Hej fina!

Från fiolsträng till mjukhet. Det kändes otroligt tydligt i fredags. Min känsla i mig går inte att dela med ord. Upptäckten i min kropp. Hur mycket rädsla och oro. Skräck och panik. Hopp om att bli frisk som ändå inte funkat. Jag vågar inte berätta för mycket än. Jag vet bara, att den dagen och den känslan. Var och är ett stort kliv i mitt liv.

Jag är sårbar. Och när jag nu upptäcker, att vara sårbar. Är det som gör mig stark. Då är förväntningar mindre. Om jag spänner mig. Försvarar mig. I tysthet som vi gör. Alla av oss. På grund av livet. Det är då det gör ont. Fast vi tror att om vi håller garden uppe. Så är jag stark. Så fel jag haft. Jag upptäckte detta nyss.

Så jag vill fortsätta ha min sårbarhet. Min mjukhet. Om du visste hur låg smärta jag har fysiskt, i det tillståndet. Hur mycket lättare det går. Att följa min känsla. Och inte behöva lyssna så mycket på vad andra tycker att jag ska vara. Att vara sårbar och ta mig igenom smärtan direkt. Den psykiska. Och uppleva idag. Bara tre dagar senare. Att jag inte bär det i mig. Så konstigt fast så underbart.

Att se och känna. Välja kärlek i min känsla och inte döma. Att våga det jag känner är rätt. Oj så mycket som landat på bara några dagar. Jag är inte problemet. Inte den här gången. Jag har utlöst en reaktion. Reaktionen är inte mitt ansvar.

Där. Skulle du kunna ta med dig det? Hur du reagerar är ditt ansvar? Se på anledningen? Att en annan person eller situation får dig att reagera. Anledningen till reaktionen. Är oftast något du bär inom dig. Stoppat i ryggsäcken. Fått lära dig. Jantelag. Eller vad det är. Med det sagt, menar jag absolut inte, att om någon gör dig illa, med ord eller annat. Att den har rätt!! Nej!! Jag undrar. Vad kan du göra bäst. För dig. Där och då. Eller längre fram?

Vågar du vara sårbar? Om jag kunde förmedla den lugna känslan. Och jag önskar av hela min själ. Att jag hittar tillbaka till min sårbarhet. Varje gå g jag kliver ur. Träning träning.

Våga leva! Mjukt och sårbart. Kram/: Annika