Hej finaste du!

Idag kommer sorgen riktigt ikapp. Jag tog mig en egendag igår. Gjorde inget. Knappt mat ens, utan värmde det jag hade. Att vakna med en ny förkylning och värsta migränen igår morse, fick mig att förstå, att jag kör på för hårt.

Jag har ändå levt så isolerat i många år, så att fast jag varit så glad och lycklig, har jag ignorerat signalerna från kroppen, och testat mig istället. Som om jag aldrig haft någon skada osv. Sprungit innan jag kan gå.

Nu idag, tyvärr på ett sätt, med hjälp av mediciner, och bra på ett annat, att de kan hjälpa mig framåt, så kan jag känna att jag mår bättre smärtmässigt. Och nu har jag landat. I känsla och tanke, att hur mycket jag än vill flyga och fara och leva på, så behöver jag inte passa på liksom!! Jag behöver stanna upp.

Idag vaknade jag ensam. Jag var ensam igår med. Saknaden efter min lilla goa hund Pixie, är enorm. Så tufft. Att vakna idag och inte ha henne. Klumpen i magen. Och tårar i ögonen. Visst har hon varit varannan helg hos mitt ex, så jag har varit ensam. Då har jag ju vetat att hon kommer tillbaka. Så nu har jag försökt skjuta bort sorgen. Jag vet inte om det är så bra? Stundvis, ja.

Allt jag gör. Så väntar jag att hon ska vara där. Bara ligga här och snusa gott på filten när jag skriver. Sova gott när jag gör yoga och mediterar. Hon älskade yogamattan. När jag ätit slickade hon tallriken. När jag tappar smulor, ingen som städar upp dem. Så mycket mer, hon var där än jag ens trodde jag skulle sakna. Saknar henne så hela hjärtat är brustet.

Är så tacksam att min kärlek förstår mig. Även om vi är nya tillsammans och jag inte kan veta, så gör han sitt bästa att finnas där. Så mycket stöd och kärlek jag får! Jag sluter mig lätt inom mig p g a tidigare erfarenheter, och tränar på fullt att ha mitt hjärta öppet. Det kanske är fullt normalt att dra sig inåt när jag är ensam? Jag vet inte. Vet inte hur man sörjer. Däremot är jag duktig på att dölja. Och det är slut på sådana saker nu. Att hålla tillbaka i situationer är en annan sak.

Så idag. Ska jag ta det lugnt. Och bara vara. Göra det som faller på. Ta hand om mig. Och tillåta mig sörja ut detta, när det känns så, och skratta utan dåligt samvete, när det känns så. Pixie vill att jag ska leva. En sak som gör så ont, är att ett av min mål var, att när jag blev frisk, skulle vi äntligen ta långa promenader och utforska världen. Göra sådant hon gillade.

Ha det fint och tänk snälla tankar till dig själv// kram, Annika

Pixies sista tur i skogen. Så lycklig, trots smärtan.

Precis innan. Jag såg länge den blicken, den slitna och samtidigt så glad. Älskade, vila i frid??