Hej fina!

Den här veckan har jag varit stark och modig. Jag har vågat att bara vara hemma. Låtit min skräck och rädsla vara där. Och gjort det jag mår bra av. Låtit mer gammalt skräp komma till ytan och släppa det. Jag har inte känt att det varit varken kul eller lätt under tiden. Först nu. Idag. Kan jag se och känna det jag berättar.

Det är så lätt att hitta på saker hela tiden. Och om jag mår dåligt p g a min smärta vill jag analysera. Gå på massage. Hitta lösningar. Denna vecka. Har jag bara varit. Hemma. Gjort det jag mår bra av. Gråtit. Vilat. Lyssnat på det jag behöver i min kurs. Hittat flera saker som tynger mig som jag inte trott varit så märkvärdigt. Bara för att jag vetat om det, så trodde jag inte att det tyngde mig. Jag känner en ny styrka. Till vad som är viktigt för mig. Som att jag börjar ett nytt kapitel.

En sak som jag kände en morgon. Det var att jag typ smög. Smög omkring för att inte störa. Vara i vägen. Jag bor helt själv. I en lägenhet. Så det blev en väckarklocka. Vad gör jag så för?

Insikten slog ner. Och jag blev full i skratt och sorgsen samtidigt. Inser att det är en känsla ända sedan barndomen. Att inte störa. Att vara till lags. Och mycket annat kände jag i den känslan. Det är en av sakerna jag menar att jag varit medveten om. Och i min hjärna och tycke, trott att det är lugnt. Och insikten i det. Gjorde att jag vaknade upp. Att det är större än så. Att jag ber om ursäkt. Vem jag är. Hur jag är. Min funktionsnedsättning. Min smärta. Mitt utseende. Med mera. Hela min existens!

Jag som är stark. Som vågar och kan. Har, fast jag vetat om detta, trott att det var lugnt. Och inser. Att det är inte ok. Att jag anpassar mig efter andra i mycket. För tänk om,,, ibland medvetet. Oftast inte medvetet alls. Så min hjärna visste detta rätt så bra. Känslan med. Så vad som hände är svårt att förklara. Det ligger djupare än så. Det är mycket smärta.

Och min fysiska smärta. Jag är väldigt säker på att allt hänger ihop. När jag äntligen vågar med hela mig, känna, att jag är värd att älskas, precis som jag är. Att jag är värd. Värdefull. Med det lilla eller stora. Att jag får finnas. Utan att be om ursäkt. Den kärleken börjar med min egen till mig. Och jag vet att jag fram till nyss, kände att jag är värd. Att jag börjat hitta det ganska bra i mig. Och så helt plötsligt blev det så här?

Jag är så tacksam. Att jag kan få insikter. Att jag har möjlighet. Att stanna upp. Det är kanske lättare att fly. Fast det tycker inte jag. I längden. Jag vill äntligen få frid. Inombords. Och i det känner jag en enorm styrka. En varm kärleksfull känsla.

Med de orden önskar jag dig detsamma. Allt börjar med dig. Sann glädje. Och att älska sig själv. För den fina du är. Där inne i din kropp. Kram// Annika