Hej fina!

Nu har jag varit på träning 4 ggr med min sjukgymnast. På gym!! Hon bekräftade det jag hoppades. Bl a att mycket smärta i min högra sida på nacken, kommer från stelt och svagt skuldermuskulatur, trapezius. Jag har bara mått bättre för varje gång. Inte tagit mycket morfin innan, fast det har oftast blivit någon minst i veckan. Nu är det ca 2 veckor sedan. Voltaren har jag tagit någon.

Den känslan, när min sjukgymnast ger mig rörelseövningar att lösa upp smärtan med. Och det funkar!! Så lycklig. Så overkligt !!

Och i detta då. Så ökar mitt medvetande. Vem är jag? Egentligen? Vem är jag utan smärtan? Vad ska jag göra med mitt liv? Hur ska jag bete mig? Hur mår jag.

Min fina dr Åke, sa vid mina operationer att, människor som levt länge med smärta, ofta blir deprimerade. När det släpper. En del av processen. Det handlar dels om att ändra livsstil. Hitta sig på nytt. Släppa den enorma rädsla och sorg som kommit med i paketet och som vi inte valt. Som vi har varit tvungna att bita ihop. Hitta lösningar. Göra sitt bästa. Att inte ha den kampen. Vad gör jag då? Istället.

Som jag gråtit denna vecka. Jag känner av depression då jag haft det en gång förut. Om jag kände mig ensam förut. Det! Var ingenting mot nu. Att det är mörkt och regnigt har inte hjälpt.

Så jag har gråtit. Jag har varit tacksam. Oerhört tacksam för allt som inte finns just nu. Gråtit av rädsla att det ska komma tillbaka. Det jag levde i, dessa tio veckor i sommar. Att vara tapper. Igen. Jag vet att jag klarar det jag måste. Jag vill inte ha det tillbaka bara. Vilken frihet om det här funkar. Min målbild. Den jag byggde mig 2013. När helvetet uppdagades för mig. Var jag fast besluten att jag ska bli bra!

Så jag ber till universum. Varje dag. Varje kväll. Och det låter bakvänt. Fast rädslan. Sliter mig itu. Tillsammans med min lycka. Så det. Är min nya kamp. Att hitta mitt läge. Att våga ännu mer. Att jag är värd. Att vara glad och lycklig. Att vara ledsen fast utan rädsla. Alla känslor. Utan att gå så väldigt djupt. Jag är på väg. På rätt väg.

Kram fina// Annika