Hej fina!

Jag tog mig lite ledigt från bloggen. Livet händer mig. På alla sätt. Igår var det insikternas dag, ännu mer på djupet. Rensa och sortera. Det var även 1 år sedan min älskade lilla mamma somnade in hemma på sängen. Det var hennes önskan tidigt i livet. Att inte behöva vara på sjukhus eller vårdhem. Jag vet att hon dansar loss med sin syster och bröder, min pappa och alla andra. Det är härligt att höra, hur hon ger sig tillkänna på olika sätt, på de vis vi hade henne nära.

I helgen hade jag en känsla som var djup. Var glad fast låg samtidigt. Jag orkade faktiskt bara låta det bero. Utan att analysera. Nu vet jag ju. Att det är en förändring som är på väg. Igår i min meditation. Valde jag en meditation med min lärare, den heter ficklampan. Jag ska först lysa på en vit duk med ficklampan, något som själen vill visa. Något som jag nog inte är så glad över. Förlåta mig själv. Och sedan ser jag vad som är orsaken till beteendet.

Det kan ju låta flummigt. För mig är det mitt sätt att lära känna mig. Vem jag är egentligen. Att förstå mitt beteende och tankar som inte gör gott varken för mig eller någon annan. Såklart jag vill ta chansen. Det gör riktigt ont. Nu är jag trygg och vet verkligen, att efter smärtan, kommer befrielsen. Och styrka.

Hur mycket vi än tror att vi går vidare. Att ruska på axlarna. Äsch. Det har jag glömt. Så ändå påverkar det oss. Våra reaktioner och våra tankar. Om hur andra är och vad de gör. Att se sitt egna utan att döma. Att förstå att andra också har något som präglat dem. Och ge kärlek istället.

Idag har jag verkligen gått inåt. I ide som en björn. Jag sitter i mitt. Mitt på ett café i stan. Här får jag inspiration. I sorlet av andra. Det händer så mycket när jag i det minsta lilla lyssnar på tanken. Den där lilla. Om det är gå till höger när jag tänkt vänster. Ring en vän, nu kastar jag inte tanken till, jag gör det sen. Jag tränar. Hela tiden.

Den träningen håller mig på rätt köl. Jag har en smärta nu, den kom sig av en händelse i mitten av december, har ökat lite sakta och nått kulmen nu, efter medicinska botoxen den 27/12. Jag vet att det kommer bli bättre. Jag är väl bara så in i själen trött. På att än en gång. Hitta ut ur stressiga tankar och mönster som kraftig smärta innebär. Förut hade jag tagit morfin. Det har gått två hela månader idag. Sedan jag sist tog dem. Tufft? Ja så in i bomben. Tar jag mig igenom trots hög smärta. Får det gå. Det är den kemiska ångesten jag inte vill ha. Igen.

Mitt förlåt till mig. Är gammalt. Det var ändå väldigt skönt. Att inse att jag har slutat med det sedan länge. Däremot blev det en aha varför. Grunden visste jag. Det som hänt mig i livet. Däremot. Visste jag inte känslomässigt. Att bli lämnad. Att inte vara älskad. I början i en relation t ex. Då är det ju tryggt. Så nu. När vi haft vår relation i mer än ett år. Smyger sig gamla tankar. Nej inte det heller. Gammalt beteende fast tyst inom mig. Att se. Att som jag gjorde förr. Är p g a jag inte vågade. Vågade varken ta emot. Eller att ge fullt ut. Stänger ner en del av mitt innersta. Ifall att.... eller tänk om... och det var inte medvetna tankar. Det lärde jag mig. Typ igår. Jag vet varför. Just idag. Vill jag inte dela den privata delen.

Så vågar du kika in på ditt beteende? Vågar du förlåta dig så du inte bär med dig? I vänskap och kärlek? Din kärlek till dig. Det är en sak att veta i hjärnan. Något helt annat att känna. I hjärtat. Och själen.

Kram på dig!// Annika

Älskade lilla mamma