Hej fina!

Här händer det grejer!! Det går upp och det går ner och det går runt en liten stund,,, haha. Vart börjar jag ens? Idag. Just nu. Har jag den känsla i kropp och sinne, som jag önskar mig, mer av. Det är det jag strävar efter, när jag jobbar med mina tankar och mitt varande. Att ha dessa lyckokänslor, även när livet är lite mer att hantera.

Jag har stannat upp sista veckan. Känt efter. Tänkt lite för mycket såklart. Och idag eller antagligen redan igår, kändes det befriande. Kommit till insikt i mycket. Och när jag landar ännu mer i mig, då växer min kärlek till C ännu mer.

Jag älskar så mycket. Vi har snart ett år tillsammans. Och mina rädslor för vissa saker, blir mindre och mindre. Jag är starkare än på länge. Och samtidigt blir min kärlek till C starkare. Det finns så mycket, som jag önskar i en relation. Sådant som bara är där. Inget jag ber om. Kostar inga pengar. Det är de där små sakerna som för mig är stora. Måtte det aldrig försvinna. Och då jag inte är van att bli behandlad så, blir jag varm i hela kroppen, varje gång. Lika överraskad varje gång, att någon ger mig, det jag själv ger när jag älskar någon.

Sedan tänker jag inte framåt så mycket längre. Förut kände jag att jag var mer i framtid och hur allt ska bli då. Än att stanna upp i just den här dagen. Och vara tacksam för allt det fina jag har just nu. Så jag bara klarar det, mer och mer. En livsstil. Jag som är kontrollfreak, vill gärna ta tag i saker som inte ens finns än o s v. Klarar att vara mer i nuet. Känslan är lugnare. Det syns säkert inte utåt. Det är det som är i mig. Som förändrats.

Jag har åkt mycket upp och ner med min smärta nu en period. I söndags var det som hela kroppen gav upp och stannade till i all smärta. Då tog jag till medicin. Inte mycket. Jag kände att jag inte orkade plåga mig mer. Och sedan vände det. När muskler och sinne fick slappna av. Så att kunna ta mig dit, utan medicin. Det kommer att bli så. Behöver ju inte slita ihjäl mig bara. Tills jag kommit dit.

Jag har gjort verklighet i, att när jag jag tänker och känner mig låg. Då när jag upptäcker det, frågar jag mig. Vill jag vara glad eller låg? Det vänder redan då. Sedan hur högt jag tar mig, beror på omständigheterna såklart. Fast det funkar. Ibland hela vägen. Ibland en bit.

Hur vågar du bli medveten om dina tankar? Vågar du vara tacksam för det du har som är bra, eller är du offer för det du önskar och inte har än?

Kram fina// Annika

Saknar dig Pixie