Hej fina!

Igår var jag än en gång på fasciamassage. Robin på Tingvalla naprapatklinik, är verkligen duktig. Så imponerad att en så ung kille vågar starta och satsa på eget. Tycker mig se det här i stan lite överallt. Det är ju så härligt att se, att våga göra sin grej. Själv har jag tappat bort vad min grej är. Ett tips jag fått, är att komma ihåg vad jag tyckte var kul som liten. Då när vi inte hunnit stoppa tankarna att vi kan göra vad som helst vi vill.

Jag tror på det. Att vi kan göra det vi vill. Det gäller att våga. Och då tror jag fullt ut. Inte halvhjärtat. Att tro på sig själv. Att tro att vi kan. Och får. Att vi framförallt får göra det vi vill. Robin och jag pratar en del klokskap. Sådant som jag tar för givet, t ex, tycker han att inte alla skulle klara av det jag gått och går igenom. Det väcker tankar inom mig, som får mig att se på saken på ett helt annat sätt. Jag har ju satt en vision. Jag ser mig helt frisk och smärtfri. Jag visualiserar i bild och väldigt mycket hur det kommer kännas då. Så har min resa sett ut, med små delmål där emellan. Och jag märker att det är sådan jag varit. I hela mitt liv.

Fick tips om en podcast också, framgångspodden. I ett avsnitt med en mental tränare, nämner han hur han fått framgång på detta vis. Gjort sin grej. Att inte vänta till sedan, när,,,, så har jag jobbat och jag kan bli ännnu bättre på det. Att inte vänta till sen. Jag nådde ett högt mål, jag var nästan smärtfri i tre månader. Sedan kom ett bakslag. Och jag jobbar igen. Från start. Det finns väl något jag kan lära mig här. Vet inte vad än. Och en sak som kommer på natten, igen, är kroppens fly och fäkta. Det som sköter sig ganska bra själv, tillsammans med mitt undermedvetna. Jag minns inte hur jag blev av med rädslan förra gången. Det räcker nog att jag kan få sova och vakna utvilad och utan smärta.

För den kommer mest när jag ligger. Och jag tror att jag har ett eller några diskbråck. Är de inte allvarliga så läker de ut. Det var precis det som var på väg innan bakslaget. Min känsla var det. Och jag kom rätt. Sedan hade jag för brått, och det blev värre. Och nu är det tålamod och min tro. Igen.

Efter vårt samtal igår, så har jag själv tänkt efter lite. Och känner själv att det blir så mycket och stort. Att jag är där jag är. Och att jag nästan aldrig, det senaste halvåret, känt att jag vill ge upp. Den känslan har jag haft många gånger tidigare. Just för att orken tagit slut. Och ovissheten. Nu vet jag, att allt kan hända. Både framåt och bakåt. Jag är ganska förvånad över att jag inte, trots allt jag varit med om, känt så? Inte så tydligt. Förut var det nog med en skeptisk känsla. Nu är det med hopp om det som är bra. Och att det dåliga kommer vi inte ifrån. Så istället för att gardera mig, och inte våga leva ifall något jobbigt händer, så kan jag väl njuta av det som är bra, under tiden, de dagar och timmar jag får?!

Det vänder alltid. Någon gång. Så mitt val är ju hur jag väljer att känna. Reagerar jag på tanken på ett bra eller dåligt sätt? När jag märker att det är dåligt, då letar jag efter något bättre. Utan att för den skull, tränga undan allt.

Den här Macchiarini, som inte inser sitt eget problem, med sina experiment. Precis det råkade jag ut för med mannen som op mig i Tyskland. Han hamnade i rättegång för ett dödsfall, som såklart hände just under tiden jag låg på uppvak efter min op. Han var även med på Kalla Fakta. Han blev frikänd, och fortsätter sina op. Och det är inte bara jag, som blivit sämre. Jag blev dessutom lurad, att mitt huvud satt löst. Att jag kunde dö.

Så med tillbakablick på mina sista tio år, drygt. Så orkar jag inte själv ta in, att jag tagit mig igenom? Så jag är väl ganska stark. Eller bara viljestark. För jag har ju velat ge upp. Och nu. Vill jag kämpa. För att ta mig ur det här och in i ett smärtfritt liv. På något vis. Får jag väl hjälp på vägen. Om jag bara är vaken. Och tar mitt ansvar för det. Det är bara jag, som kan gå framåt, och göra något.

Lite djupa tankar en tisdag. Fast med ett lugn inom mig. Och en pirrig glädje. Ändå. Ha en fin dag! Kram// Annika.