Hej fina!

Hej och hå vad det går!! Veckan som gått nu har varit mycket konstig för mig. Mentalt har jag haft mindre lätt att få in den där goa känslan jag äntligen hade hittat.

Helt plötsligt gav det sig inte. Jag gjorde mitt bästa. Som jag alltid gör. Jag gjorde en stor ändring. Och det var att inte ge upp!! Jag tillät mig inte vara ett offer heller. Skyllde inget på någon annan. Jag gjorde mitt bästa att inte leta anledningar.

Däremot så vet jag en stor anledning för den kamp jag kämpade och kämpar nu. Smärtan i huvud. I rygg. I samband med medicinska botoxen på landstinget, det var första gången hos dem, så har jag ont igen. Jag har ju vissa funderingar på varför. Och sticken är ju inte satt lika. Fast det jobbigaste, det är att jag kände mig så totalt smärtfri jag kan önska, om jag bortser från nya ryggsmärtan. Innan nya botoxen. Och så blev det så här.

Det. Fick mig till mörkret. Det vet jag. Jag vet däremot inte anledningen varför jag är där. Det kommer jag veta I framtiden. Igår fick jag hjälp med akupunktur med rött ljus. En metod som används främst på hästar, och andra djur. Även på människor. Mycket effektivt.

Så redan igår eftermiddag kände jag att mitt mörka virrvarr var mindre. Idag har jag energi trots att jag har kvar min smärta i occipitalis. Behöver jag lära mig och acceptera att det är ok att den gör ont? Att det inte är katastrof?

Mitt stora lilla ego sitter på min axel och grämer sig. Över att inte våga igen. Vid ansträngning kommer det huvudsmärta från den nerven. Den drar från bakhuvud ner till bäcken. Som om någon skulle dra dig i håret. Så när andra muskler i ryggen krampar. Då drar den mer.

Så idag. Tar jag nya tag. Letar nya vägar i att acceptera där jag är just nu. Och tar det från där. Hela veckan som gick. Hittade jag inte den känslan. Jag känner sorgen av det nu med. Fast oj så tråkigt det är att fastna i det mönstret.

Det jag fick till mig i morgonens meditation. Är att sluta söka. Det kommer till mig. Svaren. Det vet jag ju!! Ändå. Så när det kommer till att ?lösa? smärtproblematiken. Jagar jag. Frenetiskt. Så stilla. Och ro. Så hör jag. Känner jag. Vila i sinne och kropp. Inte få panik. Lättare sagt än gjort. Jag har varit där förr så det tog ner mig. Besvikelsen.

Idag. Just nu när jag skriver. Inser jag att besvikelsen är egot. Som vill så mycket och planerar för mer och bättre. Jag är bra som jag är. Jag längtar väl bara så. Att vara ute socialt. Med jobb. Ha pengar för att göra det jag mår bättre av.

Så släppa taget. Om mörker. Och in med ljuset. När jag släpper in ljuset så händer bra saker. Såklart. Då blir jag vaken för intryck att ta till mig. Mörkret. Det är ju nödvändigt på det vis att jag behöver släppa taget om något och lära mig nåt nytt om mig själv. Att allt ordnar sig. Att det sker av en anledning. Att allt är som det ska.

Ha en fin dag! Kram // Annika