Hej fina!

Dras med en förkylning och är inne på vecka 6 med omgång nummer två. Är ju nästan aldrig sjuk, så då får jag väl ta det med ro trots allt. Tar på mina krafter, och ändå, klarar jag mig väldigt bra med smärta och annat.

Det gör det ju inte svårare med min nya kärlek vid min sida. Jag vet inte ens om ord räcker för att beskriva det jag känner. Det är så innerligt. Det är på en nivå jag inte varit på förut. Såklart handlar det ju också om min egen styrka inom mig idag. Att våga vara jag. Å andra sidan, får han mig, att våga vara jag. Och jag vågar tro. På honom. Den känslan är så fantastiskt underbar. Att verkligen våga känna, det han säger och visar mig. Och att han accepterar min situation !! Det är jag ödmjukt tacksam för. Den stöttning jag får. Av hela honom.

Jag har ju mina stunder, där gammal rädsla kommer upp. Om att vara till besvär. Ett hinder. När jag inte är på topp smärtmässigt. För jag har dagar eller mest nätter, för det är då något händer i nacken. Som jag har berättat om tidigare. Såklart blir jag lite mer känslig när gammal rädsla pockar på, i min trötthet. Det är nu och då, jag får använda mig av det som jag tidigare skrivit om. Tankar och reaktioner på dem.

Det har jag fått göra mer ingående idag. Att inte låta rädsla för smärta och kärlek ta över i huvudet. Utan att hitta nuet och känslan av vad jag egentligen har. Vad som är bra och hur det är. Hur långt jag kommit. Och njuta nu. Och våga planera saker, trots oron. Ja då vänder det. Att hitta en fin känsla är ju inte svårt. Det räcker med Christers röst i telefon. Eller att tänka på honom. Eller på mina barn och barnbarn. På Pixie. Känna kärlek. Det gör mig glad.

Igår gjorde jag en test. Satte mig ner. Och tänkte medvetet på något dåligt samtidigt som jag kollade min kropp. Hur kändes den? Spänd. Dålig andning. Så tänkte jag på något bra. Vad gör ett leende med hela kroppen?! Vilken skillnad det är. Och hur ofta gör vi så!? Nej, mera mjuka tankar åt folket!!

Nu ska jag göra lite andningsövningar så jag får ner kroppen mot golvet. Är lycklig över att kunna promenera trots detta. Sådan lycka för det som funkar.

Kram// Annika