Hej där!

Det här med att starta ett nytt liv. Att börja om från början. På alla plan samtidigt. Och samtidigt jobba med mig själv. Hur jag tänker. Att jag vågar göra på ett annat sätt än förr. Osv. Det känns som det gått flera år. Och det är inte mer än ca 5 månader, sedan jag flyttade till min lgh.

För fyra år sedan. Då levde jag i mitt eget fängelse. När skruvar och plattor togs bort på mig, på Akademiska i augusti 2012 gick det mesta toppen. Jag hade inte huvudvärk och annan smärta, mer än att jag hade ont av läkning och den smärta de nya skruvar orsakade. Vid operationen var vi tvungna att steloperara på C1-C2. Det är kotorna som kommer först efter skallen. Det gjordes p g a att två skruvar på 12 mm, hade blivit ditsatta i Tyskland, genom leden där. Och de hade gått av.

Så om du föreställer dig skruv som går av, har du ju skruvskallen på ena sidan. På främre sidan av skruven finns inget att ta tag i. Och riskerna att bara lämna främre delarna, i leden på ett betydelsefullt ställe, var ingen risk vi ville ta. Så min stelop längst upp är p g a detta. Inte en skada.

När detta gjordes fick jag ont av skruvskallen på nya skruvarna. Det var trångt med benmassa från min höft, och kanten på skallen. Det skavde dessutom mot en nerv som kommer upp som heter occipitalis. Jag är väl näst intill expert på nerver och vart de leder osv. Ett måste för att komma dit jag är idag.

I mars 2013, då skulle vi bara!! ta ut dessa skruv, för benmassan hade läkt fint runt kotorna och de behövdes inte. Jag hade ju ändå besvär av den. Jag mådde väldigt bra i övrigt. Efter Tyskland var mina nackmuskler inte riktigt på plats. Fast nu hade det ju varit så i fem år. Min läkare och jag hade pratat om, att om det kanske går att dra ihop muskulaturen där.

Jag glömmer aldrig den dagen. Jag har gjort många operationer och aldrig varit orolig. Det var jag nu. Och sa att jag ångrade mig ang dra ihop muskler. Han sa då att jag gör bara om det finns utrymme. Jag litade på hans kunskap och gick emot min känsla. När jag vaknade var hela bakhuvudet avdomnat. Sköterskorna på uppvaket trodde jag hade säkert fått lokalbedövning.

Då började mitt helvete. En vecka gick minns jag. Och jag började få mer och mer ont att ligga ner. Och att sitta utlöste också smärta. I huvud. Nervsmärta !!! Har du haft det någon gång? Föreställ dig att ha det i huvudet. Samt inflammation också förmodligen. Det är kunskap jag fått till mig i min sökning, till att bli frisk. Utan mitt eget jobb hade jag inte varit här. Det är bara jag. Som kan min smärta och kropp och vad den reagerar på. Hur och när och varför. Av erfarenhet. Behandlingar osv.

Jag kunde inte mellan mars 2013-februari 2016, ligga eller sitta ner och sova. Utan att den smärtan från helvetet kom. Ursäkta mitt ord fast det är det enda som passar. En brinnande, skärande domnande smärta. Ekande och som om huvudet skulle spricka. Allt på en gång. Nervsmärta som sköt ut åt alla håll, väldigt mycket i pannan ner mot ögonvrårna. Varje!!! Natt!!Spelade ingen roll vilken medicin. Det gick inte att förebygga. Jag kunde inte sitta i soffan. Jag kunde ligga ned små stunder på dagen. På golvet. Med meditation i hörlurarna. Jag kunde inte gå ut och gå något alls knappt. Korta sträckor som 5-800 meter! Inte åka någonstans. Orkade inte tänka av smärtan. Kunde knappt laga mat. Vanliga sysslor. Smärtan lade sig lite efter kräkningar på morgonsidan och min cocktail. Så ja gjorde ändå. Lite saker. Och de tabletter jag sprang upp efter 4-5 timmars sömn. De kunde ha dödat mig. Min egen cocktailblandning.

2016 när jag mötte min dr Åke. Då fick jag svar. Kompartment. Det betyder typ att musklerna står och krampar själv. Nervsystemet funkar inte riktigt utan skickar fel signaler. Sedan när nerver och blodkärl ligger för tätt, och det gör de massor på mig, forfarande på många ställen, då skapas irritation och inflammation. Hur kan ingen i sjukvården ha förstått detta? Så duktiga läkare på Alademiska t ex? Jag är så tacksam för min Åke. Som hjälpt mig så gott han kan.

Där och då. När Åke gjorde sin första test på mig. Med lokalbedövning på det ställe han misstänkte var sämst. Då bröt jag ihop. Av lättnad. Och av förskräckelse. Att jag inte visste hur ont jag hade, förrän smärtan gick bort. Hur kunde jag leva så?? Jag glömmer aldrig den känslan.

Så att jag lever idag. Att ha haft viljan att leva mer än någonsin. Det fanns ju den där tiden i livet tidigare, då jag planerade min död. Nu när jag hittade livet ville jag ju leva!! Jag har svårt att förstå själv. Nu när jag haft ett svårt bakslag i åtta dagar. Kommer minnen tillbaka. Och att jag tagit mig hit. Och trots all smärta, så känner jag att jag har en helt annan syn på livet. Hittar andra sätt att leva. Bryr mig om andra saker och uppskattar annat också.

Något som är tufft och var tufft under denna tid var brist på förståelse. Jag mötte många som brydde sig. Sedan fanns ju de, som faktiskt ifrågasatte mig. Att det orkar hon väl? Bara åka bil och hälsa på? Behöver ju inte göra något. Du kan väl inte få ont om du lägger dig? Sitter? Spelar väl ingen roll vart jag ligger? Det kan du ju inte få ont av? Osv. Den okunskapen gör mig inget. Det är mer attityden. Att inte tro på mig. Varför? Jag har än idag problem. Problem jag inte visar. Jag har t ex lärt mig, genom 3Dfunktion, den rehab som funkar något åtminstone. Hur jag plockar ur diskmaskin. Skär med kniv. Tar ned min jacka från hängaren. Tar ned saker från skåp. Jag är ju så kort, 150 cm lång, så jag sträcker ut mycket.

Sådant märks inte. Fast det får jag leva med. Nu är jag stark nog att säga till. Vågar. Och om jag inte blir respekterad att det är så. Då får det ligga hos de personerna. Många finns inte kvar. Jag vill inte ha sådana runt mig. Sedan finns de kvar som lyssnar. Och tror mig. Och er. Är jag så tacksam för. Att ni finns. Tack!!

Nu får ni ha en fin dag/kväll. Kram//Annika