Hej fina!

Den här kursen jag tagit, ger mig så oerhört mycket. Allt är som det ska. Så är det. Och det är ingen idé att älta gammalt. Däremot kan det vara smart att släppa det gamla. Olika sår vi bär med oss. Från livet. Redan som barn. När du kanske inte blev sedd t ex.

Förra veckan gjorde vi i vår grupp, tillsammans med Carolina, en gemensam livemeditation. Den var oerhört kraftfull och knockade mig. Jag har sovit jättemycket både igår och inatt. Jag har utrensningssymptom i hela kroppen med lite sorg, lite ledsenhet och illamående. Så jag är väldigt tacksam att kunna vara själv mycket just nu. Mycket vatten går det åt.

Jag är inte ledsenledsen. Jag vet inte vad jag är. Vem jag är. Vad jag vill. Vem är jag då? Så det är bara att vara i tillit. Låta livet ha sin gång. Och följa stigen utan att ha en aning om vad som väntar bortom kröken.

Det finns speciellt en sak som kommit upp för mig. Det är att jag låter mig hunsas. Jag har inte hittat rätt balans än, på vart gränsen går. Det ligger bara hos mig. Att saker kan gå för långt. Och i det kommer gamla sår upp. Hur jag som liten blev orättvist behandlad som något jag gjort fel, när jag menat väl. Hur jag hanterar det bättre idag, fast jag känner att jag blir väldigt ledsen.

Om det är förväntningar på annat, om jag kanske tror att jag nu, äntligen, kan bli sedd för den jag vet att jag är. Och att jag inte kan visa det nog mycket kanske? Och att veta när andra blir t ex irriterade på mig, att det faktiskt inte alls beror på mig, om jag nu inte ens känner mig irriterad eller vad det kan vara.

Jag lär mig. Jag lär mig våga se mig själv. Andra i min närhet. Jag vågar säga att det inte känns bra. Min erfarenhet är, att om jag vågar uttrycka mig, får jag det slängt tillbaka på mig. Och så är spiralen igång. Och nu vet jag, att jag inte vill ha det så. I min relation till vem det än är, med mina närmaste.

Att klara av att vara öppen och inte ta åt mig. Det är det jag jobbar med. Bland annat. Samtidigt behöver jag veta när och vart gränsen går för mig. Utan att då heller reagera så mycket. Så nu när jag lär mig, väntar jag in mina känslor. Går inte igång som jag gjort förut. Och går det inte över. Då behöver jag ta tag i det. Ta beslut.

Att samverka med hjärna och känsla och att inte låta hjärnan bestämma allt för mycket. Haha. Ja du. Det är grejen. Jag vet inte hur jag gör ens längre. Vem jag är. Vart jag ska. Så det kanske låter jobbigt och tråkigt? Det är absolut inte det jag vill förmedla.

Det är jobbigt stundvis. Nu vet jag ju att något jättebra sker. Ett skifte. I mig. Som jag längtar efter. Så hjärnan som vill ha kontroll går in och söker orsak. Ska lösa problem. Vilket jag inte går med på. Att vara här och nu. Idag. Att hitta lösningar är roligare än att lösa problem. Att klara av att vända på tanken så, känner du skillnad?

Det är för mig viktigt att hitta tillstånd där jag är glad. Hoppfull. Har bra känslor. För vi kan till viss del, påverka vårat tillstånd. Eller helt. Fast är det sorg så är ju det något du behöver ha också. Det finns något i alla tillstånd. Och när jag märker att jag känner mig dov så märker jag också att jag kan byta ut mina tankar. Till något jag blir gladare för. Det gör också, att jag ser livet mer spännande. Det öppnar upp, för de bra sakerna.

Jag vill väldigt gärna ha en lite större lgh t ex. Fast jag älskar den jag har. Så då kan jag gnälla. Eller vara hoppfull. Vad väljer du? Vad tror du tar dig fram?

Jag har allt klart inom mig. Jag vet bara inte vad det är. Eller hur det kommer att ske. Så därför. Tränar jag på att vara i livet. Nu. Inte förut. Inte sen.

Ha en härlig dag! Kram// Annika

När jag tagit bilden, såg jag mitt kraftdjur, örnen. Den landar där, ser du? De mörka molnen. För mig något som kändes i hela kroppen. Vi finns här för dig. Du är på rätt väg.