Hej fina!

Acceptans. Låter det tråkigt? Jag tror att jag har blandade känslor för det. Eller har haft. Egentligen idag, så innebär det en lättnad. Att jag tagit typ ett beslut och att det äntligen känslomässigt har landat.

Du som läst mina tidigare inlägg vet att jag har jobbat länge med att förändra mitt sätt att tänka. Ta mig ur rädsla och negativa tankar med att bli medveten och ta mig ur till något bättre. Inte visste jag då, att jag skulle må så mycket bättre. Hitta mer av den jag vet att jag egentligen är.

Och inte visste jag heller att jag kunde må så väldigt dåligt eller tappa bort mig så jag blir rädd heller. För drygt en vecka sedan, nästan två faktiskt. Hade jag en sådan dröm som jag vet betyder något. En hjälp av något slag. Jag hoppade. Och innan jag hoppade. Ställde jag krav. Låter inte så märkvärdigt. Jag vill mest hålla det privata för mig själv. Fast hoppet. Det var att ta ett nytt kliv. Lämna en massa gammalt bakom. Och stå stadigt. Kravet. Ja. Jag ställer aldrig krav.

Upptäcker att jag inte gör det. Av rädsla förmodligen. För vad som kan hända. Mest rädd för det negativa såklart och ändå finns det nog något i det som kan bli bra också. För även om ingen tror det om sig själv. Så är det ofta så, att vi stannar i det som är. Även om det suger. Att våga hoppa eller ställa krav till sitt eget bästa och att inte veta utgången. Det är lite skrämmande. Så blir allt som det var. Och vi kväver en bit av oss.

Ett krav är ju att erbjuda en typ av lösning på något som inte känns ok. Eller för den egna sakens skull. Det kan ju se ut på många sätt. Och jag är ingen expert. Jag går bara på min erfarenhet.

Så de här veckorna som gått nu har varit mycket i mig. Känslor. Tankar. Stillhet. Reflektion. Och jag vågar att inte analysera. Det som jag tycker är svårt. Är att jag inte vet vem jag är. Alls. Just nu. Dagen efter drömmen hade jag typ panik. Och då tänkte att det är ok. Om jag ska beskriva känslan så är det tomt. Tyst. Gråt. I små stunder.

Tomheten är nog helt friskt. Och att jag bara är van att ha mitt fly och fäkta på. Att åka bergochdalbana i känslorna. Så när jag är så här. Så får jag påminna mig att jag är stark. Att jag äntligen har hoppat. Lämnat det gamla i ett stort steg och får fylla mitt nya tomrum med nya härliga saker och minnen. Vad och vilka vill jag ha med mig? Vad vill jag. Och mitt i allt detta. Är jag bara. Och vågar ha tillit. Att svaren kommer.

Idag är det träning. Till och med den. Känns annorlunda. Jag önskar dig ett helt fantastisk dag!!

Kram// Annika