Hej fina!

När jag skriver det här inlägget, rinner tårarna så jag ser knappt att skriva. Jag är inte ledsen. Jag är lycklig. Och något annat som jag inte kan sätta ord på. Att vakna efter att sovit en hel natt, utan någon märkvärd smärta. Att alla år, med kamp om smärta, hur jag ska ta mig vidare, ensamheten i kampen om detta. Att känna skuld för att inte duga p g s smärta.

Det får mitt eget hjärta att brista. Inte för att jag tycker synd om mig. Mer en sorg. Och en lättnad. Och vad har jag varit med om och kommer att mer gå igenom? Hur??? Har jag ens orkat? Och hur är det möjligt att må så bra i själen nu?!!!!

Detta bakslag var jobbigt! Jag dras med en förkylning, är inne på sjunde veckan. Det tar på krafterna och ändå är jag så pigg och mår så bra. När vi satte medicinska botoxen, fick jag ju mer smärta först på ett område när jag ligger ned. Det börjar lugna sig. Och när rädslan blir mindre, minns jag att jag hade liknande sist, eller, första gången också.

Jag accepterar också mer nu, att kanske min plan på botox ett år, kan vara hela livet. Fast min magkänsla säger annat.

Tårar kommer också, p g a min kärlek och lycka tillsammans med Christer. Varje förhållande har sin period, där vi känner som vi mår. Även hur vi behandlar varandra. Jag förstår att jag mår så bra i mig och vet att jag aldrig kommer ge upp mig själv, för någon annan. Det gör ju att jag kanske slappnar av och vågar mer. Samtidigt vet jag, att ingen varken gett eller visat mig så mycket och på det här viset. Får mig att känna mig så lugn och trygg i just den känslan. Det är oerhört enkelt. Och så många saker som jag saknat förut, det som är runt omkring relationen. Som är i skratt och glädje. Det är positivt. Jag är omtyckt som jag är. Jag vet inte ens hur jag ska berätta.

Jag är medveten om att det är tidigt i relationen. Och hur många säkert tänker. Tro mig, jag är inte blåögd. Det är bara så rätt. Och jag önskar alla människor finge känna så här. Och tillsammans vill jag växa. Att ha någon som säger att han vill följa mig på min resa?! Vill följa mig på min resa!! Det är hans ord!! Som kan gå åt skogen i perioder, som är fantastiska andra perioder. Mitt tunga bagage som jag säkert har en del kvar att skäppa ut. Att möta en sån man? Jag?? Hur är det möjligt? Då när han sa så, hände något konstigt bra i mig, som jag inte kan beskriva.

Att det utöver det, händer de mest roliga oväntade saker så jag blir så varm i magen, förundras över hur vi människor möts i ett oväntat första möte, och senare springer på varandra igen. Det har hänt mig i helgen. På tjurruset gick jag på impuls in på ?fel? publikväg, mötte ett underbart par som gjort lika. Vi slår följe och jag gillar dem starkt från start. Som om vi kände varandra. I helgen möttes vi igen. Glada och tycker om varandra. Fast ingen av oss kunde placera den andra. Då visar det sig, att de jobbar och jobbat med min son!! Och just de personer han nämnt som att han gillar väldigt mycket.

Hur och varför möts vi?! Och vad leder det till? Visst är det väl härligt? Christers och min historia är lika och allt är varade märkligt, med alla människor. Som ett pussel som sakta läggs på plats!!!

Önskar er en fin dag, och önskar er att ni är lite vakna och lägger en extra tanke på livet och det som händer. Går du på impuls och vad har hänt de ggr du gjort? Våga leva!! Lova mig!! Om du inte trivs, ändra tanke eller situation. Känn efter vad som inte funkar. Våga !!! Missa inte ditt liv!!

Kram// Annika