Hej fina!

Mina framsteg fortsätter. På insidan är det så overkligt. Det är inte heller det enklaste att förstå själv. Jag kan inte gå tillbaka. Jag känner mig långsam. Slö som en snigel. Oerhört trött och sover bra och mycket. Inte så mycket lust att hitta på en massa, förutom det som har med mitt växande eller mina närmaste, att göra.

Idag när jag skulle kliva in på gymet, slog det mig. Att jag inte ens är samma person som när jag började träna. Jag vet av erfarenhet hur bra och härligt träning är. För kropp och själ. Att jag skulle känna sådan harmoni och lugn, det visste jag inte. Förr drev jag mig hårt. Utmanade mig på andra sätt. Både för att det var kul. Fast också en stark känsla för att jag ville vara fin. Nu vill jag vara frisk.

Så när jag märkte detta i morse. Reflekterade jag över vad. Och så starkt kom det över mig. Jag har ju varit så trött. På ett bra sätt. Och nu märker jag att min rädsla och stress. Det som varit i paniktillstånd sedan 2013. Det är mestadels borta. Vilket innebär att jag är oerhört vilsen. Och jag förstår att det gör mig så trött. Inte lugnet. Utan att jag levt i sådan stress.

Att varje kväll vara rädd för nästa dag. Fly och fäkta som slagits på under natten. Att inte veta något och inte kunna planera. Utan att ha medicin med i bakhuvudet. Som en åtgärd i värsta fall. Att i panik skynda ta medicin. Så jag inte ifall att,,,

Sorgen blir stor när jag skriver. Det finns ingen som vet. Jag har inte viljat visa vidden av min skräck. Mina tankar om att inte orka längre. På riktigt. Att jag nu inte vill göra saker jag inte känner för. För om jag inte duger då, då kvittar det. Att våga känna efter på riktigt. Jag har länge gjort det jag inte velat. Och tagit medicin. Ofta för rädsla att förlora de nära och kära. För rädslan att jag är så tråkig. Att upptäcka och erkänna det. Gör väldigt ont i själen. Och underbart skönt samtidigt. Jag behöver inte det längre. Jag vill numera. Vara jag. Vem det nu är.

Stå stark i min egen kraft. Ha en fin dag!
Kram// Annika