Hej fina!

Idag. Äntligen. Om det är idag, några timmar eller veckor. Det spelar ingen roll. För det var så länge sedan. Jag kände den inre styrka som jag har i mig idag. Den som är jag. På riktigt.

Det finns inget rätt eller fel. Det bara är. Vad vi uppfattar är något annat. Jag själv är en vad man kan säga blåögd. Fast är jag det? Jag tror bara gott om människor. Tills jag åker på en nit. Den kan vara stor eller liten. Fast inget av det är rätt eller fel. Varje människa har eget ansvar. Och jag har inget i mig, som önskar illa om andra. Jag har åsikter. Jag kan må dåligt för att jag går på det. Igen. Sedan. Så hittar jag mitt.

Och jag? Såklart far andra illa av mig. Fast jag vet inte det alltid. Finns det rätt eller fel? Vad passar mig och vad passar andra? Får jag veta om, att jag gör någon illa, då ber jag om ursäkt och får stå för min handling. Jag kollar mig själv över vad som fick mig att göra eller säga. För alltid, så finns det en orsak. Och som jag sagt förut. Så vill jag växa. Och må bättre i mig. Först då kan vi ge ännu mer.

Nu blev det en grej som jag inte mår dåligt för. Utan jag liksom vaknade upp. Ur en dvala. Och nu kollar jag över. Hur jag kan göra eller hitta en annan väg. Som passar mig. Utan att stå i skuld till någon. Det vet jag inte varför egentligen jag har så lätt för. Mina tankar angående skuld, väcktes av en väninna igår. Hur är läget. Egentligen?

Varför känna skuld? Alls liksom. Så där har jag något att ta tag i. Och om andra lägger skuld på mig, i tron av något de inte ens frågat. Något som inte existerar i mig, fast som kan ha verkat. Det är ju mindre enkelt. Samtidigt. Är ju det inte min skuld. Förstår du hur jag menar? Och frågar man inte. Vet man inte. Då får man anta. Och där. Är jag hos många, en pain in the ass Hahaha. Jag frågar. För att veta. Det tar alldeles för mycket energi att anta och tro.

Idag är jag rak som en fura. Stark och full av kärlek. Till mig och livet. Och de som finns nära mig. Ett samtal från min son igår, gav mig hela livet kändes det som. Den karamellen suger jag på. Det gick rakt in i hjärta och själ.

Utöver detta så har jag, sedan jag började hos min sjukgymnast med träning, inte tagit en enda morfin. Vågar inte hoppas för mycket än. I vilket fall. Så märks det hur mycket kemikalier påverkar hjärna och sinne. Med ångest och tankar om liv och död. Orka och inte orka. Jag har satt några mål med Frida. De ska jag uppnå och även sätta nya sedan.

Hej livet!! Nu kommer jag!! Kram /Annika