Hej vackra själar!

Det händer så himla mycket i mitt liv. Och inuti mig. Jag känner mig som en nyfödd kalv på grönbete...eller hur man säger. Haha. På vingliga ben, upptäcker jag världen. I varje inlägg i bloggen får jag insikter. Glada och smärtsamma.

Efter gårdagens inlägg fick jag en kollaps. En kollaps av ledsenhet, trött och sliten mentalt som jag inte visste att jag var, av insikter. Av kärlek. Av att vara älskad. Insikten där. Att verkligen vara älskad,,,jag förstår att det har jag varit förut. Det är bara så. Att allt är annorlunda nu. Allt!!

Jag menar att jag är annorlunda först och främst. Att jag vet att jag har ett värde. Vem jag är. Vad jag vill och kan. Och att ha levt så isolerat i så många år, typ 6 år! så himla isolerad på alla sätt. Att nu börja leva. Känna mig levande. Att träffa någon som låter mig få må dåligt. Må bra. Som gör sin grej. Som säger till, på ett bra sätt till mig. Ärligt. Inget pjåsk. Ja det går inte att omvandla i ord. Han är min. Han är fantastisk!!

Jag har gått igenom så mycket. Jag har berättat för andra om saker. Med lätthet. Sakligt. För det är ju inte nu. Det var ju då. Jag tror smärtan har varit kvar. Och nu släpper jag taget. Om alla som gjort mig illa. Sagt fel saker. Utnyttjat min snällhet som om jag vore dum, fast jag har vetat, har jag ändå varit snäll. Låtsas som inget. Vänner som klappat mig på huvudet som lilla du,, vem tror du att du är. Blivit utsatt för grova övergrepp. I vuxen ålder. Av någon jag valde att lita på. Nära personer som tutat i mig att jag alltid varit arg,,, hur lång är listan? Ja det är ju så livet är.

För andra kanske det inte är något. Jag är ju ?den där känsliga? som det fastnat i. Som försökt ändra på mig utefter hur människor har sagt. Att jag är känslig, är något jag är stolt över idag. Frågan är ju vem jag är? Jag vet och känner det nu. Och jag kan känna sorg att mina barn förlorat sin mamma i så många år. Nu får de möta en ny människa. Det kan kanske vara konstigt. Å andra sidan är det ju en glad och bättre mamma.

Nu när jag har det här med smärta lite mer, som hindrar lite. Viktigt att hitta balans mellan turerna. Det fick mig också att bli så ledsen. Ledsen över all kamp. Att jag då inte kan vara den jag vet att jag är. En dag. Då släpper jag taget helt. Helt och hållet och kanske jag håller i så hårt i något, att det är därför jag har så ont igen.

Nu har jag städat mitt inre igen. Och trots allt. Känner jag styrka. Jag har det bästa stöd jag kan ha. Och även om jag inte skulle ha det. Är jag på andra sidan eländet. Där jag dippar och låter saker erkännas på djupet, hur människor svikit mig. Istället för att bara förstå dem. Och borsta av mig och gå vidare. Lättare om hjärtat. Ser verkligen fram emot kursen i november. För det här är bara förberedelser. Tjohoo så spännande !!!

Ha det så fint du kan och tänk snälla tankar om dig. Kram // Annika

Min älskade Pixie som också har ont.

Det är här och nu! Vänta inte!