Hej fina!

Nu är det sådär igen. Jag vet inte alls vad jag ska skriva. Men det driver i hela kroppen. Själen säger att jag ska. Så jag skriver och läser du, ja då postade jag ju inlägget också. Haha

Jag var på mitt efterlängtade retreat i helgen, vi var på Hotell Saltsjöbaden, Solsidan. Bara det liksom, med årets kock 2018 i köket! Vilken helg!! Så mycket insikter och så mycket inre smärta jag släppte.

Vi lyssnar på Carolina mycket, hon har en fantastisk energi. Hon har ett program samtidigt som det ändras utefter oss. Vart vi är. Inget trams. Inget hokuspokus fast det kanske verkar så när jag ska återberätta. Carolina är en fantastisk trygg och jordad person. Inget mumbojumbo, ingen pekpinne osv.

Vi gjorde korta meditationer där vi tränar på att gå in i oss själva, för att hitta svar. Istället för att hjärnan styr allt. Ofta så är ju det första vi får även en känsla av en tanke. Som efter ca 5 sekunder, kan bytas ut till tvivel. Då är egot, alltså mer hjärnan, inne och stör. Som att den t ex säger till dig, inte kan väl du, inte ska du, nej det är nog bäst att,,,

Vi behöver egot. Som balanserar upp. Om du inte är då högkänslig, då kan jag föreställa mig att du gör så här, alltid. Jag och vi som tappat bort oss. Jag som tappat bort mig, för att istället finnas för alla andra och rätta mig i ledet helt, behöver hitta rätt och träna tillbaka. Och nu har jag de redskap jag behöver. Jag är egentligen en väldigt spontan och fri människa. Älskar äventyr och att ge av mig själv. Inte sluta ge till mig själv. Det jag behöver. Någonstans på vägen. Blev det skam och skuld och jag satte mitt eget värde åt sidan. Skapade även i detta en offerroll. Och då behöver jag inte se hos mig, vad jag ska ändra. På ett knasigt och osant vis, är det lättare att skylla på omgivningen. Att jag inte kan osv. Eller på smärtan. Å andra sidan när det kommer till smärta. Är det en liten annan historia.

Att våga se sig själv i vitögat. Varför reagerar jag på saker och situationer? Vad triggar mig? Vad ger jag för råd och annat till andra, som jag helt säkert behöver se hos mig? Att hitta det här gör det så mycket lugnare i livet. Att allt är inte mitt fel. Allt handlar inte om mig. Jag har ansvar för mig och mitt liv i hur jag beter mig eller reagerar.

Ja det kunde jag redan. Nu kan jag det ännu djupare. Så det är skräckblandad förtjusning. För jag går aldrig tillbaka. Det har hänt något i djupet. Och jag skulle väldigt gärna vilja åka bort i några veckor. I ensamhet och smälta allt. Det är lätt att falla tillbaka i gamla spår. Och ändå ser jag på året sedan första retreaten. Att jag inte gått tillbaka där jag var innan. Nu har locket lyfts bort. Och jag har inte en aning. Om vad som väntar. Mitt pirr i magen. Gör att jag har mycket energi. Och vill igång. Nu. På stört. Och det går ju inte. Jag vet ju inte vad som är på gång. Haha. Underbart att känna så. Full av liv.

Jag har i alla fall börjat förbereda mig på föreläsning. Och jag har gjort det offentligt. Så får vi se om någon vill komma. Ett antal har sagt redan. Om de sedan kommer. Det tar vi då. Allt är som det ska. Och jag är trygg i att, hur den än går, föreläsningen. Så ska jag göra den. Av någon anledning. Och jag börjar landa i, på riktigt, att om jag ska höra något i livet, så får jag ta ett steg först. Nästa sedan. Att jag inte vet allt. Släppa kontrollen. Och äntligen!!! Är jag redo att våga!!

Ha en fantastisk helg! Kanske du kan ta till dig, om reaktioner. Hur mår du. Vad vill du. Egentligen med ditt liv?!

Kram// Annika