Hej fina!

Tårar trillar. Jag vet inte hur jag ska tackla mig själv riktigt. Jag är superglad. Livrädd. Fantastiskt tacksam. Osäker. Ja allt du kan hitta. Och mitt i allt. Så saknar jag mamma mycket extra. Den 17/12 var det sista gången vi kramades. Så jag förstår att mycket gammalt ska bort ur kroppen.

Den här veckan går till historien av knasig och konstig för mig. Att inte varken vilja och sedan inte ens kunna gå tillbaka, där jag varit. I mitt tänkande. Förut skulle jag varit rädd och letat efter en massa saker att ta tag i fysiskt, bara för att jag haft en massa tankar om allt möjligt. Och känt i hela min kropp och skäl, min förändring. På cellnivå. Jag har dragit mig undan och umgåtts med nära om vartannat. Nu har jag istället för att dra igång något. Stannat upp och låtit saker jag känt oro för, smälta.

Jag har tränat. Så jag har träningsvärk. Och inte fått den typ av utlöst smärta. Jag är rädd att nu när jag skriver detta, att jag i morgon inte ska ha det så bra. Då inser jag, att det inte gör något. Jag är inte trasig längre. Varken i själen eller i kroppen.

Det är ju bara så fantastiskt hur man kan läka!! Jag har verkligen inte suttit och rullat tummarna och blivit frisk. Jag har sökt. Jag har provat. Och jag måste verkligen tacka för att internet finns. För det är där. Jag hittat alla underbara människor. Som hjälpt mig både fysiskt. Och genom nätet. Jag har gått på känsla. Och sorterat. Och hittat en sak först. Som lett mig till nästa. Och det är ju så livet är.

Släng dig på tåget!!! Vad säger ditt inre? Vad är din nästa hållplats! Vågar du ta det, utan att veta slutstationen? Våga och du kommer verkligen att få ett rikt liv!!

Det är ju det som är livet!!!

Heja mig!!! Och min nutid och framtid!!