig längre. Varken i själen eller i kroppen.

Det är ju bara så fantastiskt hur man kan läka!! Jag har verkligen inte suttit och rullat tummarna och blivit frisk. Jag har sökt. Jag har provat. Och jag måste verkligen tacka för att internet finns. För det är där. Jag hittat alla underbara människor. Som hjälpt mig både fysiskt. Och genom nätet. Jag har gått på känsla. Och sorterat. Och hittat en sak först. Som lett mig till nästa. Och det är ju så livet är.

Släng dig på tåget!!! Vad säger ditt inre? Vad är din nästa hållplats! Vågar du ta det, utan att veta slutstationen? Våga och du kommer verkligen att få ett rikt liv!!

Det är ju det som är livet!!!

Heja mig!!! Och min nutid och framtid!!

Hej fina!

Att vara den jag är. Vem är jag då? Utan jobb. Utan relationer. Utan utanförsaker liksom. Är nere i diket och gräver. Tack och lov för den utveckling jag gör, som gör att jag inte klarar av att dra ner mig i djupet av de mörkaste tankar. Tankar jag haft om att ge upp. Att inte orka. Av den anledningen att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv. Att inte duga och passa in i samhället. I relationer.

Det är värt jobbet att gräva ut skräpet som stör. Nu vet jag ju att det går över. Så mina frågor till mig själv är vem jag är och vad vill jag. Vad är min storhet.

Jag vet att jag vill ge. Det har alltid drivit mig. Att ge av mig. Det jag kan. Och den jag är. Visst blir jag utnyttjad många gånger. Och just nu. Är jag otroligt vilsen i den frågan. Jag känner mig lite tom. Som om något har skett på insidan. Som jag inte vet vad det är än. En stor sorg. En förändring är på gång. Det känns som den är stor samtidigt vet jag inte alls.

Så jag vill träna på att bara flyta med. Bara vara i det. Så kommer det. Istället för att jaga vad det kan vara. Hitta på för att jag ska ha något att ta tag i. Ändra. Så vill livet gärna se ut. Fast nu är det andra tider. Även för er. Märker du nåt? Är du mer otålig? Ena stunden helt säker och nästa vecka som ett splittrat skepp i stormen.

Så. Nu ska jag duga. Precis som jag är. Det är lätt att säga. Det gör vi allihopa. Säger, att jag duger som jag är. Jag har sagt det i hela mitt liv. Hur jag ska leva så, det vet jag inte än. Nu har jag redskap och ska verkligen anamma dem.

Jag har fått till mig att resa. Det vill jag verkligen. Så. Jag får göra det då!! Hur pengarna ska komma in eller hur något alls ska gå till. Det vet jag i te heller. Hahaha. Så detta inlägget blir ett, jag vet ingenting om någonting!!

Med de orden släpper jag taget. Det knyter sig i magen att inte ha kontroll. Nu tar jag den här dagen. Och är nyfiken på, vad som dyker upp.

Kram// Annika

Drygt två år sedan. ??

Hej fina!

Nu är det sådär igen. Jag vet inte alls vad jag ska skriva. Men det driver i hela kroppen. Själen säger att jag ska. Så jag skriver och läser du, ja då postade jag ju inlägget också. Haha

Jag var på mitt efterlängtade retreat i helgen, vi var på Hotell Saltsjöbaden, Solsidan. Bara det liksom, med årets kock 2018 i köket! Vilken helg!! Så mycket insikter och så mycket inre smärta jag släppte.

Vi lyssnar på Carolina mycket, hon har en fantastisk energi. Hon har ett program samtidigt som det ändras utefter oss. Vart vi är. Inget trams. Inget hokuspokus fast det kanske verkar så när jag ska återberätta. Carolina är en fantastisk trygg och jordad person. Inget mumbojumbo, ingen pekpinne osv.

Vi gjorde korta meditationer där vi tränar på att gå in i oss själva, för att hitta svar. Istället för att hjärnan styr allt. Ofta så är ju det första vi får även en känsla av en tanke. Som efter ca 5 sekunder, kan bytas ut till tvivel. Då är egot, alltså mer hjärnan, inne och stör. Som att den t ex säger till dig, inte kan väl du, inte ska du, nej det är nog bäst att,,,

Vi behöver egot. Som balanserar upp. Om du inte är då högkänslig, då kan jag föreställa mig att du gör så här, alltid. Jag och vi som tappat bort oss. Jag som tappat bort mig, för att istället finnas för alla andra och rätta mig i ledet helt, behöver hitta rätt och träna tillbaka. Och nu har jag de redskap jag behöver. Jag är egentligen en väldigt spontan och fri människa. Älskar äventyr och att ge av mig själv. Inte sluta ge till mig själv. Det jag behöver. Någonstans på vägen. Blev det skam och skuld och jag satte mitt eget värde åt sidan. Skapade även i detta en offerroll. Och då behöver jag inte se hos mig, vad jag ska ändra. På ett knasigt och osant vis, är det lättare att skylla på omgivningen. Att jag inte kan osv. Eller på smärtan. Å andra sidan när det kommer till smärta. Är det en liten annan historia.

Att våga se sig själv i vitögat. Varför reagerar jag på saker och situationer? Vad triggar mig? Vad ger jag för råd och annat till andra, som jag helt säkert behöver se hos mig? Att hitta det här gör det så mycket lugnare i livet. Att allt är inte mitt fel. Allt handlar inte om mig. Jag har ansvar för mig och mitt liv i hur jag beter mig eller reagerar.

Ja det kunde jag redan. Nu kan jag det ännu djupare. Så det är skräckblandad förtjusning. För jag går aldrig tillbaka. Det har hänt något i djupet. Och jag skulle väldigt gärna vilja åka bort i några veckor. I ensamhet och smälta allt. Det är lätt att falla tillbaka i gamla spår. Och ändå ser jag på året sedan första retreaten. Att jag inte gått tillbaka där jag var innan. Nu har locket lyfts bort. Och jag har inte en aning. Om vad som väntar. Mitt pirr i magen. Gör att jag har mycket energi. Och vill igång. Nu. På stört. Och det går ju inte. Jag vet ju inte vad som är på gång. Haha. Underbart att känna så. Full av liv.

Jag har i alla fall börjat förbereda mig på föreläsning. Och jag har gjort det offentligt. Så får vi se om någon vill komma. Ett antal har sagt redan. Om de sedan kommer. Det tar vi då. Allt är som det ska. Och jag är trygg i att, hur den än går, föreläsningen. Så ska jag göra den. Av någon anledning. Och jag börjar landa i, på riktigt, att om jag ska höra något i livet, så får jag ta ett steg först. Nästa sedan. Att jag inte vet allt. Släppa kontrollen. Och äntligen!!! Är jag redo att våga!!

Ha en fantastisk helg! Kanske du kan ta till dig, om reaktioner. Hur mår du. Vad vill du. Egentligen med ditt liv?!

Kram// Annika

Hej fina!

Idag. Äntligen. Om det är idag, några timmar eller veckor. Det spelar ingen roll. För det var så länge sedan. Jag kände den inre styrka som jag har i mig idag. Den som är jag. På riktigt.

Det finns inget rätt eller fel. Det bara är. Vad vi uppfattar är något annat. Jag själv är en vad man kan säga blåögd. Fast är jag det? Jag tror bara gott om människor. Tills jag åker på en nit. Den kan vara stor eller liten. Fast inget av det är rätt eller fel. Varje människa har eget ansvar. Och jag har inget i mig, som önskar illa om andra. Jag har åsikter. Jag kan må dåligt för att jag går på det. Igen. Sedan. Så hittar jag mitt.

Och jag? Såklart far andra illa av mig. Fast jag vet inte det alltid. Finns det rätt eller fel? Vad passar mig och vad passar andra? Får jag veta om, att jag gör någon illa, då ber jag om ursäkt och får stå för min handling. Jag kollar mig själv över vad som fick mig att göra eller säga. För alltid, så finns det en orsak. Och som jag sagt förut. Så vill jag växa. Och må bättre i mig. Först då kan vi ge ännu mer.

Nu blev det en grej som jag inte mår dåligt för. Utan jag liksom vaknade upp. Ur en dvala. Och nu kollar jag över. Hur jag kan göra eller hitta en annan väg. Som passar mig. Utan att stå i skuld till någon. Det vet jag inte varför egentligen jag har så lätt för. Mina tankar angående skuld, väcktes av en väninna igår. Hur är läget. Egentligen?

Varför känna skuld? Alls liksom. Så där har jag något att ta tag i. Och om andra lägger skuld på mig, i tron av något de inte ens frågat. Något som inte existerar i mig, fast som kan ha verkat. Det är ju mindre enkelt. Samtidigt. Är ju det inte min skuld. Förstår du hur jag menar? Och frågar man inte. Vet man inte. Då får man anta. Och där. Är jag hos många, en pain in the ass Hahaha. Jag frågar. För att veta. Det tar alldeles för mycket energi att anta och tro.

Idag är jag rak som en fura. Stark och full av kärlek. Till mig och livet. Och de som finns nära mig. Ett samtal från min son igår, gav mig hela livet kändes det som. Den karamellen suger jag på. Det gick rakt in i hjärta och själ.

Utöver detta så har jag, sedan jag började hos min sjukgymnast med träning, inte tagit en enda morfin. Vågar inte hoppas för mycket än. I vilket fall. Så märks det hur mycket kemikalier påverkar hjärna och sinne. Med ångest och tankar om liv och död. Orka och inte orka. Jag har satt några mål med Frida. De ska jag uppnå och även sätta nya sedan.

Hej livet!! Nu kommer jag!! Kram /Annika

Hej fina!

Nu har jag varit på träning 4 ggr med min sjukgymnast. På gym!! Hon bekräftade det jag hoppades. Bl a att mycket smärta i min högra sida på nacken, kommer från stelt och svagt skuldermuskulatur, trapezius. Jag har bara mått bättre för varje gång. Inte tagit mycket morfin innan, fast det har oftast blivit någon minst i veckan. Nu är det ca 2 veckor sedan. Voltaren har jag tagit någon.

Den känslan, när min sjukgymnast ger mig rörelseövningar att lösa upp smärtan med. Och det funkar!! Så lycklig. Så overkligt !!

Och i detta då. Så ökar mitt medvetande. Vem är jag? Egentligen? Vem är jag utan smärtan? Vad ska jag göra med mitt liv? Hur ska jag bete mig? Hur mår jag.

Min fina dr Åke, sa vid mina operationer att, människor som levt länge med smärta, ofta blir deprimerade. När det släpper. En del av processen. Det handlar dels om att ändra livsstil. Hitta sig på nytt. Släppa den enorma rädsla och sorg som kommit med i paketet och som vi inte valt. Som vi har varit tvungna att bita ihop. Hitta lösningar. Göra sitt bästa. Att inte ha den kampen. Vad gör jag då? Istället.

Som jag gråtit denna vecka. Jag känner av depression då jag haft det en gång förut. Om jag kände mig ensam förut. Det! Var ingenting mot nu. Att det är mörkt och regnigt har inte hjälpt.

Så jag har gråtit. Jag har varit tacksam. Oerhört tacksam för allt som inte finns just nu. Gråtit av rädsla att det ska komma tillbaka. Det jag levde i, dessa tio veckor i sommar. Att vara tapper. Igen. Jag vet att jag klarar det jag måste. Jag vill inte ha det tillbaka bara. Vilken frihet om det här funkar. Min målbild. Den jag byggde mig 2013. När helvetet uppdagades för mig. Var jag fast besluten att jag ska bli bra!

Så jag ber till universum. Varje dag. Varje kväll. Och det låter bakvänt. Fast rädslan. Sliter mig itu. Tillsammans med min lycka. Så det. Är min nya kamp. Att hitta mitt läge. Att våga ännu mer. Att jag är värd. Att vara glad och lycklig. Att vara ledsen fast utan rädsla. Alla känslor. Utan att gå så väldigt djupt. Jag är på väg. På rätt väg.

Kram fina// Annika