Hej fina!

Idag är en dag som jag tar till mig. På djupet. Reflekterar. Förvånas. Och känner lättnad. Lättnad att, trots det jobbiga jag känner inom mig, är något som i princip är borta. En påminnelse kan vara bra. För att se hur långt jag kommit på vägen. Att jobba med mina tankar har gett stora resultat.

Igår tog jag ett beslut från själen. Jag kastar mig rakt ut och vet inte på något vis, hur det kommer lösa sig ekonomiskt för mig. I vanliga fall skulle jag ha legat sömnlös. Funderat. Försökt ha koll. Ångrat mig. Jag somnade med ett stort lugn som jag inte haft på många år. Och i glädje. Och det får jag nu komma ihåg. Och ha tillit till. Att det är precis som det ska.

I dag då. Då vaknar jag. Irriterad. Gör mina morgonrutiner. Och bryter ihop. Totalt. Är ful. Jag är värdelös. Självisk. Vem tror jag. Att jag är. Och andra saker som kom upp, saker jag inte orkat sluta sörja tydligen. Om vem jag inte kunde och kan vara, just då och just nu. Den biten blev kortare åtminstone. För jag känner att mycket bra händer fysiskt.

Så vad är det för tankar och känslor? Gamla inställningar till att jag måste duga för det jag gör. Hur jag ser ut. Vem jag är, inte för bara jag, utan för det jag gör. Att inte kosta på mig. Och vad jag kan minnas, finns det ingen som sagt detta till mig. Utan det är samhället. Som vi växer upp. Samt att jag faktiskt vill, göra något. Vill jobba. Vara social. Ha nätverk. Vara medlem i livet. Så den ensamhet jag kan känna ibland. Den gör väldigt ont.

Nu är jag som tur är, så enormt tacksam. För att jag mår så bra idag. Oftast och även oftare. Jag har en underbar familj. Jag har en pojkvän jag älskar, med två fina tjejer, som ligger mig varmt om hjärtat. Jag kan röra mig. Jag kan träna lite. Jag har väldigt sällan den enorma trötthet jag led av tidigare. Så livet. Är Lifvet. Egentligen. Att skriva ner det, ger mig glädje igen. I själen. Och sorgen. Ligger lite mer utanpå.

Jag är också så oerhört glad och tacksam, för den gemenskap jag hittat, med likasinnade kvinnor. Med stora hjärtan. Som vill utvecklas. Som har förminskat sig själva på grund av känsligheten vi haft sedan vi föddes. Som gjort att vi har trott att det är något fel på oss. Jag kan äntligen sträcka på mig. Och idag är jag glad och stolt över min känslighet. Och jag hoppas. Att den ska ge mig. Det jag vill göra för andra. Hjälpa mig hitta vad det är. Om det är mitt mediumskap. Eller åka till Afrika. Jag är helt öppen just nu. I tillit. ( och det är ju lite otäckt såklart) haha.

Var rädd om din känslighet. Låt inte dina tankar ta över det du egentligen känner. Våga!! Kasta dig ut. Vad vill du. Egentligen?

Kram// Annika