Hej alla fina själar!

Har i dagarna två, haft ett rejält smärtgenombrott. Något jag klarat mig ifrån i ca 3 månader. Botoxen börjar släppa. Fast nu tror jag inte det är hela anledningen ändå. Det är min sneda kropp. Åh vad jag vill åka till Stockholm till @naprapatjonas. En kille med bredare tänk om kropp och rörelse. Och själ. De här dagarna har jag hanterat mig själv på ett bättre sätt än förr. Och jag förundras, över hur jag tidigare ens överlevt. Denna smärta var hemsk, och ändå var det bara en bråkdel av hur jag haft. Lite ont i magen får jag, när jag tänker tillbaka. Lite sorg finns kvar.

Såklart kom ju igår, p g a en blandning av mediciner som omformaterar hjärnan typ, och erfarenhet, en rädsla att inte duga. Att bli lämnad. Att jag är inget att ha. Nu har jag träffat den här underbara Christer, som säger att jag ska sluta ens tänka så. Att han stöttar mig. Och jag måste ju tro på honom. Jag vill det. Så erfarenheten får lära mig det. Att jag är värd ändå. Att jag är älskad. Av den finaste man kan ha.

Varför känner jag nu så? Oj. Det är väl långt tillbaka. Ända till barndomen. Det är en annan historia. Så det är väl mycket gammalt bemötande. Och även i mitt sista förhållande, där det ibland funkade jättebra och andra gånger blev det mindre bra. Något jag inte vill skriva om. Fast som har satt djupa spår i mig. Att det är bäst att jag är frisk och glad. Sådant jag själv har trott. Samtidigt var det saker som hände som också gjorde att jag ofta kände skuld p g a att jag inte kunde. Orkade. Och med orka så menar jag inte ork av icke befintlig lust. Utan ork p g a hög smärta. Såklart det skapar rädsla. Och att jag kopplar vår relation som den blev, till skuld över att om jag bara varit frisk så,,, jag vet ju garanterat idag att det inte var enda problemet. Ändå ligger det kvar. Något jag jobbar med och ska få bort.

Annat som jag förundras över. Är att jag??! Att just jag!! Fått träffa den här kärleken? Att han!! Känner så för mig?? Mig!! Det mina fina, kommer att ta tid att förstå. Tro mig, jag tror honom, för han visar det så mycket. Med ord och handling!! Finns inget tvivel. Och jag vet att jag är en bra och snäll, väldigt snäll och även rolig person. Det vet jag. Och han tar fram det än mer! Fast ändå. Hahaha måste jag ju tänka. Att jag? Är det min tur? Är jag värd? Osv. Fast inte negativt. Utan med ödmjukhet och förundran. Att det fanns där. Framför mig. När tiden och jag var redo. Världens finaste kille. På alla sätt. Att vi har så mycket vi vill och vill uppleva att vi knappt inte vet vilken ände vi ska börja i. Som om vi inte har hela livet på oss. Det har vi ju. Den tid vi har tillsammans. Är våran.

Jag är också så tacksam och glad och varm i hjärtat, för alla ni som på olika vis hör av er. Om bloggen. Om er glädje för mig. Inget ont ord eller missunnsamhet har jag upplevt. Finns det bakom ryggen eller framför näsan. Så märker jag det inte. Det är inte jag som har problem. Det är i så fall den. Så varm kram till er. Som läser. Som bryr er. Allt jag vill. Är att dela med mig. Av livet! Som kan vara så hårt. Att vi behöver visa att vi är alla vanliga människor. Med känslor. I alla hörn.

Ha det bäst! Jag ska fortsätta kurera mig. // kram Annika

Min kämpe!!