Hej fina!

Idag får jag verkligen gå all in på allt jag håller på att lära mig. Om mycket av det jag delar med mig av. Idag. Har jag en dag som jag inte ens kan berätta hur djupt ner i mörkret jag gräver. Som min älskade lärare säger. Att ju djupare jag gräver. Desto ljusare bir det. Sedan. Sådana här stunder. Eller dagar. Då är det mindre enkelt även för mig. Att verkligen tro på det jag praktiserar.

Nu innerst inne. Nu när toppen eller botten? Är nådd och det vänt. Då vet jag väl. Vad som är och inte är tankar. Känslor. Ego. Osv.

En inte alls ovanlig och inte ens en stor grej. Fick mig över kanten. Jag vill ju inte dela allt här på bloggen. Jag värnar om mig och mitt privatliv. Det som hände nu, är absolut inget någon gjort eller sagt mot mig. Det är något annat.

Min reaktion är allt för stark till själva händelsen. Vad händer liksom. Har du någon gång varit med om det? Jag vet nu. Det handlar om skam och skuld. Som jag i vanliga fall kommit så långt med. Det som jag vet om. Sedan är det ju saker i det undermedvetna. När jag nu är 52 år, då har jag ett halvt liv bakom mig. Mycket erfarenhet. Och även varit med om mycket och många jobbiga saker.
Nu kom det över mig. Skammen. Skulden. Den som inte är min. Den och det jag inte själv skapat. Skammen är inte min. Det är den som jag blivit pådyvlad. Påhoppad. Påstådd. De gånger i mitt liv som jag vetat att det varit rena påhopp. Eftersom jag då i dessa stunder inte varit värd dessa påhopp. Som kommit i affekt hos andra. Att de känt sig trängda. Mått dåligt.

Så har jag först inte känt att det varit rättvist. Blivit arg eller ledsen. Eller gått undan för att undvika. När så tiden har gått. Så har dessa anklagelse fastnat. Som ett klistermärke. I själen. Jag har såklart tidigare i livet, vänt och tänkt att det är mig. Det är jag. Och ja. Såklart är jag också en helt vanlig människa. Som reagerar. Fast nu pratar jag om dessa gånger. Där jag vet än idag att jag blivit beskylld. Och varit oskyldig.

Från en liten skitsak idag. Kom allt detta upp. Jag har jobbat så mycket med min själsresa och min fysiska. Jag är helt utmattad märker jag. Så nu tippade lasset över. Jag har inte tänkt dessa tankar sedan december 2000. Då planerade jag mitt avslut.

Det har jag absolut inte gjort idag. Det lovar jag! Så kanske den skammen kom ikapp? Även det som fick mig att tippa då, vilket var en händelse där jag kände att det fick vara nog med beskyllningar. Där jag faktiskt då kände, att det var bättre jag försvann. Det. Har inte kommit nu som tur är. Jag är för stark.

Så. Skammen är inte min. Den ska ut ur systemet. Vissa händelser har väckt upp gammalt. Jag vet inte hur jag går vidare från nu. För idag. Ska jag leva. Idag. För dagen. Här och nu. Och jag ska träna. Vilken himla tur känner jag att jag har träningen. Som får mig att träffa andra. Röra på mig. Få bättre energi. Släppa taget.

Så om du känner skam och skuld. Frigör dig. På något sätt. Du är inte din skam. Du är inte din skuld.

Ha en härlig dag! Kram // Annika

Sista bilden på min mamma. På min dotter tillsammans med sin mormor

På min son och hans lilla mormor