Hej fina!

Jag har inte hittat inspiration till skrivandet i några dagar. Rätt var det är, hamnar jag i min grotta. Numera vet jag att det är förändringar. Utveckling. Och det är något jag lärt mig över tid. Att det är mycket i skallen. Och viktigt att det får ta plats. Då behöver jag egentid. Stanna upp.


I tisdags var jag till Kumla igen. För medicinsk botox. Det är något jag till hälften får betala själv. Botoxen går som medicin på högkostnadskortet på apoteket. Själva läkarbesöket är dyrare. Det går som privat. Jag har gjort det en gång förut, med väldigt gott resultat. Och jag är tacksam att det finns något som hjälper den sista biten som jag har kvar just nu.

Jag säger just nu, då min förhoppning är att, då det blir så väldigt bra resultat, kanske hjärnan och kroppen hittar rätt signaler att lugna sig. Det är en del tankar som oroat mig så här direkt efter. Misstänker själv att det är ett diskbråck långt ner i nacken. Och vill att det ska läka ut själv. Jag vill inte operara mig mer. Så jag har tänkt ge det en chans på drygt ett år nu.

Efter tio dagar har man full effekt, i ca 3 månader. 34 stick sätts i pannan, tinning, bakhuvud och nacke. Jag hade bra resultat redan igår, andra dagen. Gick ut på stan en sväng, och kände inte mitt huvud. Oftast sitter det så hårt på min nacke. Det är tungt och spänt. Väldigt svårt att förklara. Och när jag kom på att jag inte hade ett huvud igår på stan, haha, tittade jag på alla människor, och tänkte, så här bra har dem det! Förmodligen alltid !!

Det är bara en av effekterna. Hela kroppen mår dåligt av så spänd nacke. Min dr Åke säger att det är kompartment. Oftast pratar man bara vader. Fast Åke har sin erfarenhet med så många tusentals patienter. Att vi kan ha det i nacken med. Nerver och muskler spänner oavbrutet av sig självt. Vi har ju så mycket nerver i nacken, som styr så mycket i kroppen. Magen och ryggen, axlar mm. När musklerna får lugna sig rasar kroppen ihop lite. Fast på ett skönt sätt.

Det här verkar vara problemet att inte öka min träning. Jag har ett problem som gör att min hela högra sida vill krampa ihop. Från skinkan upp till nacken. Jag längtar så fruktansvärt att få träna. Få lite mer muskler. Jag har rasat i vikt och känner mig mager. Just för att musklerna är borta. Så tålamod. Det är min vän och inte fiende. Jag är tacksam att jag har något som funkar även om jag skulle må bäst av massage varje vecka.

Så. Jag har varit i mitt huvud några dagar. Där jag funderat på om jag ska ge mig in i landstingets kamp igen. Och bestämt att jag orkar inte. En gång till. Stressen. Kampen. Väntan. Nej. Nu ska jag hitta egen kraft och hoppas min tanke och känsla är rätt. Att det löser sig på vägen. Ensamt är det. Så väldigt ensamt. Att ha det så här. Att hitta ditt eget sätt. Ingen som vet. Och hade ekonomin varit mer bra, hade jag satsat på fasciamassage och 3D rehab, varje vecka. Då skulle jag få fart på detta. Även testa naprapaten i Stockholm fast det har inte hänt. Än. Allt har sin tid. Tala om att hamna i ekorrhjulet.

Jag är just nu bara tacksam för det som är bättre, att jag trots den smärta som ligger där, kan leva ganska bra. Jag får ju jämföra med ett halvår, ett år sedan!!

Du får ta hand om dig och göra det bästa av din dag! Den blir så bra som du orkar göra den. Kram // Annika

Fina långpromenaden igår.