Hej mina fina läsare!

Tack för att du läser min blogg. Och hoppas det ger dig nåt. Tack till er alla som lämnat någon form av avtryck, till mig, för bloggen och även för min hund, som fick somna in.

Just idag kom det över mig så starkt igen. Att hon inte är här. Inte kommer tillbaka. Jag har en del gammal sorg i mig också. Min favoritmorbror och hans fru, gick bort för inte så länge sedan. Och det känns som det också kommer ikapp. Just verkligheten. Att de inte heller kommer tillbaka. Vi bodde drygt 100 mil från varandra, så det är ju lite på ett annat sätt, lite lättare? Att skjuta undan sorgen efter dem. Så fina människor. Fina Sven-Erik som alltid,alltid , fick mig att skratta.

Att vara så lycklig och i sorg samtidigt. Jag ger mig tillåtelsen. Jag har precis läst ut en väldigt bra skriven bok också. En mamma och syster som förlorar son/ bror genom ett självmord, endast 14 år gammal. En fin bok och så smärtsamt samtidigt. Just som Pia skriver kan vi inte jämföra sorg. Jag vet i alla fall, att jag aldrig vill eller kan veta, hur det är att förlora sitt barn. Det är verkligen min värsta skräck.

Hennes och deras ord, ger mig insikt i mycket. Som att min sorg efter min 8 år långa relation till min hund, också är en stor sorg. Att jag får ha den. Vet inte varför jag tryckt ner min egen tillåtelse? Som andra gör i smärta i relation till mig. De kan säga ofta, att de har ont, fast det är ju inget mot mig!? Då säger jag alltid, att din smärta är ju lika jobbig för just dig.

Varför gör vi så? Söker vi svar? Förtränger vi verkligheten för att fly? Så gör nog jag med sorg. Sorgen efter min pappas död, som var ett självmord precis innan jag skulle fylla 13, fick jag inte utlopp för förrän typ 12 år efteråt. Jag ?var för liten att gå på begravning ? på den tiden. Så hemskt det var, att vara hemma. Med någon tant? Och alla var i kyrkan. Och jag glömmer det aldrig.

Så idag. När det är måndag. Inget att fly till eller kan inte fly med någon eller något. Så gör det ont. Och jag kan ta det. Jag orkar leva med det. Jag behöver acceptera det också. Inte skjuta bort till sedan. Och ett uppvaknande till verkligheten. Om smärta och att gå vidare och hur gör jag osv. Inte med stress. Fast med en verklighetskänsla.

Sedan har jag ju denna inisjälenlyckan!! Att jag? Just jag? Just nu? Får möta Han!? Och att jag var stark i mig innan, precis innan, en så viktig känsla för mig att ha i grunden, för att inte förlora mig själv helt. För någon annan. Att få förlora mig själv, helt i min kärlek till Christer, det gör jag gärna. Jag vill bara inte förlora mitt fotfäste. Och här kommer verkligheten än en gång in. Att våga göra det jag känner är rätt. Min situation är ju ändå så. Att jag varit ärlig på första dejten. Att jag möjligtvis inte alltid kan och behöver lyssna på kroppen. Vad jag är redo för.

Och jag har gjort det. Utan dåligt samvete. Utan att skämmas. Och det går bra. Med mig. Med oss. Och vi har bara träffats i 6 veckor!! Det känns som flera år!! Så jag låter mig föras med på vågen. Och inser att livet är här. Här och nu! Inte förut och sedan, fast vi blir formade av förutlivet. Vad jag gör av det, är mitt ansvar. Att göra det bästa av varje dag. Och ändå kunna sörja. Utan dåligt samvete. Att jag får vara lycklig. Och vet du? Jag har någonstans i mitt inre, inte trott, att jag varit värd äkta lycka! Att få vara den jag är!? Att bli nedklankad på. Att inte duga. Och friheten. Att jag själv känner den känslan. Att jag är värd! Att jag får vara lycklig!! Och ledsen. Och arg. Hela spektrumet av känslor.

Jag har en del att träna på. Att leva. Det liv jag är värd. Och inse att livet är upp och ner.

Jag rekommenderar varmt Pias bok, lägger ut bild och text. Bli den som ser,,, står det i den till mig. Till oss. Att kunna och våga se, den som kanske visar minst. Vid mitt tillfälle då jag planerade in mitt eget självmord, som tillfället inte blev av, som tur är, visste ingen något! Jag endast. Jag blev lycklig, när jag bestämt mig. Jag såg ett slut på smärta i själen. Och svårigheter jag inte orkade med mer. Tänkte att det var bättre för alla andra när jag var borta. Att jag var besvärlig och nu var en börda borta. Fast framförallt. Jag orkade inte ha så ont. I själen,,, och hittade ingen annan lösning..

Ha en fin dag! Kram// Annika

Att bli den som ser,,, våga se och lyssna på dig om du skulle få en känsla. En stark bok om verkligheten. Och en stor hjälp för många. Vakna upp. För de/oss som inte visar utåt. Jag tog åt mig. Jag är en av dem. Fast det tror man inte. Utåt märks det inte. Bli den som ser!! Så viktigt. Tack Pia, Jennie och HG!!

Mitt barnbarn Neo och följeslagaren Pixie.