Hej fina!

Idag är en sådan dag, när hela jag drar mig inåt. Behöver tystnad. Egentid. Landa. På 5 månader, har ett helt liv hänt, jämfört med de sista 6 åren jag inte hade något annat val, än att stanna inne. Hemma. 90% av tiden. Nu har det, sedan jag flyttade 24 maj i år, hänt så mycket bra saker, och det har varit fullspäckat. Som om jag sov, och nu vaknat ur en koma. Det har varit jobbiga saker med, fast jag har inte fastnat i dem.

Idag, lagom till Hallowen, hämtade jag hem min lilla hunds aska. Den låg i en träbox, som jag målade vit och satte ett foto på. Sedan, gick jag till hundcaféet en sista gång, som ett avslut. Lite fånigt, det kändes rätt så.

Samtidigt är det en konstig dag. En del är kemisk reaktion. Utsättning av starkare medicin, fast jag inte tagit regelbundet eller mycket. Ändå, klarar min hjärna inte detta så mycket. Det jag är glad över idag, är att det jag tänkt som varit destruktivt, det har jag vetat och sagt till mig själv, det är inte sant. Det är inte jag. Samtidigt blir jag så avtrubbad. Att om någon skulle säga något jag vanligtvis skulle ge respons på, så skulle jag rycka på axlarna. Och inte bry mig. Det är en otrevlig känsla för mig, som är så känslig. Som sagt. Så vet jag ju, att det inte är det riktiga jag. Utveckling de lux.

Jag skulle bara vilja åka iväg igen. Länge. Och ta reda på vad jag ska bli när jag blir stor. Fast nu har jag ju en kärlek, som jag skulle längta ihjäl mig efter. Att åka utomlands någon månad, är något jag har på min lista. Så längre fram, kommer jag att göra det. Jag har så mycket jag vill. Och inte är framme vid än. Inte dags. Fast det kommer. Och när jag har bästa dagarna, vilket är oftast, då vet jag att allt löser sig.

Ha nu den bästa kväll/dag som du själv kan skapa. Kram // Annika

Vila i frid min lilla Nulan,, tillsammans med min pappa i bakgrunden.

Bästa värsta glutenfria baguetter har de på Mollys café i Karlstad.