Hej alla fina!

Har inte velat skriva på några dagar. Jag har haft fullt upp med att njuta av min fina lilla vovve som var dålig. Igår fick hon somna in.

Jag har väl sett på mitt sätt att hon alltid haft problem med en höft. Nu i efterhand så kan jag se att det har nog kommit mer och mer det sista året, framförallt, hon har inte så gärna viljat ta promenader. Jag har trott att hon soffat till sig. I våras blev hon halt fram också, och jag sköt bort det. Jag anpassade mig efter henne mest. Sedan en dag nu blev hon blockhalt. Och hade så himla ont trots smärtstillande. De sista två veckorna var hon annorlunda. Så glad fast ändå inte lik sig.

Eftersom jag själv lever med smärta, kändes det inte bra. Jag bara visste. Och på nåt vis, känns det som hon väntat på mig, att jag skulle klara mig själv. Och nu kunde hon lämna mig hos Christer. Som hon fann honom direkt. Hon kände lukten av honom i hissen sista kvällen, och kunde inte fort nog komma ur den.

Sådan kärleksfull och glädjesprudlande hund. Hon kunde möta vem som helst ute, och yla och prata. Och tro att alla ville se henne. De flesta blev ju så glada. De kunde inte annat. När jag var ute på promenad igår. Mötte ju många hundar. Då kände jag lättnad att vi hade en ovanlig blandras. Inte så stor risk att möta en liknande.

Att ha haft henne i åtta år. Vi blev tighta än mer kanske, då jag varit hemma hela tiden. Finns inte många nätter och dagar på åtta år som hon inte varit med mig. Legat i soffan. Vi har tagit middagslur. Det var det bästa på dagen för oss. Tårarna rinner och värken i bröstet. Vill bara ha henne tillbaka.

Det var fint. Och hemskt samtidigt. Att låta henne somna. Precis innan sköterskan sa, att nu så,,, då såg jag henne. Som om hon hoppade ur skalet!! Som ett glitter till höger om mig. Och hon är så pigg och glad och jag känner i det ögonblicket. Att det var väldigt länge sedan hon var precis så. Så fri var hon. Och som att säga, gråt inte. Jag har det jättebra. Sådär som hon gjorde. Lade huvudet på sned. Med ett leende.

Tack för all kärlek och klokskap du gav. Di fick mig att växa som människa. Att känna och se kärlek på annat sätt. När mitt barnbarn kom, så skyddade du honom. När han blev större fick han så mycket pussar samtidigt som du inte ville att han skulle dra i dig. Det är ju lättare att tänka nu, att det kunde vara din smärta.

Min dotter kallade dig ?körven?. Med min son lekte du med ninen och skulle springa. Med oss tjejer var det brottarbjörnen. Du var så klok. När jag satte på mig kläder, istället för mjukisar, visste du att vi skulle göra nåt. Så klok. Visste allt.

Jag vet att du är med dig. Fast jag kommer sakna dig så. Din lukt. Din värme. Din tröst och närhet. All glädje.

Ta hand om er och varandra. Vi vet inte hur mycket tid vi har ihop. Kram //Annika

Hittade en gammal bild på min dotter och Pixie??