Hej fina!

Att vara den jag är. Vem är jag då? Utan jobb. Utan relationer. Utan utanförsaker liksom. Är nere i diket och gräver. Tack och lov för den utveckling jag gör, som gör att jag inte klarar av att dra ner mig i djupet av de mörkaste tankar. Tankar jag haft om att ge upp. Att inte orka. Av den anledningen att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv. Att inte duga och passa in i samhället. I relationer.

Det är värt jobbet att gräva ut skräpet som stör. Nu vet jag ju att det går över. Så mina frågor till mig själv är vem jag är och vad vill jag. Vad är min storhet.

Jag vet att jag vill ge. Det har alltid drivit mig. Att ge av mig. Det jag kan. Och den jag är. Visst blir jag utnyttjad många gånger. Och just nu. Är jag otroligt vilsen i den frågan. Jag känner mig lite tom. Som om något har skett på insidan. Som jag inte vet vad det är än. En stor sorg. En förändring är på gång. Det känns som den är stor samtidigt vet jag inte alls.

Så jag vill träna på att bara flyta med. Bara vara i det. Så kommer det. Istället för att jaga vad det kan vara. Hitta på för att jag ska ha något att ta tag i. Ändra. Så vill livet gärna se ut. Fast nu är det andra tider. Även för er. Märker du nåt? Är du mer otålig? Ena stunden helt säker och nästa vecka som ett splittrat skepp i stormen.

Så. Nu ska jag duga. Precis som jag är. Det är lätt att säga. Det gör vi allihopa. Säger, att jag duger som jag är. Jag har sagt det i hela mitt liv. Hur jag ska leva så, det vet jag inte än. Nu har jag redskap och ska verkligen anamma dem.

Jag har fått till mig att resa. Det vill jag verkligen. Så. Jag får göra det då!! Hur pengarna ska komma in eller hur något alls ska gå till. Det vet jag i te heller. Hahaha. Så detta inlägget blir ett, jag vet ingenting om någonting!!

Med de orden släpper jag taget. Det knyter sig i magen att inte ha kontroll. Nu tar jag den här dagen. Och är nyfiken på, vad som dyker upp.

Kram// Annika

Drygt två år sedan. ??