Hej vackra själ!

Är det flummigt när jag skriver så? Själ? Tyckte det själv för inte så länge sedan. Så mycket som hänt mig och i min utveckling, gör att jag faktiskt känner så idag. Om mig. Om andra. All instängdhet jag haft är på väg ut. Jag har så mycket kärlek i mig. Jag har så mycket jag vill ge och dela med mig av. Jag har slutat skämmas. För många saker. Och just den här i mångas ögon lite flummiga.

Jag är väldigt jordnära. Och ni som inte känner mig, kan säkert få den uppfattningen, att jag är flummig. Själar. Osv. Och ja jag mediterar varje dag. Det är ett måste. För att lugna min tankehjärna som gärna vill stressa på och köra på. Det hjälper mig att få ner smärta också.

Lite håller jag tillbaka än. I min kärlek. Är så van att bli påpekad om hur jag är. Någonstans i mig känner jag mig som en apa i bur. Vill bara sjunga ( hellre än bra haha) dansa, komma loss. Skämta. Skratta. Springa. Klättra och hoppa fallskärm. Så är än så länge inte kroppen med. Och jisses vad jag vill träna. Som varit mitt stora intresse sedan liten.

Smärtan jag har fått påökning av igen, gör också att jag inte ger allt till min fina kille. Rädslor förstås. Vet inte än för vad. För jag litar så på honom. Något. Håller mig tillbaka lite. Kanske svek från förr. Eller min egen rädsla att jag inte i slutändan kommer bli så bra som jag egentligen, tror eller sätter min egen vetskap på. Att jag inte vill svika honom. Han har inte en aning om, hur mycket jag har att ge. Som inte är möjligt just nu. Ändå. Ger jag väldigt mycket. För det finns inte annat.

Så nu ska jag släppa taget. Våga hoppa. Vad det nu är. För honom gör jag allt. Och då måste jag hoppa. Från vad det nu är. Haha. Lite skoj. Och mycket skrämmande. Och nyfiken. Jag är ju sån. Väldigt nyfiken. På vad som väntar runt hörnet.

Jag uppdaterar säkert hur det går. Om du vill? Förstås.

Ha det fint!! // kram Annika

Vi bägge älskar att vara ute. Hur mysigt som helst. Här var vi idag. Hammarö sydspets.

Min älskade Pixie. Hon har ont i lederna. Hjärtat mitt.